Den sista striden

Åhlund ska rädda Bajen – och sen aldrig vara tränare igen: ”Något måste hända nu”

Åhlund känner lugnet före stormen.
Foto: Jimmy Wixtröm
Åhlund känner lugnet före stormen.
FOTBOLL

Han har aldrig åkt ur en serie under ett 40 år långt fotbollsliv, och har inga planer på att bli en förlorare i sin allra sista strid.

Men skulle det bli som det blir så är det som det är.

Thom Åhlund vet både hur mycket och hur lite Hammarby egentligen betyder.

Hans första tränarkarriär tog slut hösten 1990. Umeå FC:s starke man Sune Lindqvist kallade in honom på sitt kontor och gav sin syn på hans arbete:

– Nu är du inte optimal, herr Åhlund.

I praktiken var det en omskrivning för att tränaren var på väg att få sparken.

– Först blev jag skitsur, men dagen efter gick jag in till honom och erkände: Du har rätt. Jag var inte riktigt med, gick lite på tomgång och tog mest bara gamla träningsövningar ur innerfickan. Någonstans gick jag och frågade mig själv: Ska allt bara vara fotboll?

Thom Åhlund lämnade tränarbänken för skolbänken, utbildade sig till terapeut i kemiskt beroende. Missbrukarvårdare.

– Man gick omkring med alla de här frågorna man började ställa sig när man begravde kompis efter kompis. Och man hade illusionen om att kunna förändra något för såna som dem.

Åhlund växte upp i söderförorten Björkhagen i skarven mellan 60- och 70-tal.

Det var precis där och precis då som narkotikan fick fäste i Sverige.

– Ett helt gäng av mina ungdomspolare gick bort väldigt tidigt. Hade jag inte haft fotbollen hade det inte varit någon skillnad på mig och dem.

I många år var Åhlund mer eller mindre borta från fotbollen.

Han drev bland annat ett eget behandlingshem mellan Vännäs och Vindeln uppe i Västerbotten.

Han ville förändra världen – hjälpa de som inte haft samma tur som honom själv – men med några års distans finns det nu ett luttrat stråk i rösten.

– Några av de som jag jobbade med då har jag fortfarande koll på, men det är ju tyvärr så att det inte går speciellt bra för särskilt många. Man når inte sådär hiskeligt många, och nu har ju narkomanvården monterats ner också. Det är tragiskt, men så är det tydligen när pengarna tar slut.

Världen ser fortfarande ut som den gör, medan Åhlund själv är en förändrad man.

Han är inte samma människa som började läsa till narkotikaterapeut, inte samma fotbollstränare som han var i början av 1990-talet.

– Nä, jag förändrade mig rätt mycket som person. En sak som jag definitivt blev bättre på är tydlighet och ärlighet. Har man inte det i kontakten med folk som har problem då är man rökt. Och det tror jag att jag tagit med mig in i fotbollen.

Som spelare gjorde Åhlund 224 matcher för Hammarby mellan 1973 och 1983.

Det var en tid som formade hans fotbollsfilosofi, som gjorde honom till den person som nu är tränare för Hammarbys a-lag.

– Jag är fostrad i den tradition som Hammarby har stått för. Jag vill ju ha ett spelande lag, en varierad fotboll som bygger på passningsspel och bra tekniska prestationer. Det sitter nedärvt.

Och gäller än i dag?

– Klubben har en enorm tradition och en identitet, och den är svår att komma undan. Vi skulle inte bli accepterade om vi bara slaskade långt och kämpade. Nu kan man göra det i vissa sekvenser för att få poäng i ett så utsatt läge som vi är i i dag, men rent generellt måste Hammarby vara ett spelande lag.

Egentligen var Åhlund redan färdig med sin tränarbana. Han trivdes med sitt jobb som sportchef på Hammarbys ungdomssida, och kände ingen längtan tillbaka till omklädningsrummen.

– Jag hade inte nappat om det hade varit en annan klubb som hade frågat.

Och vad händer nu?

– Ja, det måste ju hända någonting, annars åker vi ur.

Första gången Åhlund träffade sin nya spelargrupp betonade han en sak.

Det här är ett gäng killar som inte borde försatt sig i den situation de är i, med kapacitet att ligga mycket högre upp i tabellen.

– Det har ventilerats och diskuterats så mycket att Hammarbys trupp är så jävla dålig. Men det viktigaste här är att alla spelare presterar det de kan, och det känns ju inte som att vi har haft många som har legat på sitt max i år. Mitt utgångsläge är att den här gruppen är fullt kapabel att stanna kvar i allsvenskan.

Frågar man vad som ska förändras rent spelmässigt så vill inte Åhlund bjuda på särskilt mycket. Han har identifierat offensiven som det största problemet och vill hitta ett delvis rakare spel på sista tredjedelen – det är ungefär det.

Betydligt enklare är det att få honom att resonera kring det psykologiska spel som intensifieras för varje omgång.

– Det är det mentala som avgör nu. Ska man lyckas måste man ha ett mod att förändra och en förmåga att släppa lite på anspänningen. Fega fotbollsspelare kommer aldrig att lyckas i sådana här lägen. Det är modiga fotbollsspelare som kan vända det här, det är dem jag försöker locka fram.

Hur?

– Genom att betona vikten av situationen. Och genom att avdramatisera den individuella prestationen litegrann och i stället betona det kollektiva.

Ingen motsägelse i att både betona allvaret och avdramatisera situationen?

– Nä, att gnugga och kriga och fajtas – det brukar lätta på anspänningen. Det är min bestämda uppfattning och erfarenhet.

Att det här är en allra sista brandkårsutryckning är fastslaget i betong.

Efter den 1 december kommer Thom Åhlund aldrig mer att vara fotbollstränare. Fram till dess kommer han över huvud taget inte vara något annat.

– I några månader kommer jag att ägna mig åt fotboll 24 timmar per dygn, det måste vara så. Man vaknar med fotbollen, man har fotbollen med sig hela dagen, man somnar med fotbollen och man drömmer med fotbollen.

Under hela sitt långa fotbollsliv har Åhlund aldrig någonsin åkt ur en serie. Nu har han frivilligt kastat sig in i en situation där hans status som Bajen-legendar står på spel. Han har varit den där klassiske liraren från 82-laget, och den där asstränaren som tillsammans med Anders Linderoth hämtade hem både stort och litet silver.

Om två månader kan han vara förvandlad till gubben som sänkte Bajen i Superettan.

– Det var något som jag var tvungen att gå igenom med mig själv. Om det här går käpprätt åt helvete klarar du av det? Det gör jag.

Han vet hur mycket känslor som ryms på ett fullsatt Söderstadion – men är även fullt medveten om att de inte är så mycket värda i det riktiga livets växelkurs.

– Hade jag känt att det här var på liv och död – då hade jag inte tagit uppdraget. Att lägga in för mycket känslor i fotbollen kan också vara farligt. Det kan gå snabbt när allt rasar för en människa.

FAKTA

Thom Åhlunds fotbollsliv

1970–73

Brommapojkarna (spelare)

1973–83

Hammarby (spelare)

1983–86

Skövde (spelande tränare)

1986–89

Friska Viljor (tränare)

1989–90

Umeå (tränare)

1996–2001

Syrianska (assisterande tränare)

2002–07

Hammarby (assisterande tränare)

2007

Syrianska (assisterande tränare)

2008

Frej (tränare)

2009

Hammarby (ungdomssportchef)

2009

Hammarby (tränare)