Mohammed, 31 – Sveriges nya stjärndomare

Berättar om drömmarna, flykten från kriget, dialogen med supportrar och sin militära karriär: ”Självklart kan vi, som alla länder, bli angripna”

Mohammed Al-Hakim tränar kondition, snabbhet, styrka och rörlighet. ”Jag vill ligga nära, det är mitt sätt att döma fotboll”, säger han. Dessutom tar han hjälp av mental träning för att klara pressen. Den allsvenska säsongens första test kommer i dag i Örebro.
Mohammed Al-Hakim tränar kondition, snabbhet, styrka och rörlighet. ”Jag vill ligga nära, det är mitt sätt att döma fotboll”, säger han. Dessutom tar han hjälp av mental träning för att klara pressen. Den allsvenska säsongens första test kommer i dag i Örebro.Foto: Jonas Eng, Privat, Bildbyrån
FOTBOLL

Han blev årets domare i fjol.

Nu väntar en ny säsong för Mohammed Al-Hakim, Sveriges stora stjärnskott på domarhimlen.

– Min dröm är att en dag döma en VM-final, säger han.

Sportbladets Jennifer Wegerup mötte Mohammed Al-Hakim för en lång intervju om domarskapet, jobbet som officer, flykten från Irak, integration, drömmar och stenhårt arbete, varje dag.

Äntligen stod han där, på scenen, på Fotbollsgalan, i november i fjol. I strålkastarljuset, framför tv-kamerorna, med priset för ”Årets Domare”  i handen.

Mohammed Al-Hakim, blott 31 år och redan i domareliten.

Men med en lång resa bakom sig. Från Irak, genom flera länder och ännu fler umbäranden, över ett stormigt hav.

Trots många hinder, men också tack vare dem.

– Allt jag varit med om har jag gjort mig till den jag är, det har gjort mig stark, säger Mohammed.

De svåra erfarenheterna snarare bär än tynger honom.

Framför mig på fiket, mitt i sorlet och strömmen av resenärer på Stockholms Centralstation, sitter en man som tror på att ta ödet i egna händer. Hårt arbete, målmedvetenhet, fokus – och ödmjukhet. Att tro på sig själv men också kunna lyssna.

– Det är mycket av mitt domarskap. Att söka dialog, säger han.

I dag dömer Mohammed Al-Hakim Örebro-Djurgården.

– Jag är superladdad. Jag har längtat efter den här premiären ända sen sista matchen i allsvenskan i fjol.

Det har varit en lång vinter. Man tränar hårt och det är bara förberedelser… Nu äntligen är det dags!

”Får inte glömma att man blir äldre”

Du är känd för att satsa mycket på fysiken i ditt domarskap. Hur tränar du?

– Jag tycker att fysiken är väldigt viktig. Framför allt så går fotbollen bara snabbare och snabbare. Och så vill jag  ligga nära, mitt sätt att döma fotboll är att ligga nära

spelet. Så då måste jag träna. Jag tränar kondition, snabbhet, styrka, rörlighet. Och så lägger jag mycket tid på skadeförebyggande träning, så att jag ska hålla en hel säsong.

Mohammed ler.

– Man får inte glömma att man blir äldre hela tiden också.

Oftast är ju vi domare äldre än spelarna och vi ska klara att röra oss på samma nivå som dem. Då måste man träna lite annorlunda och smartare. Jag lägger mycket tid

på behandlingar och massage också, för att ta hand om min kropp. Jag kör någon form av träningspass varje dag.

Ja, ibland har man ju sett hur domaren är trött mot slutet av matcherna…

– Exakt och det är på slutet allt avgörs. Och det är slutet folk kommer ihåg. Och är man trött så blir man trött i huvudet och då kommer man att fatta felaktiga beslut. Sen handlar det ju också om förtroende. Om man ser fit och tränad ut, då inger man mer förtroende.

Hur förbereder du dig i övrigt?

– Jag brukar titta på lagens senaste matcher, hela, 90 minuter, båda lagens. Framför allt taktiskt. Hur ställer de upp på hörnor, har de snabba yttrar, sådant. Så jag vet vilken position jag ska utgå ifrån, utifrån hur jag läst av deras spel.

Stora stjärnor hävdar ofta att de har det svårare, att de får domsluten emot sig. Samtidigt minns vi ju Maradona och ”guds hand” och hur domaren ibland inte verkar våga döma mot de stora spelarna, lagen och landslagen. Hur hanterar du det?

– Jag försöker se det som en positiv utmaning. Är det en stor stjärna försöker jag hantera det som alltid. Att se varje spelare en och en. Någon behöver mycket ledning, någon mycket kommunikation, någon spelare nästan ingenting. Jag försöker vara personlig.

– Om det är en ”jobbig” spelare? Då ser jag det som en ännu större utmaning, att se till att jag får med mig honom, det är det allt handlar om. Jag måste hitta verktygen för att lyckas med det.

”Gör jag inte det så är jag fel ute”

Så hur vågar man blåsa ett obekvämt domslut mot det stora laget, den stora stjärnan?

– Det handlar om det mentala. Man måste vara mentalt stark. På den högsta nivån är det just det som skiljer domarna åt. Jag är mentalt stark och så går jag på mental träning också, kontinuerligt, under året. Just för att palla med det här trycket. Sen är det en träningssak också. Med erfarenheten blir det lättare.

– Jag vill inte bli påverkad av något runtomkring utan fatta de här obekväma besluten. Gör jag inte det så är jag fel ute.

En domare har stor makt. Ett felaktigt domslut kan avgöra en final i EM eller VM eller Champions League. Det är ett stort ansvar, en stor utmaning, hur hanterar du det?

– Jag brukar växa med ansvar och försöker se det just som en utmaning. Men visst, som du säger, det är jättemycket ansvar, de här stora matcherna. Det är en roll jag har, mitt jobb. Jag ska se till att det blir så få misstag som möjligt och utgången av matcherna ska avgöras av spelarna, inte av mig.

Hur känner du dig i en het situation? Det går blixtsnabbt, det är stora känslor, du ska fatta ett avgörande beslut, direkt. Var det straff, hands, offside? Vad rusar genom ditt huvud då?

– Jag försöker sortera så mycket som möjligt och ta en sak i taget. Men ibland händer flera saker samtidigt och då är det en träningssak, att kunna hantera det. Och jag har ju kollegor, vi har kommunikation, de pratar i örat med mig. Men samtidigt kommer spelarna från båda lagen , alla vill prata med mig. Då måste jag vara lugn och metodisk. Jag har många fördelar från mitt andra yrke, som officer, för att just kunna behålla lugnet i tuffa situationer.

Hur gör du när du känner att ”fan, nu dömde jag fel”? För att släppa det och inte låta det påverka resten av matchen?

– Misstag gör vi alltihopa. Ibland vet jag det inte förrän efteråt. Ibland känner man ”fan, här blev det fel”. Och det är för sent att göra något åt det. Då är det jätteviktigt att släppa det så fort som möjligt för går jag och tänker på det, då blir det bara fler misstag. Det har hänt, tyvärr, men nu måste jag se till att det inte blir två misstag.

”Anpassar mig efter matchens karaktär”

Hur beskriver du ditt domarskap, din stil?

– Det är svårt att göra själv. Men jag försöker vara en bra ledare, ha en dialog med spelarna och få med mig dem. Jag är anpassningsbar. Vill spelarna spela fotboll, då låter jag dem göra det. Vill de inte göra det, då kommer jag att blåsa. Jag försöker anpassa mig efter matchens karaktär.

Du blev årets domare i fjol, hur kändes det?

– Det är oerhört stort för mig. Det är något som jag ska ta med mig och bygga vidare på. Med tanke på min bakgrund, var jag kommer ifrån, var det stort att stå där på scenen. Det är ett kvitto på att jag jobbat stenhårt, det har jag verkligen gjort, lagt så mycket tid och energi.

Berätta om hur du började döma.

– Jag är spelare från början, som de flesta domare, det ska man ju vara helst. Sen när jag var 13 började jag döma, för att mina bröder dömde, mest. Det blev någon pojkmatch, någon flickmatch och så kom jag in i det och det var också  lite bra extra pengar. Sen gjorde jag lumpen och då blev det ett uppehåll i mitt spel när jag var 19 till 20 år. Då bestämde jag mig för att ge mig helhjärtat in i att döma. Ska jag göra något vill jag göra det helhjärtat. Sen har jag klättrat och när jag var 27 år gjorde jag debut i allsvenskan, så det har gått hyfsat fort.

Nu har du börjat som Fifa-domare?

– Man börjar om från början där. De i toppen dömer Champions League, jag dömer U-19 och U-21 och så har jag varit extradomare, vid kortsidan, i Champions League och Europa League.  Så nu får jag jobba mig upp där.

Vad är ditt mål, VM-final?

– Det är en dröm såklart men svårt att sätta som mål nu. Men mitt mål just nu är att bli Champions League-domare, det är det jag siktar på nu, först, att ta mig dit.

”Kvinnliga domare är minst lika bra som manliga”

Vad är skillnaden nu när du dömer ute i Europa?

– Hemma känner folk igen mig, de har förtroende för mig. Där ser de mig för första gången, de vet inte vem jag är. Så jag får på nytt bevisa att jag är tillräckligt bra och få med mig spelarna, på ett annat sätt. Jag får använda ett annat ledarskap mot i Sverige där jag byggt relationer.

Jag har ofta sagt att jag skulle vilja se de bästa domarna, oavsett kön, döma även i damfotbollen, vad säger du om det?

– Jag förstår vad du menar. Men om damdomarna ska utvecklas måste de få döma. Om vi går in och tar deras bästa matcher blir det inte så. Det finns länder där damfotbollen inte är så utvecklad, då blir domarna kanske sämre. Men inte för att de är kvinnor, bara för att de inta haft fotboll så länge.

Det behövs mer tid bara. Fysiken skiljer förstås men annars är kvinnliga domare som hunnit få erfarenhet självklart minst lika bra som manliga.

Något helt annat, din bakgrund. Du kom till Sverige som åttaåring, som flykting, från Irak. Berätta.

– Det var tuffa år i början. Vi flydde från kriget när jag var ett år och sen tog vi oss igenom olika länder. När jag var åtta år kom till Sverige. Framför allt den sista båtresan över Östersjön var tuff, vi visste inte om vi skulle överleva eller inte. Det var svårt. Någon båt före oss hade sjunkit. Många var åksjuka, folk låg ovanpå varandra. Det var hemskt, 450 personer på en liten båt, runt 80 var barn. Men jag ser det som en erfarenhet, det har gjort mig starkare som människa. Min bakgrund har gjort mig till den jag är.

Det var hela din familj som kom?

– Ja, alla. Mina föräldrar och tre bröder och en syster.

Vad är dina första minnen av Sverige?

– Jättebra. Det var som att komma till paradiset. Det var så fint och vackert och trevligt folk och vi fick kläder och leksaker. Det var som en ny värld som öppnade sig.

Mohammed blir allvarlig.

– På den tiden kom man liksom in i det och jag tror också att det har att göra med vilken inställning man har. Vi fick rätt förutsättningar av samhället och sen gjorde vi vårt bästa själva.

Du pratar helt perfekt svenska. Du är elitdomare. Du är officer i det svenska försvaret. Du är ett praktexempel på lyckad integration, vad är nyckeln?

– Nyckeln är språket. Man måste lära sig språket. För mig var det självklart, att jag måste umgås med svenskar för att lära mig svenska. Och det gjorde jag dels i skolan och dels genom idrotten. Fotbollen var det som tog in mig i samhället. Och det var inte bara språket utan gemenskapen, tryggheten och framför allt lärde jag

känna svensk kultur, det sociala lärandet. Hur allt fungerar, vad det är för religion, allt.

Mohammed Al-Hakims blick blir intensiv.

– Det är inte så att man måste byta religion.  Men man ska veta hur det fungerar här om man ska bo här. Man måste vilja mötas på halva vägen. Dels handlar det om vilka förutsättningar man får men man måste ta tag i det själv också. Jag kunde lika gärna suttit hemma och inte velat lära mig och inte kommit in det svenska samhället och inte integrerats. Men jag valde att ”nej, jag ska ut, jag ska lära mig allt så fort möjligt. Jag vill vara en del av det här samhället och det kan jag inte vara om jag inte lär mig hur det fungerar”.

Och nu vill du betala tillbaka?

– Ja, inte minst till fotbollen som hjälpt mig så mycket. Och jag vill hjälpa till där jag kan, med dem som kommer nu. Jag försöker vara med i så många integrationsprojekt som möjligt och dela med mig av mina erfarenheter.

”Min syster började aldrig spela”

Något som jag ofta tänker på som kvinna är hur idrotten och fotbollen hjälper pojkar och män men inte alls lika mycket invandrarkvinnor och flickor? Hur gör man för att hjälpa dem, så de inte förblir hemma i familjen bara, isolerade?

– Precis, det är viktigt. När man pratar mångfald inom fotbollen ska det ju handla även om kön och man har stora projekt som pågår och det blir fler och fler tjejer, även med invandrarbakgrund som börjar spela. Jag tycker att Svenska Fotbollförbundet jobbar bra, med information på skolor och i föreningar, det är viktigt. Min syster började aldrig spela, så som jag och mina bröder. Men jag tror att det är bättre i dag.

Det finns en del rasism i fotbollen, har du stött på något?

– Nej, inte jag personligen. Min inställning är alltid att prata med folk och bemöta allt. Jag tror att om man lär känna en person så kan man överbrygga det mesta, att se bortom skalet. Att höra att jag kan svenska, att se vad jag har för inställning.

Du söker överhuvudtaget mycket dialog, mejlar och svarar fansen, du hade en Facebook-sida ett tag?

– Det är min inställning, att vara öppen, att svara, att ha en dialog, att hitta tiden för det. Att försöka förklara för supportrarna varför jag tog ett domslut. Är man nyanserad, då svarar jag alltid. Domarjobbet ska inte vara en skyddad verkstad, vi är en del av fotbollen, folk ska förstå vårt jobb. Ofta handlar det om missförstånd, dialog kan övervinna det mesta, både inom fotbollen och i samhället.

– Men Facebook-sidan tog för mycket tid, då hade jag inte kunna sköta mitt vanliga jobb. Men jag försöker ha disciplin och planering och svara på mejlen.

Berätta om din militära karriär. Att göra lumpen är ju inte självklart längre, inte för infödda svenskar heller?

– För mig var det självklart, jag tyckte att det var en utmaning, något att lära mig av. Men det var svårt för mina föräldrar, som flytt sitt hemland och gett upp allt, på grund av kriget, att acceptera mitt beslut. Deras son skulle bli militär. Det blev en kulturkrock. Min pappa var förbannad och förstod inte. Men jag stod på mig och förklarade och då accepterade han det. Sen ville jag fortsätta och gå Officershögskolan och bli officer. Det var ännu svårare för mamma och pappa. Men jag är en bestämd person och jag förklarade vad den svenska försvarsmakten är. Och nu är de väldigt stolta över mig.

– Nu jobbar jag 50 procent, jag har fått en bra deal med Försvarsmakten. De andra domarna är heltidsproffs men jag gör det på 50 procent.

Apropå att du vill jobba i försvaret. Ni har flytt krig. Vi svenskar har inte upplevt krig på 200 år. Är vi för naiva och tror att det aldrig kan bli krig här?

– Det är klart att om man inte varit med på länge så kan det vara svårt att föreställa sig. Jag tycker Sverige gör bra fredsbevarande insatser och samtidigt försöker vi bygga vårt försvar. Det är klart att vi kan bli angripa, det finns inget som säger att vi inte skulle kunna bli det. Så vi måste hitta och rekrytera folk, som vill försvara Sverige. Man måste vara öppensinnad.

– Och man får så mycket gratis i det militära, av utbildningen. Disciplinen, inte minst. Jag blev en vuxen människa där.

Hinner du någonsin vara ledig och vad gör du då?

– Jag försöker vara med min son, han är fem år. Och så träffa min föräldrar. Så det blir familjen, den tid som blir över.

Mohammed sveper sista kaffeslurken och vi går ut i vimlet av människor på stationen, alla på väg någonstans.

FAKTA

Namn: Mohammed Al-Hakim.

Född: 15 april 1985 i Najaf i Irak.

Familj: En son, fem år. Mamma, pappa, tre bröder, en syster.

Bor: Köping.

Yrke: Elitdomare och yrkesofficer.

Aktuell: I allvenska premiären.

Vald till Årets domare i fjol och har inlett karriären som Fifa-domare.