Månsson: Det är MFF, inte Elfsborg, som joggar fotboll

FOTBOLL

Må vara att det satt hårt inne, må hända att det var mot seriens näst sämsta lag.

Med tanke på hur dåligt bortaspelet varit går det inte nog att betona hur betydelsefull Malmös seger mot Gais var.

Nu är det guld-jogg-läge i syd.

Hörni, det är hög tid att revidera några gamla sanningar.

Fotboll är inte längre ett spel ”där 22 man jagar bollen i 90 minuter och till sist vinner Tyskland på straffar” – det lärde vi oss ­ i Champions League och EM för ett litet tag sedan.

Att fotboll däremot är ett spel ”där 22 man jagar bollen i 90 minuter och Djurgården till sist spelar 1–1” – där börjar vi närma oss något som liknar en absolut sanning.

(Tack till Eurosports Daniel Sjöberg för uppdateringen).

För herregud, nio 1–1-matcher på elva försök är osannolik statistik.

Hur det har blivit exakt så är svårt att svara på – det hade varit lättare att ­anlysera nio 3–0-segrar – men att det är anmärkningsvärda siffror går inte att komma ifrån.

1–1, 2–1, 1–1, 1–1, 1–1, 1–1, 1–1, 1–1, 3–2, 1–1, 1–1.

Med tanke på Tommi Vaihos ingripande på kvitteringsmålet mot Norrköping – kan vi vara säkra på att det som brukar hända i Italien och Norge inte händer här och nu, rakt framför våra ögon?

Jag menar: har vi kollat upp skummisarna som tippat konstant 1–1 sedan den 29 april?

Har vi gått igenom Magnus Pehrssons schweiziska bankkonton?

Har vi videogranskat alla missade Kapsper Hämäläinen-frilägen?

Och vad gjorde egentligen Jan Tauer på Stadion i hemmamatchen mot Gefle..?

Skämt åsido.

Man kan förstås vända på statistiken hur man vill, man kan se elva matcher utan förlust eller blott tre vinster över hela säsongen, men analysen blir ändå rätt nykter.

Dif kommer inte att nå topp fyra

Djurgården når inte topp fyra, men åker heller inte ur – det är jag övertygad om redan nu, när fjorton omgångarna återstår.

Om det mest spännande med Norrköping-Djurgården handlar om en märklig 1–1-svit så var det desto mer drag på ­Ullevi.

Seriens sämsta offensiva lag Gais gjorde två mål, brände straff, öppet mål och ett helt gäng andra chanser – och samtidigt var Malmös seger fullt logisk.

Statistiken är talande.

Malmö skickade iväg 21 avslut, varav 13 på mål, hade 7–0 i hörnor och spelade precis som vi är vana vid: kreativt, öppet, generöst.

Det betyder inte nödvändigtvis bra – emellanåt var det mest naivt och huvudlöst – men på grundkvalitet kan man komma rätt långt.

Inget lag spelar så mjukt och fint som Malmö, inget lag är så oberört av matchens ställning och karaktär.

Det är på samma gång en styrka och en svaghet.

En styrka för att man tror på sin idé och att man behärskar den typen av spel bättre än någon annan i den här serien, en svaghet för att man inte anpassar sig efter omständig­heterna.

Man trillar bara på, oavsett om man möter Gais hemma eller Häcken borta.

En passning här, ett väggspel där.

En dribbling här, ett avslut där.

Ett leende här, en uppgiven gest där.

Det är Malmö, inte Elfsborg, som joggar fotboll.

Mot den bakgrunden kan man inte nog understryka vikten av segern igår. På Swedbank kommer Malmö fortsätta att trycka dit allt motstånd, så överlägsna är man, men på borta­plan kan det gå precis hur som helst.

Alla lag skulle sakna en Durmaz

Vinsten mot Gais var blott den andra för säsongen utanför Malmö – om guldet ska hem så måste det bli minst tre eller fyra till på de återstående sju bortamatcherna.

Kvalitet finns det i alla fall så det räcker och blir över.

Trots att alla lag skulle sakna Jimmy Durmaz i formen som han är i just nu och att Malmö alltid svajar när inte Ivo Pekalski (småskadad på nytt) är på plan så håller matchtruppen hög klass i omgång efter omgång.

Självförtroendet är det heller inget större fel på.

Med en futtig bortavinst med sig ställer Malmö upp med tre ­offensiva mittfältare (Thern, Hamad och en skjutglad Wilton) bakom tvåmannanfallet, samtidigt som ytterbackarna Albornoz och Ricardinho fyller på längs flankerna i våg efter våg.

Ja, och då var det ändå mittbackarna som gjorde mål.