– Jag uppskattar när Mikkel skriker åt mig

Davies: Jag vill vara målgöraren Bajen hoppas på

FOTBOLL

CARSON. De kör spypass på träningsplanen utanför Home Depot Center i Carson.

I spetsen rusar Hammarbys svindyra nyförvärv, den 20-årige amerikanen Charlie Davies.

– Jag är här för att hjälpa klubben att vinna allsvenskan, säger han.

Foto: BILDBYRÅN

När Sportbladet som första svenska tidning får en pratstund med målgöraren från Boston har han just skolats in i gänget.

I två veckor har han tränat, levt och umgåtts med de andra under Hammarbys årliga träningsläger i södra Kalifornien.

– Jag hade väntat mig viss bitterhet från spelarna, men det har fungerat bra, säger han.

Davies kommer från Boston College i den amerikanska universitetsligan. Senaste säsongen gjorde han 15 mål på 16 matcher. Hammarby, som uppges ge honom tre miljoner kronor om året, hoppas att han ska bli lika målfarlig när han gör allsvensk debut i april.

– Jag inser att jag kommer att bänkas om jag inte producerar. Men är jag bara i form är jag svårstoppad, säger han.

Hur hamnade du egentligen i Hammarby?

– Det började med att de kom över och såg mig spela.

Hur gick det ?

– (Ler) Det var en hård match men vi vann med 3–1. Jag gjorde två av målen. Det ena på straff, det andra var ett placerat spelmål.

Du provspelade för PSV Eindhoven och var aktuell för Marseille. Varför valde du den svenska klubben?

– Marseille ville att jag skulle börja som reserv och jobba mig uppåt. Det var inte så jag ville ha det. För mig kändes det värdefullare att få spela.

Det sägs att du erbjöds mer pengar för att bli proffs i USA?

– Inte mycket mer. Hammarby kändes som det bästa valet.

Du fick 2005 förstört av en skada.

– Jag åkte på en glidtackling bakifrån i årets första collegematch. Den tog menisken. Jag var borta i fem månader. Det var den tuffaste perioden i mitt liv.

Inser du vilka förväntningar Hammarby har på dig?

– Jodå. Det får mig bara att vilja jobba ännu hårdare. Jag vill vara den målgörare de hoppas att jag ska bli. Jag vill hjälpa Hammarby att bli svenska mästare.

Vad tycker du om klubben så här långt?

– Mycket bra. Alla är mycket vänliga. Mikkel Jensen, kaptenen, är extra hård mot mig. Men jag uppskattar att han skriker åt mig när jag gör misstag. Han vill bara att jag ska bli så bra som möjligt.

Du hade en stor dag häromdagen, när ni delade in er i två lag och spelade tio mot tio.

– Vi vann med 5–2 och jag gjorde fyra assist. Det var bra för mig att få se hur de spelar.

Men ni föll mot USA:s B-landslag med 3–0.

– Vi visste att det skulle bli tufft. Vi har många nya i truppen och har inte riktigt funnit kemin än. Men jag tyckte att vi visade att vi har potential att växa.

Hur var det att spela mot landsmännen?

– De tog mig hårt. Och jag var inte riktigt van vid Hammarbys spel. Taktiskt har jag mycket kvar att lära.

Vad visste du om Sverige när erbjudandet kom?

– Absolut ingenting. Jo, förresten, tre saker – Freddie Ljungberg, Zlatan och Henrik Larsson.

– Larsson har jag alltid beundrat.

Vad tyckte du om Sverige vid första besöket?

– Det var otroligt. Jag var helt tagen av stan och förvånad över hur rent det var och hur vänliga alla var.

Hur kommer du att klara klimatet?

– Det är ingen fara. Jag är från New Hampshire. Där är det ännu kallare.

Hur kommer du att bo?

– Först på hotell. Sen lägenhet på Södermalm eller runt Stureplan.

Men du lämnar kvar flickvännen, Nina Savris, 20, i USA?

– Hon pluggar fortfarande i Boston. Hon läser marknadsföring. Men hon kommer att hälsa på så fort hon kan.

Vad har du för rötter?

– Pappa är från Gambia och kom till USA som 18-åring. Mamma är född i USA men har irländskt blod.

Fotboll är knappast en given sport när man går i skolan i USA. Hur började du?

– Det var ett misstag. Jag fick en lapp i skolan där det stod om en laguttagning. Jag trodde att det var amerikansk fotboll, men det var vanlig fotboll.

Och du gick dit?

– Ja. Men jag platsade inte. Pappa tyckte synd om mig och sa att jag aldrig mer skulle behöva uppleva något sådant. Efter det tränade jag fyra timmar om dagen i ett år. Den arbetsmoralen har jag haft med mig sedan dess.

Spelade din pappa fotboll?

– Han spelade i Gambia och fortsatte i proffsligan när han kom till USA.

Han måste vara stolt över dig?

– Mycket. Han brukade alltid säga att jag inte var bättre än honom. Men nu vet han. Han drömde alltid om att få se mig bli proffs.

Inget ont om Hammarby men du måste sikta högre än så, eller hur?

– Målet är förstås att spela i den bästa ligan i Europa. Arsenal har alltid varit mitt favoritlag. Men Hammarby är ett bra steg efter college.

Vad har du lagt pengar på nu när du börjar bli rik?

– Jag har köpt en bärbar dator. Men jag är ingen som flashar med pengar. Jag har bott i lägenhet hela mitt liv, delat rum med min lillebror. Jag vet vilket värde pengar har.

Spelar inte din brorsa också fotboll?

– Han är 18 och tekniskt sett bättre än jag. Vi drömmer om att få spela för samma klubb.

Frågan är om Hammarby tar fram plånboken en gång till.

Magnus Sundholm