Spelet rasade på Råsunda – AIK:s enda lösning på ”krisen” är att fortsätta våga

Simon Bank

När Rikard Norling skulle säga något om matchen hördes det knappt. Orden – det kan ha varit något om ”energifyllda ungdomar” och ”spelmässigt bättre” – föll ihop i en liten hög under skränet från ett omklädningsrum där Helsingborgs spelare hoppade och sjöng som om det inte fanns någon morgondag.

Det finns det ju.

Det ska man komma ihåg, att allsvenskan är full av morgnar och kvällar, och att serien kommer att leva en bra bit in i höst.

Men i går låg luften darrig och nervös över Råsunda, för i klubbar som AIK och Helsingborg är en kris aldrig mer avlägsen än ett par svaga matcher.

Norling spelade för – SM-guld

Helsingborg tog ett steg bort från sin första ”kris” (vi ska vara försiktiga med det ordet) i går.

AIK tog ett steg närmare sin.

De valde det, på sätt och vis, själva.

Efter en halkig, skakig start, hade tränarna ett val att fatta i går – och männen i kostym tog helt olika beslut.

Stuart Baxter valde att spela för tre poäng.

Rikard Norling valde att spela för SM-guld.

I Baxters fall var det inte så mycket att snacka om. Han har ett spelarmaterial som inte riktigt sitter ihop i ett helt än, och utan Henrik Larsson var det bara att gå tillbaka till grunderna, tryggheten. Samordnat styrspel, aggressiv defensiv, uppspel mot den intelligente och åh-så-nyttige måltavlan Olivier Karekezi.

De gjorde det enkelt, de gjorde det bra.

Den kollektiva defensiven fungerade, mittbackarna och Daniel Andersson var lysande. Och med en smartare spets än Razak Omotoyossi kommer HIF att få ut ännu mer av Karekezi framöver.

I går ville de inget annat än tre poäng.

AIK vill, under Norling och Novakovic, alltid lite mer.

Ända sedan de tog över det här laget har de predikat mod, att söka ett eget spel. Uppspel efter marken, genom mittfältet. Konstanta försök att hitta två-mot-en-övertag på kanterna och väggspela sig igenom. Ett spel som kan halka ibland, men bära en säsong.

Men AIK kan inte göra som HIF gjorde i går – och det är en brist.

AIK lever på sina många riktningar i spelet, men de saknar material för den där tydliga, raka fotbollen med targetspel som HIF gick tillbaka till på Råsunda.

De måste spela.

De måste vårda.

De måste, framför allt, våga.

Carlssons boll: + 300 grader

När allt är som i fjol – AIK förlorade en match på Råsunda på hela säsongen, de har förlorat två av tre i år – är det inga problem att rulla boll från backlinjen. Men när det börjar gå trögt, när Norra stå börjar mullra missnöjt, när målen inte kommer?

Då ser det ut så här.

Då börjar Nicklas Carlsson behandla bollen som om den var 300 grader varm, uppspelen blir långa och sneda – och Norlings taktiska plottrande blir ett problem istället för en tillgång.

Om Stuart Baxter gör det enkelt för sina spelare så tycker ju Norling om att göra det lite svårt för sina, att utmana dem.

Markus Jonsson började i går som yttermittfältare; det tog två minuter att se att han inte var helt van. Daniel Andersson fick tag i bollen efter ett AIK-anfall, och Jonsson agerade reflexmässigt – han sprang 40 meter ner till sin vanliga plats, högerbacksplatsen.

Det såg lite roligt ut.

Sen ville Norling få in Jonsson som en spelskickligare mittback, och även om det beslutet exploderade i ansiktet på honom så förstod jag det.

Och det var inga taktiska misstag som förlorade matchen för AIK. De förlorade eftersom de var för nervösa och oskickliga på att bygga spel, eftersom HIF skar av Dulee Johnson och Daniel Tjernström från spelet, och eftersom de helt saknade den offensiva fart som gav dem andraplatsen i fjol.

Mållösa i över fyra timmar

I England snackar man om ”bodies in the box”, att ha spelare i straffområdet när bollen väl kommer dit. När AIK:s spel fungerar, när de hittar runt med sitt genomarbetade passningsspel, brukar de ha fyra-fem spelare i avslutslägen.

I går närmade de sig ett sånt spel först när Mats Rubarth kom in och utmanade på sin vänsterkant.

Annars kom de enda chanserna när de spelade som enklast, när Dulee Johnson direktskarvade till Wilton Figueiredo som kunde kasta sig fram mot HIF:s backlinje.

Men AIK gjorde inga mål, och de har inte gjort mål på snart fyra och en halv timme. Wilton kan inte bära anfallsspelet ensam.

Helsingborg fick tre poäng och lite lugn i går, AIK får leta efter sitt lugn under allt större press.

Och medan vi vandrade hemåt hölls HIF:s supportrar gisslan i halvannan timma av en våldsmobb som slog sönder bilar och kastade sten och flaskor mot levande mål.

Solen sken över alltihop, en alldeles vanlig fotbollskväll i Sverige 2007.