Hjärtslaget

En urkraft har vaknat – när ska chocken släppa för Dif?

Niklas Sandberg och Markus Jonsson tackar hemmapubliken på Råsunda.
Foto: Peter Wixtröm
Niklas Sandberg och Markus Jonsson tackar hemmapubliken på Råsunda.
FOTBOLL

Råsunda skälver i grunden, Djurgården också, och det kommer att dröja långt och länge innan den här chocken släpper.

Ni såg själva.

Svenska mästarna i fotboll sprang med huvudet före rakt in i en gammal urkraft som vaknat:

Ett hjärta svart.

Efteråt, när Råsunda är tomt och Derek Boateng står med sin rosa slips och sitt leende och vi är tillräckligt nära planen för att man ska känna lukten av gräs och uppsprungen jord; då vet jag fortfarande inte vad som är mest chockartat.

Det stolta AIK? Eller det skamliga Djurgården?

AIK har varit tillbaka i allsvenskan sedan i höstas, men det här var en återkomst av ett annat slag. Det här handlade inte om lite medgång i Växjö eller kämpapoäng mot bleka Öis. Det här var allvar, ryggen mot väggen, ett fotbollskrig mot en överlägsen storebror. Upp till bevis, mandomsprov, alla ängslorna på en och samma gång.

Det är i sådana matcher det brukar heta att man ska ”stå upp”.

AIK stod upp, återuppstod, och sprang rakt över svenska mästarna. Jag var på väg att kalla det ”utklassning” men det handlade mer om kärlek än om klass. Djurgården visade aldrig vare sig intelligens eller vilja, medan AIK från första sekunden till sista visade att de hade både list och lust. De svettades genom den svarta tröjan, slet upp bröstkorgarna och spelade i total samklang med den publik de så länge spelat på tvären mot.

Ett hjärta svart.

Där har ni vapnet som kan få ett gäng rätt medelmåttiga underhundar att bli ett lag att vara stolt över. Bättre är inte allsvenskan, och sämre är inte AIK.

Läst Dif som en Buster

Rikard Norling och Nebojsa Novakovic hade läst Djurgården som en Buster. Wilton Figueiredo och (framför allt) Kenny Pavey styrspelade mästarnas uppspel bort från kanter och Markus Johannesson, och Daniel Tjernström fanns överallt på mitten.

En normal spelare har inte bollen i mer än en minut per match. Jag gissar att Tjernström hade bollen i 20 sekunder i går, ändå var han en av planens absolut bästa spelare.

Det var ingen särskilt konstruktiv match, men AIK var överlägset i att vara spelförstörande. Anfallarna och de offensiva mittfältarna skar av Johan Arneng i hela första halvlek; och eftersom resten av Dif:s mittfältare var paralyserade blev mästarna ett lag utan syre. Felix Magro kom fel in i allt, och Daniel Sjölund kom aldrig in alls. Det är en plåga att se honom just nu, och jag kan sätta alla pengar i mina fickor mot alla pengar i Super-Bosse Anderssons på att Djurgården har en ny nummer tio i höst.

AIK bröt högt och kom gång efter gång två mot en mot stackars Matias Concha. Kjell Jonevret försökte desperat hitta en fungerande modell, drog ner Mattias Jonson och gjorde 4-4-2 till 4-3-3.

Inget hjälpte.

Djurgården har blivit bäst tack vare sitt passningsspel och sin kollektiva fart, men jag har aldrig sett så många avbrutna löpningar, halva ansatser och tvivel som de visade upp i går.

Sjölund och Magro lät Derek Boateng (lika känslig för press som någonsin Greta Garbo) stå och styra spelet efter behag. Han gör det så fint och begåvat att jag inte ens tänker ironisera över det verklighetsfrånvända snacket om en plats i Ghanas VM-lag.

Förnedrande fin tunnel

Norra stå sjöng sitt ”Tre poäng, Bo-a-teng”, Bo-a-teng fick kramp och skäll av polaren Dembo Tourray och avslutade matchen med att kung fu-sparka bort bollar från defensiv planhalva. En derbyhjälte, om det någonsin funnits en. Ett rasande vackert mål gjorde han också, med en förnedrande fin tunnel på Stoltz.

AIK hade inte bara hjärta, de hade också de fina fötterna hos Boateng, Dulee Johnson, Markus Jonsson. Och de hade Rikard Norlings hjärna. Norling ger sina spelare en tydlig form att hälla ut all sin vilja i. Kontrasten mellan den tryggheten och Djurgårdens vacklande spelmodell var skriven i eldskrift mot allt det svarta på Råsunda.

Det fanns förstås ett alternativt manus. Jag frågade Martin Ingvarsson och han sa att straffen han dömde var ”ett ryggmärgsbeslut”, men ryggmärgen ljög. Markus Johannesson gjorde en finfin brytning, straffen var löjlig, men Kjell Jonevret var både stark och sann när han tonade ner det efteråt.

– Det vore löjligt att snacka om det, sa han.

Han kunde lika gärna citerat Djurgårdens gamle guldmakare Kim Källström, som alltid sa att ”tur förtjänar man”. Djurgården förtjänade att få stryk på Råsunda.

Och AIK förtjänar att tas på allvar.

De kommer inte att leda serien i många veckor till, men de kommer inte att vika ner sig heller.

Ett stort hjärta räcker inte som enda lösning och livlina, vare sig för Djurgården eller AIK.

Men Gud ska veta att det inte skadar.

Det borde förstås sluta så, men eftersom världen är som den är måste något läggas till. Så här är, i korthet, en sorglig lista över detta derbys största idioter:

1. Terror-tonåringen.

Jag vet inte vad som är värst; om han inte känner till Djurgårdens nutidshistoria, eller om han känner till den men ändå fick för sig att hoppa på en domare.

2. Norra-nötet.

Jag såg honom inte, men tydligen fanns en kille där också som skulle in på planen.

3. Banankastarna.

Argumentet ”vi menar inget rasistiskt” är deras mantra. Som om det bara vore avsikten som avgjorde handlingens innebörd.

4. Kristian Haynes.

Näe, spelare som provocerar klackarna är kanske inte riktigt vad derbyn behöver.

Läs mer om derbyt:

Simon Bank