Skitiga, fula, elaka – och svenska mästare

FOTBOLL

BORÅS

I 45 år har Elfsborg lirat, dribblat, trillat boll, vunnit ibland och förlorat ofta.

I går sa Mathias Svensson så här:

- Vi gör det kanske inte med stil. Men vi gör det.

Och han doftade champagne och höll i en pokal när han sa det.

Det skulle förstås bli precis så här.

Efter alla år då Elfsborg varit snygga, smådiviga förlorare så var det när de ändrade ansikte som de vann.

Regnet, boråsregnet, föll när slutsignalen kom, Johan Sjöberg kryckhoppade fram till Anders Svensson och de fick lyfta Lennarts hiskeliga pokal mot det där regnet.

Elfsborgarna var skitiga i går.

Fula. Elaka.

Fråga Borås om de bryr sig

Joakim Sjöhage sparkade Pa Dembo Tourray, Mathias Svensson knäade honom, Anders Svensson stal en boll och startade ett målanfall, Andreas Augustsson tog med handen i eget straffområde. Laget som inte kunde vinna visste plötsligt allt om det. Det var inte längre så vackert, men fråga Borås om de bryr sig i dag.

Fråga de 16 572 på Borås Arena, fråga Hasse Ohlsson som grät guldtårar efter att ha jobbat i klubben i 50 år, eller, för all del, fråga den unge Magnus Haglund.

Noll gånger noll, så mycket bryr dom sig.

Elfsborg tog över titeln som Sveriges kaxigaste klubb när de klädde hela Borås Arena i guld med en match kvar. Pressens ackrediteringskuvert var guldfärgade, en skrikig speaker började vråla om "ett värdigt firande" med fem minuter kvar av matchen. Det var väldigt drygt, alltihop, om inte gud varit gul hade det slutat med ett magnifikt magplask.

Det var sekunder kvar när Daniel Sjölunds skott tog på Andreas Augustssons hand. I mina ögon var det solklar straff, men inte i Peter Fröjdfeldts.

Jag förstår AIK:s besvikelse, men å andra sidan: Vem skulle slagit straffen? Vilken djurgårdare hade gått fram och slagit en straff vars enda poäng var att skjuta guldet till Solna? Quirino? I sina fräcka guldskor?

Sveriges bästa lag över 26 omgångar blir svenska mästare. Så enkelt är det. Elfsborg vann inte snyggt i går, men de vann.

De började som mot Helsingborg, Magnus Haglund erkände efteråt att han borde bytt till den uppställningen tidigare i höst. Mathias Svensson gled mellan anfall och mittfält, Joakim Sjöhage Lille Skutt-löpte längst fram, och den överlägsne Anders Svensson fanns överallt.

Kamp mot demonerna

I första halvlek var de bra, metodiska, tunga. Sjöhage och Daniel Alexandersson brände varsitt läge innan Mathias Svensson nickade på Alexanderssons inlägg och Sjöhage petade in bollen på mållinjen. 1-0, och resten var en gulsvart kamp mot de inre demonerna.

Elfsborg slutade spela på felvända anfallare, bollen kom tillbaka hela tiden och ett likblekt Djurgården fick vara med i matchen framför Dif-fans som ropade "in med bollen" när ex-AIK:aren Stefan Ishizaki slog frisparkar och hörnor.

Världen var uppochner.

Men Elfsborg höll ut, Elfsborg vann.

Efter 45 år, långa som Viskan och minst lika blöta, kom guldet tillbaka till Borås. Det hade inte gjort det utan Svensson och Svensson, utan Samuel Holmén eller den stenhårde Andreas Augustsson, som i går vände sig mot Jon Jönsson som sjunkit ihop efter en smäll och sa:

- Upp med dig för fan, så kör vi.

En visionär bonnlurk

Guldet hade, ska man veta, inte heller kommit tillbaka om det inte vore för en visionär bonnlurk som heter Stefan Andreasson. Elfsborgs sportchef var själv en del av ett Elfsborg som hade alla kvalitéer i världen utom dem som räknas när det blåser motvind.

Tack vare organisationen, arenan, stenhårt jobb och känsliga händer har han kunnat bygga in just den kvalitén i klubben och laget.

Bara en klubbledare som vet vart han är på väg klarar att stå bakom Magnus Haglund som Andreasson gjorde när hela Borås gnällde häromåret. Bara en sådan klubbledare kan locka stora spelare till en liten stad och locka dem att stanna kvar. Bara en sådan ledare kan portförbjuda utländska proffsklubbar från arenan för att "de burit sig illa åt".

I går stod Andreasson, Haglund och de andra i ett omklädningsrum som stank av cigarrök, rus och spilld champagne. Samuel Holmén ledde något slags allsång, Stefan Ishizaki hade en rolig hatt, Andreas Augustsson pratade som en Bjärred som just känt segerns sötma (och vill göra det igen).

Elfsborg har gjort allt rätt.

De har byggt efter hockeymodell, med arenan som nav och starka sponsorer. Det är förstås en spark i arslet på alla atlantångare till storstadsklubbar, som får se guldfesten underifrån.

Och nu?

Alla viktiga spelare har kontrakt, Haglund är kvar, organisationen stark - så nu är det väl bara att tuta och köra mot Champions League?

Glöm det.

Hundra mil till Champions League

Det bästa av allt jag hörde i går var elfsborgarnas realism när de pratade om Champions League och miljonerna. Det är hundra mil dit, det räcker att fråga Djurgården om man vill veta Sveriges plats i den europeiska näringskedjan.

I går spelades sista omgången i allsvenskan, tio lag hade något att spela för och när serien börjar om i vår finns sex-sju lag som kan ha guld som mål. Det är en öppen, spännande, tekniskt usel men väldigt underhållande serie. Det kanske räcker bra?

I Borås i natt kändes det så.

Jag har tillbringat ganska många svinkalla novembernätter i den här stan, men ingen så varm som den här. Mathias från Aplared och Anders från Hestrafors och Samuel från Annelund och Jocke från Målsryd firade det första guldet på 45 år för en liten klubb i en liten stad som aldrig ville sluta dansa.

Det var ganska vackert, det också.