MFF:s fiasko är i första hand spelarnas fel

FOTBOLL

MALMÖ

Fiasko är ett hårt ord. Oftast dessutom orättvist använt, men jag kan inte se det på ett annat vis än att MFF gör fiasko i år.

Alla förutsättningar fanns - men guldet är redan utom räckhåll i en serie där bara guldet är värt någonting.

Många ska dela på ansvaret för den ljusblå floppen. Spelarna, tränaren, ledningen. I den ordningen.

Kalmar jublar efter ett mål mot Malmö. En symbolisk bild av MFF 2006.
Foto: BILDBYRÅN
Kalmar jublar efter ett mål mot Malmö. En symbolisk bild av MFF 2006.

MFF är klubben som har alla förutsättningar. Bästa ekonomin, ett fantastiskt trygghetsavtal med IMG, massor av hängivna supportrar och en modern arena bara några år bort.

För två år sen kom 20 061 åskådare i snitt till varje hemmamatch under säsongen då senaste guldet säkrades.

I går försvann i praktiken årets guldchans inför bara 10 035 vittnen på Malmö stadion (även om den väl egentligen försvann redan när AIK vann derbyt mot Djurgården kvällen innan).

Malmö snart en hockeystad?

Utan att värdera Kalmars attraktionskraft kan man konstatera att MFF:s publikstöd åtminstone tillfälligtvis halverats. I så fall naturligtvis beroende på uteblivna sportsliga resultat.

Svenska fans är entusiastiska men lättflyktiga. Malmö kan faktiskt mycket väl snart bli en hockeystad igen.

Förra årets - i jämförelse med årets -gigantiska flopp när MFF slarvade bort Champions Leagueläget mot Thun dämpade mycket av den uppbyggda optimismen.

Optimism som byggdes upp igen med värvandet av mästartränaren Sören Åkeby.

Med Åkeby skulle MFF förnyas med nytt spelsystem och tydlig kravbild på spelarna.

Åkeby har inte levererat någonting av detta.

Varför inte 4-4-3?

Han har släppt sin övertygelse om hur fotboll ska spelas och valt den enkla inkörda 4-4-2-lösningen trots att truppen aldrig ens varit anpassad till en diamantformation i mitten. Yttermittfältarna har helt enkelt varit för offensiva i sitt tänkande.

Varför Åkeby inte vågat spela sitt 4-3-3 begriper jag inte.

Det tog ju inte så många matcher att begripa att alternativet i praktiken inte skulle bli speciellt mycket bättre.

MFF har hela säsongen levt på drömmen om Jari Litmanens geni. En dagdröm och dagdrömmar brukar man vakna abrupt och plötsligt ifrån. Ni vet hur man rycker till och för någon sekund måste fundera på var man egentligen är.

MFF har 2006 aldrig vetat riktigt var man är.

Redan Åkebys upplägg med en försäsong där fysik och flås prioriterades före teknikträning med boll gjorde mig tveksam.

Kondition är färskvara och eftersom verkligheten är som den är har uppbyggnadsträningen i dag ingen som helst effekt. Halva den nuvarande MFF-truppen var ju inte ens med i våras.

Det är lika lätt att hitta fel i Åkebys agerande som han hittar fel hos spelarna nuförtiden.

Men jag kan aldrig lasta ett helt lags misslyckande i match efter match på en som sitter utanför planen.

Det är på planen man måste ta ansvar. Att så rutinerade spelare som finns i Malmös trupp uppträder som om de inte vågar spela ut för att vinna är närmast löjligt.

Affärer, affärer, affärer...

Bra spelare ska vara bra oavsett spelsystem därför att de själva kan ta tag i spelet. Trygghet i form av överdriven organisation är till för förlorare som vill förlora lite mer sällan.

MFF har sålt och köpt spelare så att det känts som att man stått på en tågstation och sett pendlare komma och försvinna. Superstjärnan Afonso glömdes bort i somras när ersättarna Junior och Jonatan Johansson öste in mål. Jon Jönsson var faktiskt aldrig riktigt bra i MFF. Göken gjorde självmål, knockade Järdler, lånades ut och gjorde direkt årets mål i danska ligan.

Alla dessa affärer är dagens verklighet i Sverige.

Inte ens den rikaste klubben kan på våren ha en aning om hur truppen kommer att se ut till hösten.

Långsiktighet kan inte existera i svensk toppfotboll, men det är enda försvaret för MFF år 2006.

Stefan Alfelt