Alfelt: Det låter som att förälskelsen är över

FOTBOLL

MALMÖ. ”Vi har en professionell dialog.”

Hur låter det egentligen? Som den ­kärleksaffär en framgångsrik fotbollsklubb ska vara? Där alla leende är beredda att gå i döden för varandra för att uppnå gemensam framgång?

För mig låter det som att förälskelsen är över.

Mitt i MFF:s guldjakt, när laget fungerar som allra bäst, dyker signalerna om oro upp. Såväl Rikard Norling som Per Ågren är män som värderar ords valör och inte, som andra tränare och sportchefer inte har några som helst problem med, vill blåljuga journalister rakt upp i fejset.

Därför krånglar de ibland till det för sig i jakten på den korrekta oantastliga formuleringen. De flesta av oss känner av värdeladdningar i uttalanden och så som två av MFF:s mest betydelsefulla ledare nu uttrycker sig skapas mest oreda.

”Känns kallt och ohållbart”

När vi hävdar att en källa sagt till oss att Norling och Ågren inte hälsar och knappt pratar med varandra längre svarar Ågren: ”Det vet jag inte. Vi har en professionell relation.” Det känns kallt och ohållbart i en fotbollsklubb där så mycket måste byggas av glädje.

Malmös ekonomi är usel beroende på arenan som inte genererar extrainkomster av andra evenemang än fotbollen. Även om MFF vinner guld finns inte utrymme för annat än lågprissatsningar.

Rikard Norling är tillsvidareanställd och kan sägas upp när som helst. För honom är det givetvis intressant att i tur och ordning få veta om han har sitt jobb kvar nästa säsong och i så fall vem han ska jobba ihop med på ledare- och spelaresidan.

Kanske ställer han krav på det och MFF:s ledning kan, beroende på ekonomin och att man inte kan känna till det sportsliga utfallet ännu, inte svara. Norling hade en sådan konflikt med sportchefen under sin tid i AIK innan han fick sparken därifrån.

Som lag är Malmö FF väldigt bra just nu. Frånsett när Peter Nymann Mikkelsen fick en Lidnersk knäpp och drog upp ett anfall där han först tunnlade Ricardinho vid mittplan, ryckte upp till gammaldags höger ytter­position och lyfte in ett inlägg som nickades tillbaka dit han själv stod och kunde trycka in kvitteringen ifrån, var det Malmös match i stort sett hela tiden.

Rantie var en pina

Djurgården gjorde ingen dålig match, men efter paus hade man ingen chans att hänga med längre. Mittfältet blev överspelat av Markus Halstis bollvinnande, Jiloan Hamads samspel med Miiko Albornoz och Daniel Larsson samt Simon Therns löpstyrka och spelsinne. Tokelo Rantie på topp var med sin snabbhet och fräckhet en direkt pina för Joona Toivio och Emil Bergström.

Det Rikard Norling har uträttat med MFF är imponerande. Han har skapat ett positivt spel för att vinna på egen kraft mer än på motståndarnas misstag. Den typ av fotboll vi åskådare vill se. Lirarnas fotboll, den snabba attackfotbollen. Ungefär samma som Häckens men lite enklare och lite mer positionsbunden anfallsfotboll än göteborgarnas oförutsägbarhet.

Halsti är stjärnan för dagen i MFF men jag är inte så säker på att han är det för framtiden. Att han överhuvudtaget har mittfältsrollen beror på Ivo Pekalskis skadeproblem. I Kalmar frågade jag Rikard Norling när Pekalski skulle vara tillbaka i fullgott skick och svaret blev ”efter nästa match”. Det vill säga att han är klar för start mot Örebro men Halsti och Pekalski är lika spelartyper så det blir en smaksak att välja vem som ska spela ihop med Erik Friberg.

Vad Djurgården tyckte om matchen vet jag inte. Magnus Pehrsson kom inte till någon presskonferens och hela laget försvann rekordsnabbt från arenan för att hinna med ett flyg.