Rydström: Varför all denna rädsla?

Det borde varit två stärkta lag som möttes i dag – men det hände ingenting

FOTBOLL

En allsvensk match började och det var i princip det som hände.

Att matchen mellan Gif Sundsvall och Djurgårdens IF startade.

Men efter det?

Föga. Intet. Minimalt.

Förutom när en av de assisterande domarna tvingades till ett byte. Byte av sin flagga.

Det kan tyckas vara ett hårt omdöme. Och kanske inte heller riktigt sanningsenligt. För nog hände det också andra saker mellan Gif Sundsvall och Djurgårdens IF.

Men det som hände gick så sakta, så långsamt att man betvivlade att det faktiskt hade hänt. Och det som hände mynnade nästan alltid ut i ett misstag eller missförstånd.

Symptomatiskt för tillställningen var när DIF:s Kevin Walker (som hälsades välkommen tillbaka till sin gamla hemmaarena med en anspelning på Walkers vinnarlåt från Idol, en banderoll där det stod ”This is not where you belong”) i ett oattackerat läge spelade bollen rakt på GIF Sundsvalls mittback Stefan Ålander. Ålander spelade till lagkompisen Lars Christian Krogh Gerson, som – också han oattackerad spelade bollen rakt ut över sidlinjen.

För ögat såg de ut som om det var två rädda lag med rädda spelare och med fega tränare.

Vilket i så fall vore märkligt.

Vackert anfall fram till 2–0

Gif Sundsvall, allsvensk nykomling, klev in i årets allsvenska och möttes av en rak höger från Malmö FF. Bom, bom, bom, bom och så var det 4–1 till MFF.

Men Giffarna har sedan dess vunnit mot Åtvidaberg och Örebro SK och fått den bästa starten i Allsvenskan sedan 1980-talet.

Och eftersom Djurgårdens IF slog Kalmar FF i den senaste omgången var det två lag stärkta av segrar som möttes på Norrporten Arena.

Men ändå all denna rädsla.

Gif Sundsvall var emellertid (marginellt) bättre än DIF i första halvlek. Det var hemmalaget som hade aningen fler ideér och initiativ och Cmores expert Pelle Blohm konstaterade mycket riktigt, angående DIF, att det ”är samma, samma hela tiden, det händer ingenting.”

Men det kom en halvtidsvila, det kom en möjlighet för tränarna att omgruppera sina styrkor, förändra och bygga upp och det var DIF:s Pelle Olsson som omgrupperade bäst för när andra halvlek körde igång var DIF större, starkare, inte längre så räddhågset.

Det händelsefattiga förbyttes till det händelserika och först lyfte DIF in en frispark i Gif Sundsvalls straffområde och Gif-spelare var både etta och tvåa på bollen, ändå kunde DIF göra 1–0. Johan Eklund nickade bollen rakt in framför eget mål och där lyckades lagkamraten Krogh Gerson med konststycket att nicka bollen i den egna ribban. DIF tackade och tog emot och Omar Colley nickade in ledningsmålet.

I ivern och stressen att kliva framåt, att kvittera tappar Gif Sundsvall sin spelidé, det blev långa bollar när laget var utdraget, med följd att det var DIF som kunde vinna bollen och när Giffarna väl var utdragna kunde DIF tämligen enkelt spela sig förbi sina motståndare. Och via ett synnerligen vackert uppbyggt anfall nickade Nyasha Mushekwi in 2–0 och strax därefter dundrade Daniel Bernsten bollen i kryssribban bakom Tommy Naurin i hemmamålet och Gif Sundsvall saknade i princip helt reduceringschanser.

Ingenting händer – då myser Olsson

Gif Sundsvalls tränare Roger Franzén klagade efter slutsignalen på att hans lag saknade ”kvalitet i den sista passningen”.

Eller om det var så att Pelle Olssons taktik och hans spelare defensiva förmåga fick Sundsvall att känna så.

För andra matchen i rad höll DIF nollan och för andra matchen i rad släppte laget till endast några få riktigt heta lägen.

För en försiktig herre som Pelle Olsson måste det vara det bästa av allt.

När ingenting händer i det egna straffområdet.

Henrik Rydström