Aftonbladet
Dagens namn: Hans, Hampus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Du behöver ju bara ställa en enda fråga

Sjögren: Här har du lösningen på hela bengalfrågan, Rose-Marie

Rose-Marie Frebran vill stoppa bengalerna.   Rose-Marie Frebran vill stoppa bengalerna. Foto: BILDBYRÅN, MAGNUS WENNMAN

Rose-Marie Frebran säger själv att hon talat med poliser, klubbar och supporterföreträdare för att lösa Sveriges läktarproblem.

Rose-Marie Frebran verkar aldrig ha talat med fansen.

Hade hon tagit sig tid att bara ställa en enda fråga till dem tror jag att hon hade kunnat få lösningen på alla sina problem.

En enda fråga, Rose-Marie.

Sportbladets Patrik Sjögren.   Sportbladets Patrik Sjögren.

Jag hade aldrig tänkt att skriva den här texten. Anledningen är fruktan att den skulle kunna leda till ett långt större åtagande än jag känner att jag har energi för. Bengal-debatten har blivit så polariserad och infekterad att det känns som det är regeringsfrågan vi diskuterar. Det gör vi inte. Vi pratar om ett 20 centimeter långt papprör, framtaget för att användas till sjöss vid nödsituationer, som jag under hela min uppväxt alltid såg som något positivt. Som jag aldrig såg som ett hot varken mot min personliga säkerhet eller mot fotbollen.

Är en tävling på läktarna

Nu har denna lilla ljusstav plötsligt blivit symbolen för allt det onda ena sidan plötsligt ser som en risk mot hela fotbollsrörelsen. På andra sidan står de engagerade supportrarna och slåss med näbbar och klor för sin historia. Den galna debatten har gjort det här till långt mer än en fråga om att få bränna av ett nödbloss eller inte. Den har blivit en prestigefråga som supportrarna ser som en attack mot hela deras etablissemang. Det är en situation som inte gynnar någon.

Det absolut viktigaste vi har i svensk fotboll är fansen. Det är en gammal sliten men sann klyscha. Styrelsemedlemmar, ledare, tränare och spelare kommer och går i en förening. Men har du någon gång börjat heja på ett lag byter du aldrig. Det är något närmast unikt i samhället. Och de allra viktigaste supportrarna i min bok är de som anordnar tifon. Ofta samma människor som är bengalens främsta beskyddare.

I debatten har dessa haft en tendens att likställas med de huliganer som kastar in saker på planer, hotar spelare samt slåss med varandra på gator och torg. Nu återigen i Rose-Marie Frebrans debattartikel. Men det stämmer inte alls in med den bild jag har av dessa fans.

Min erfarenhet, från min uppväxt, är att de som ordnade tifon var några helt andra. De var de allra mest engagerade supportrarna som kunde ägna varje ledig timme på kvällstid i flera veckor åt att sy banderoller, måla flaggor och klippa ut konfetti. Kan du ärligt talat se huliganen med mord i blicken som jagar rivaliserande sympatisörer sätta sig i en skitig källare ute i förorten och sy i sex timmar?

Hade tifo-grupperna gjort samma otroliga föreställningar som i dag reserveras till läktarna ute på staden hade vi förmodligen hyllat dem som vår tids största och mest genomslagskraftiga konstfenomen. För bryter man ner det är det just det de gör: Konst. En installation som oftast pågår i bara några få minuter men på ett ögonblick når tiotusentals på arenorna, ännu fler framför tv-apparaterna och sedan det mångdubbla via bilder och videos på internet. För just internet är det som fått det här fenomenet att explodera.

Vid varje stor fotbollsmatch i Sverige pågår det en tävling på planen – men även en på läktaren. Efter varje derby är första frågan jag får på mail eller twitter ofta densamma: Vilka vann läktarkampen? Den kommer från båda sidor där fans som förberett sig i veckor söker en objektiv röst på vilken klack som egentligen var bäst? Vilka som lät mest? Och nästan viktigast av allt: Vilka som hade det snyggaste tifot. Men matchen slutar inte där.

Efter uppvisningarna lassas videofilmer och bilder på koreografin ut på internet och sprids genom dedikerade diskussionsforum över hela världen. Jag kan själv ägna timmar åt att gåshudsmysa igenom videofilmer på Aris Thessalonikis fullständigt galna basketfans. Samma sak gör intresserade människor över hela välden. Ofta med svenska lag i sökfältet.

Sverige är världsbäst på tifo

På så sätt sprids Sverige och svensk fotboll över klotet. Sanningen är att om det finns någonting som just nu håller världsklass när det kommer till svensk fotboll, förutom Zlatan och U21-landslagets segergester, så är det just tifoarbetet. Sett till hur jämförelsevis lite publik vi har, och därmed resurser, vågar jag nästan påstå att vi är världsbäst på tifon.

Ett av de mest sedda klippen när det kommer till svenska tifon på Youtube är videon från AIK-Djurgården den 19 september 2011. Derbyt där fansen valde att inleda matchen under tystnad i protest mot hur de behandlats för att sedan explodera i en makalös tifo-uppvisning. Direkt i andra halvlek fortsatte sedan protesten när båda klackarna aktivt stoppade matchen genom att antända en mängd bengaler. Det är i en och samma video tecknen på hur bra och dåligt svensk fotboll mår.

Det är självklart ingen bra situation när bengaliska eldar inverkar på sporten och stoppar spelet men de gånger de gjort det har de oftast varit en aktiv handling från upprörda supportrar i protest mot att de känner sig dåligt behandlade. Det säger sig självt att lösningen på det inte är nya förbud och straff. Det är dialog där fansen får utrymme, inflytande och uppmärksamhet. Tillåts de bränna bengaler – i utbyte mot förtroende och ansvar – kommer de göra sitt yttersta för att det inte ska påverka sporten. Det kan de också klara av.

Skulle det olyckligtvis bli så att dimman ändå råkar bli för tjock och spelet får brytas ser jag inget större problem i det heller. Brinntiden på en bengal är omkring tre minuter. Exakt den siffra som läggs på i stort sett varje fotbollsmatch efter byten, filmningar och maskande. Apropå spelavbrott som borde beivras.

När det sedan kommer till skaderisken, att det skulle vara farligt för personerna på läktarna när det bränns bengaler, så har jag självklart förståelse för det argumentet. Men här vill jag återigen återkomma till den märkliga lösningen att försöka straffa bort allt som kan innebära en risk. Det skulle bli ett väldigt lamslaget samhälle om vi tänkte så överallt.

Ska vi förbjuda motorcyklar, sportbilar, hoppborgar, lekställningar och solarium för att det finns en risk? Eller ska vi arbeta tillsammans med alla motorcyklister, bilälskare, barn, föräldrar och passionerade solare för att göra det hela så säkert som möjligt? Det är bara inom fotbollen man valt det första alternativet.

Ett område där vi inte hör hemma

Det finns alltid en risk när en het bengal antänds i en folkmassa. Men min övertygelse är att det bästa sättet att göra det så säkert som möjligt inte är att försöka lagstadga bort en företeelse som bevisligen inte kommer försvinna utan istället jobba tillsammans för att göra det så säkert som möjligt. Kan man ta fram ett säkrare nödbloss som inte utvecklar lika höga temperaturer? Kan vi avskilja platser för användandet? Det senare vill jag dock nästan hävda redan har skett.

Det talas ofta om att fotbollsarenan ska vara till för alla och att ingen därför ska behövas utsättas för den rök eller risk en bengal innebär. Självklart ska alla kunna, och helst vilja, gå på fotboll – men alla behöver inte vara på ståplatsläktaren. Du tar inte med ditt barn på en rockkonsert och ställer dig längst fram. Du skickar inte upp din fyraåring i den högsta berg- och dalbanan direkt.

Det vanliga inom fotbollen är att du börjar på sittplats, avancerar till ståplats när du börjar närma dig myndig ålder och sedan återvänder till den sittande sektionen när du tröttnat på att dina kläder luktar öl och rök efter varje större match. En bra ordning kan jag tycka. För när du väl ställer dig på ståplatsläktaren är du mycket väl införstådd, och ofta mogen nog, att inse både risker och möjligheter. Du råkar inte hamna bredvid en person med en bengal. Befinner du dig på ståplatsläktaren, och mitt i densamma, vet du att det kan hända. Det är därför du står där. Är du inte bekväm med det sitter du, eller står i utkanten av samma sektion.

Ska vi tala om faror kan jag garantera att skaderisken är större för de 22 personer som i samma ögonblick springer runt och riskerar benbrott, hjärtfel, hjärnskakningar och rena men för livet nere på gräsmattan framför fansen. Vi ska inte förbjuda fotboll för det. Däremot ska vi ta fram regler, skydd och domare för att göra det så säkert som möjligt. Detsamma gäller läktaren.

Nu står vi ändå här mitt i den här märkliga debatten om vi ska tillåta bengaler på svenska fotbollsläktare. Det är också en diskussion som gör mig orolig – men inte för att de här ljusstavarna ska försvinna eller inte. Det som gör mig orolig är att politiker, makthavare, fotbollsanställda och journalister i grunden inkräktar på ett område där vi egentligen inte hör hemma. Ett område som styrs av engagerade konstnärer och företagare som många gånger fortfarande går i skolan.

Ge tifogrupperna statliga bidrag

Det är det de är, konstnärer samt företagare, ungdomarna som svettas i källare för att göra din och min fotbollsupplevelse ännu mer mäktig och oförglömlig. Det måste vara en av de absolut största rörelserna som inte drivs av företag med vinstintresse eller politiska motiveringar. Det är ungdomar som lägger sin fritid på att samla in pengar till, organisera och genomföra läktarkonsten vi älskar. Om den här tröttsamma bengaldebatten skulle ta bort bara lite av deras entusiasm är det en enorm förlust inte bara för fotbollen utan för hela samhället.

Det talas om att den svenska skolan är sämre än någonsin och vår förra regering förespråkade ofta småföretagandet som vägen till välfärd. Det här är ungdomar som alltså på eget initiativ byggt upp företag som håller världsklass på alla steg från finansiering till personal och produkt med enda skillnaden att vinsten inte är ekonomisk utan handlar om uppskattning för deras konst. Det här är något vi måste värna om.

Jag kan sträcka mig så långt att jag vill se statliga bidrag från vår nya kulturminister till de svenska fotbollsklubbarnas tifo-grupper. De är i mina ögon vår tids konstnärer med störst genomslagskraft både nationellt och internationellt. Ett vackert tifo från en svensk arena sprids över världen via internet på bara några minuter. Men i väntan på att Sveriges kulturelit ska förstå fotbollskonstens storhet så nöjer jag mig med att politiker och fotbollen själv gör det.

Nu skriver Rose-Marie Frebran att ”jag och min sekreterare, ämnessakkunnige Agneta Blom, har rest runt och talat med poliser, klubbar och supporterföreträdare.” Vad saknas i den meningen? Just det: Fansen. Rose-Marie Frebran har talat om – men uppenbarligen inte med – fansen. När hon var inbjuden till en stor supporterkonferens i Stockholm i år hade hon, enligt Svensk Fotbollssupporterunions ordförande Tony Ernst, inte tid. Nu har Rose-Marie Frebran ännu mer bråttom att förbjuda de ”livsfarliga bengalerna”.

Jag vill att svensk fotboll och svenska politiker ska uppmärksamma, uppmuntra och hylla läktarkonsten. Ett första steg på vägen mot det är att bjuda in alla de engagerade personer som står bakom den till samtal om hur vi tillsammans ska underlätta och främja tifo-konsten. Den första frågan på det mötet ska också mycket riktigt handla om bengalerna.

Men den frågan ska inte lyda ”hur får vi er att sluta med bengaler?”. Den ska lyda ”hur gör vi tillsammans det så säkert som möjligt för er att fortsätta arrangera er världsunika läktarkonst?”. Ställs den frågan är jag säker på att ni tillsammans kommer komma på ett bra svar.

 

Läs hela Rose-Marie Frebrans debattartikel!

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Om Aftonbladet