AIK var inte ens nära att ha en lösning

FOTBOLL

När det hundrade derbyt var över och Råsunda ångade av svett och rök var det mer än tre poäng som delades ut.

Hammarby vann sin heder.

Men framför allt:

AIK förlorade sin hemlighet.

Det var en kvart kvar, och även om Bajen inte riktigt orkade öka takten så sänkte de den inte heller, och plötsligt började hela södra läktaren sjunga att AIK inte tar SM-guld.

Kanske inte det.

Men i så fall beror det inte på tre tappade poäng - utan på att Hammarby visade exakt det jag varit nyfiken på hela säsongen. För en vecka sedan, när AIK mosat och manglat Djurgården sönder och samman, frågade jag Nebojsa Novakovic vad som skulle hända om ett lag klev upp och pressade deras backlinje stenhårt i en hel match.

- Ingen har gjort det. Men vi har en lösning på det också, sa "Nesj".

I går gjorde Hammarby precis just det. Och AIK var inte nära att ha en lösning.

Först som sist: Jag är gränslöst imponerad av vad Hammarby gjorde i går. Av spelarna, av ledarna, kanske mest av allt av supportrarna som åkte till Solna för en match som lika gärna kunnat bli Den Ultimata Förnedringen.

Avslöjad efter 4,5 sekunder

Rubriken på matchen var "Gnagets guldtåg, omgång 20", och trycket som kom från norra stå i första halvlek är bland det värsta jag upplevt på en svensk fotbollsarena. Då såg jag ändå Gunnilse-Häcken på Hjällbovallen i april -99.

Men Bajens supportrar och Bajens lag kom till Råsunda, med mer mod än de borde ha just nu.

Det tog 4,5 sekunder att upptäcka Anders Linderoths matchplan. Så lång tid tog det för Pablo Piñones-Arce och Paulinho att tokrusa upp och pressa AIK:s mittbackar så högt att de inte kunde sjunka djupare. Det har de annars tillåtits göra hela säsongen.

På en kvart hade Bajen 5-0 i avslut, de hade fått 1-0 till skänks av Daniel Örlund och jagat AIK:s speltrygghet halvvägs till Sundbyberg.

AIK:s chans var att ta sig förbi den där hårda förstapressen. Hade de lyckats med det hade Hammarby varit illa ute. I tidigare matcher har Dulee Johnson kunnat lösa det genom att vandra hemåt och ta över uppspelen tidigt, lite som Pirlo gör i Italien och Milan. I går försökte AIK så småningom lyfta bollen förbi pressen, eftersom Sebastian Eguren stoppat Dulee i sin vänstra bakficka.

Just det var intressant att se.

Hammarby aldrig fega

Av förståeliga skäl tog Pétur Marteinsson ansvar för att ställa till det för Daniel Tjernström, medan Eguren alltså jagade Johnson. De gånger det blev tvärtom var de enda gånger som AIK lyckades spela sig igenom sitt centrala mittfält.

Det hände inte ofta, och även om Tjernström så småningom sökte sig utåt de öppnare landskapen på vänsterkanten så var AIK aldrig nära att få igång ett konstruktivt spel.

Hammarby fortsatte, fortsatte och fortsatte. Inte lika högt och inte lika intensivt, men aldrig vankelmodigt eller fegt.

Så stal Marteinsson bollen från Mats Rubarth - det borde varit frispark - och tre blixtsnabba moment senare var det 2-0. De behövde förmodligen det där målet som kudde inför andra halvlek, när AIK till slut fick lite mer utrymme att spela fotboll och anfalla.

De fick aldrig tillräckligt, och de tog det inte heller.

Hammarby förtjänade varenda gram av en seger som vägde så oerhört mycket för hela klubben. Mot slutet såg jag så många grönvita som var förbi av trötthet men som orkade ändå; en meter till, en närkamp till. Pablo Piñones-Arce, Paulinho, Aubynn, Marteinsson, den otrolige lille Furuseth-Olsen" Alla slet hjärtat ur sig, och när det behövdes kunde de lugna ner sitt eget spel tillräckligt för att få andas. Eguren är en expert på det, att styra tempot åt rätt håll med skenbart enkla bredsidespassningar.

Hammarby visade på en metod att störa lagmaskinen AIK (som nu gjort tre mål på fyra matcher). Jeffrey Aubynn flinade och erkände att han gärna skulle ringa polarna i Öis och tipsa dem om det.

Jag tror inte att det behövs.

Många lag kommer att försöka möta AIK på samma sätt nu. Få av dem kommer att vara lika adrenalindopade som Hammarby i går, men Rikard Norling hade fått en del att fundera på där han stod och tuggade på sin underläpp vid sidlinjen.

- Vi kan lära oss jäkligt mycket av det här, sa Norling.

- Nu vinner vi SM-guld, sa Nebojsa Novakovic.

Det lät som psykologisk voodoo, ett sätt att driva ut de negativa tankarna direkt.

AIK kan göra som Cruyff

Jag kände igen det, även om det tog ett tag innan jag kom på varifrån.

I februari 1994 låg Johan Cruyffs Barcelona riktigt illa till i La Liga, så åkte de till Zaragoza och förlorade med oerhörda 6-3. Efteråt såg alla ligaguldet försvinna, men Cruyff log och sa:

- Tack vare den här matchen kommer vi att vinna ligan.

Barça förlorade inte mer den säsongen. De gjorde 45 mål på 15 matcher och vann guldet på bättre målskillnad. Hammarby vann tillbaka sin heder i går, men AIK förlorade inte sin guldchans.

De fick bara ett nytt problem att lösa.