Thorén: IFK Göteborg löste upp tvångströjan

FOTBOLL

GÖTEBORG. En sjuk Messi-passning, målfest och offensiv briljans.

Plötsligt fanns allt det där i blåvit glans.

Väljer dock att låna Robin Söders ord för att analysera IFK Göteborgs kross av Åtvidaberg som helhet.

”En stabil insats med lite färg på. Magi? Kanske att ta i”.

Gamla Ullevi är i stort sett tömd på folk när Mikael ­Stahre och jag står kvar i spelargången. IFK-tränaren pratar om sin numera kända metafor om den mentala hissen. Det ­gäller att inte åka med, varken upp till takvåningen (efter gårdagens 5–0-urladdning) eller ner i källaren (efter kritiken som följde 1–1 mot Brommapojkarna).

Han säger att han inte varit pressad av kritikerna och jag tror honom.

Men han kan inte heller varit helt nöjd.

Till matchen mot Åtvidaberg hade Mikael Stahre skruvat på sitt blåvita maskineri och balanserat om laget.

Det skapade ett lag som ville spela offensivt, som vågade söka olika uppspelsvägar, som älskade boll men inte glömde bort kollektivet.

Ändringarna gjorde skillnaden

Det fanns tre ändringar från start som gjorde den stora skillnaden.

 Gustav Svensson som innermittfältare istället för Philip Haglund. Nygamle Gustav i en nygammal balansroll. Hårdheten har Gustav Svensson, som kunde åkt ut men klarade sig med gult efter en våldsam glidtackling, men hans passningsfot och lugn skapar ett större utrymme för Jakob Johanssons spelsinne och teknik. Åtvidabergs ­Daniel Sjölund stod emot längst, men även han maldes ner.

 Lasse Vibe på högerkanten istället för Martin Smedberg Dalence. En vass inläggs- och servefot ut. Men med Lasse Vibes speed och rörlighet innebar det i princip att IFK Göteborg i offensiven spelade med tre anfallare. Och när Sam Larsson sökte sig in från vänsterkanten var de i bland fyra.

Tre mål i går från Hysén-ersättaren Vibe, två av dem ­efter djupledslöpningar på ytorna bakom Åtvidabergs ytterback och mittback.

 Malick Mané på topp istället för Lasse Vibe. Med kraftfulle Mané får IFK en spelare som inte spelar som en IFK-spelare. En som bryter mönstret och vill skjuta i alla lägen. Malick ­Mané måste och kommer ­lära sig att värdera skott-passningsläge men det blir ett moment till för motståndarens backlinje att ta ­hänsyn till. Ska man ­falla? Ska man kliva?

Höll på att falla tillbaka

IFK Göteborgs ambition är att anfallsspelet ska ”spelas framåt i hög hastighet” med en organiserad kreativitet.

Om ramar och organisation innebär en läcker kross från Sam Larsson till Lasse Vibe på djupet så stod IFK:s Messi för kreativiteten.

Sams Zorro-framspelning till Lasse Vibe höll så hög klass att kidsen hemma i tv-sofforna lockades lyfta blickarna från sina Iphones.

Höll de kvar blicken fick de se May Mahlangus inspi­rerande debut.

Det blev en kväll när IFK Göteborg löste upp tvångströjan och spelade med ett hjärta som andades fritt.

Det var kul, det var underhållande och lite galet.

Men låt oss inte glömma att det fanns en period i andra halvlek där IFK Göteborg famlade och höll på att falla tillbaka i gamla BP-vanor.

Då var det knappt stabilt.

                        ■ ■ ■

Sedan den allsvenska premiären och det tragiska dödsfallet i Helsingborg har min ena son varit ledsen och bett mig stanna hemma från fotbollen.

Jag har gått, det är ju mitt jobb, men inte mått så fint som i går. Måste därför passa på att hylla IFK Göteborgs ungdomsklack: Young Fellows. IFK-fans i åldern 9-14 tog plats på ena kortsidan och sjöng med i heja, heja ramsor. Detta var en kväll jag aldrig hörde ordet hata.

Det tackar jag ynglingarna för.