Justitiemord – men AIK har fått många billiga straffar i år

Lasse Sandlin: Hands var det, straff skulle ha utdömts – men Elfsborg är värdiga mästare

FOTBOLL

Först som sist: årets värdiga svenska mästare i fotboll heter IF Elfsborg.

Men efter söndagens justitiemord på Borås Arena är det inte omöjligt att några AIK-are protesterar.

Ty hands var det, straffspark skulle ha utdömts – och möjligen hade vi då fått en annan allsvensk sluttabell.

Låt mej då bara stillsamt påpeka att allting brukar jämna ut sig.

Som till exempel att inget lag i år fått så många billiga straffsparkar som AIK.

Som till exempel att AIK i september borta mot just värsta konkurrenten Elfsborg tilläts kvittera (Daniel Mendes 1–1) ur ett misstänkt offsideläge.

Eller som att just den på söndagen handbollsspelande elfsborgaren senast mot Helsingborg blev berövad ett helt sjysst mål.

AIK:s förhållande till landets bästa domare är lite speciellt. Detta är nämligen inte alls första gången som en av de stora pipblåsarna kommit att bli direkt inblandad i en guldstrid som AIK förlorat.

Minns Karl-Erik Nilsson

Samma sak hände den sista allsvenska söndagen 1999.

Då var det Karl-Erik Nilsson, en dåtida världsstjärna från Emmaboda, som spräckte AIK:s gulddrömmar.

Han missade att blåsa av Helsingborgs Arild Stavrum som tofflade in en retur på ett Ulrik Jansson-skott efter att ha stått flera meter offside i situationens första läge.

Nu var det Peter Fröjdfeldt, vår nuvarande världsstjärna från Eskilstuna, som uppenbarligen inte kan ha sett situationen, när Andreas Augustsson med armen stoppar brassen Quirinos skott mot mål.

Ingen raketfart på bollen

Det är dessutom ingen boll som med raketfart går från vrist till arm utan den studsar faktiskt i marken däremellan.

Varken Fröjdfeldt eller dennes båda sidlinjeslickande sekundanter kan ha sett armträffen, för Sveriges mest meriterade domare är knappast sån att han då skulle avstått från att blåsa och på övertid inta huvudrollen.

Jag jämför med den straffspark som samme Fröjdfeldt – ”inte direkt felaktigt, men ändå hårt” (citat ur egen krönika) – utdömde på samma arena i matchen Elfsborg–Gais förra torsdagen, då Gais Daniel Nicklasson träffades på armen.

– Bollen kom i 200 km/tim och hur skulle Nicklasson då hinna få undan armen, undrade efteråt Roland Nilsson, Gais-tränaren.

Det hinner hända mycket under en allsvensk säsongs 2340 minuter.

Ändå går det inte att undvika att det som händer i säsongens allra sista minuter blir viktigare än det som hänt tidigare.

Men så är det naturligtvis inte.

Guldet förlorades inte i går

Det var inte den här dagen som AIK förlorade guldet.

Talade på Råsunda med gamle kollegan och ur-AIK-aren Bosse Hansson och vi kom istället fram till att det gjorde man, när engelsmannen Kenny Pavey knäskadad tvingades kliva av i derbyt mot Hammarby och sedan aldrig kom tillbaka.

Mot Hammarby bröts en förlustfri svit på nio matcher (6–3–0) och med Pavey försvann en viktig bit av det offensiva spelet.

Visserligen förlorade man ingen av de sex återstående matcherna, men det blev alltför många kryss (2–4–0).

AIK tog inget guld i år, men man tog ett stort silver med guldkant.

Modig coachning

Avslutningen var magnifik, inramningen bjöd på årets vackraste tifo och en underbar allsång, Stefan Söderberg bar hatt, och det så kallade ”superettagänget” körde över Malmö FF, som man pressade tillbaka som ett pojklag.

Fotbollsåret 2006 har på hemmaplan i mycket varit AIK:s, skrällaget AIK:s.

Rikard Norlings och Nebojsa Novakovics modiga coachning är en av anledningarna, den avige brassen Wilton Figueiredo en annan, den alltid sköne dribblern Mats Rubarth en tredje, gamlingarna Niklas Sandberg och Daniel Tjernström en fjärde, målvaktsligans ledare Daniel Örlund en femte – ja, så där kan man hålla på.

Att det skulle hålla så här långt, som till ”ett stort silver med guldkant”, trodde jag aldrig.

Jag skrev det också nån gång på vägen. Så fel jag hade!

Dock, sist som först: årets värdiga svenska mästare i fotboll heter IF Elfsborg.