Kampen för supportrarna

”Är det något som ska stå på min gravsten så är det 51-procentsregeln. Jag är omåttligt stolt över det”

FOTBOLL

Sportbladet drog till mästarstaden för att summera en svensk supportersäsong.

2013 var året då fotbollssupportrarna slogs.

Det är deras ordförande stolt över.

2013 var året då de vann.

Det vill deras ordförande ha på sin gravsten.

Tony Ernst.
Tony Ernst.

Det har gått sex år sedan jag skrev en magsur krönika om att det var dags för svensk supporterrörelse att bli vuxen.

Den nya tidens fotboll ville ha en ny sorts supporter. Alltså behövde den nya tidens supportrar en ny sorts rörelse: en som kunde diskutera, mobilisera, driva politik.

Nu sitter jag ner med den svenska supporterunionens (SFSU) ordförande i Möllevången. Hans kontor är det barnsligaste jag sett, bordet drunknar bland hundratals små leksaker i plast.

– Alla som skickats ut som gåvor med Pokémon-magasinet. Det finns några till här borta, förklarar Tony Ernst.

Han har precis fyllt 47, han håller precis på att avsluta ett flerårigt arbete som redaktör för barntidningen Pokémon, och hans lag har precis blivit svenska mästare i fotboll.

För en svensk supporter finns inget större. Men för den här supportern fanns något större.

– 51-procentregeln är det som överskuggar allt. För mig överskuggar den segern SM-guldet, och det finns fler som arbetat mycket och tycker samma sak, säger Tony Ernst.

Jag har åkt hit av just därför, för att summera ett fotbollsår som etablerat supporterrörelsen som strukturerad maktfaktor i svensk idrott.

I fyra år hade tunga intressen inom främst fotboll och ishockey drivit på för att rösta igenom att bestämmanderätten för bolagisering ska ägas av varje idrottsförbund. I fyra år har supportrarna slagits för att frågan ska ligga kvar hos Riksidrottsförbundet.

I våras var kampen över. Supportrarnas sida vann.

Om jag säger att 2013 varit ett epokgörande år rent supporterpolitiskt, tar jag i för mycket då?

– Nej, det tycker jag inte.  När jag tillträdde som ordförande i december var 51-procentfrågan nummer ett, och beslutet skulle tas i maj. Vi hade fem månader på oss, med en fråga de redan hade räknat med att de hade kontroll över.

– Det är fyra-fem personer i en inre kärna, kanske sju-tio stycken lite utanför som lagt ner ett fruktansvärt stort ideellt arbete. De har – och det här är inga överord – räddat svensk folkrörelseidrott. Det är så det är.

Hur hårt arbete låg bakom?

– Vi hade två angreppspunkter. Den ena var att vinna fotbollen, den tänkte jag skulle vara svår. Sen hade vi Anders Almgren, som är SLO (Supporter Liaison Officer) i IFK Göteborg och före detta supporterordförande i Änglarna, som tog den andra biten. Han är en man i vars händer jag skulle kunna lägga mitt liv. Och då hatar jag IFK Göteborg.

– Anders idé var att samla de små förbunden som vi inte har något med att göra egentligen. För en stadgeändring i RF krävs två tredjedels majoritet, så det räckte att övertyga 34 procent av förbunden. Plötsligt ringde Anders och sa att vi hade dem. Då kunde vi gå ut och säga att ”vi har redan vunnit, så fuck off”.

– De här processerna i svensk idrott, som ska vara demokratiska, är det väldigt sällan, de är inte så transparenta som man tänker sig att de ska vara.

Du menar att det är en metod, att det är så för att man vill att det ska vara så?

– Ja, så är det så klart.

Vad tryckte ni på i er lobbyverksamhet?

– Det tydligaste var idén om att den svenska idrottsrörelsen är en demokratisk folkrörelse, att det kan man inte förhandla bort. Vissa idrotter kan inte bestämma att de bara ska vara till för de rikaste. Idrotten i Sverige var demokratisk innan samhället i stort var det. Kvinnor fick rösta i klubbarna innan de fick rösta i val. 

– Det drevs hårt i många år, av Lagrell inte minst, att vi måste bolagisera för att komma ikapp Europa. Då var det ju rätt lämpligt att det samtidigt var (medlemsägda) Dortmund och Bayern München som spelade Champions League-final…

Men där har han ju en poäng. MFF:s bästa chans ta sig till Champions ­League är ju att bolagiseras och få in ­kapital.

– För ett år sen hade jag hållit med dig. Nu vet jag inte.

– Men visst. Det finns ett val: ­antingen en sund och bra liga, där olika lag kan vinna och vi har en fin publik. Eller så slänger vi bort allt det där för att en klubb, möjligen, ska kunna bli utslagen i åttondelsfinal i Champions League.

Och om det skulle bli så…?

– Så skulle jag sluta gå på fotboll. En medlem, en röst – det är vitalt för mig.

– Jag tycker att jag gjort en del ­saker i mitt liv som är bra. Mina ungar, så klart. Att jag var med och förde fram hiphopen i Sverige på 90-talet. Men är det nåt som ska stå på min gravsten så är det 51-procentsregeln. Jag är omåttligt stolt över det.

SFSU är språkrör för 25–30 000 ­organiserade fotbollssupportrar i Sverige, men i kampen för att bli accepterade som samtalspartner har vissa motparter varit viktigare än ­andra.

Tony Ernst pekar på Svensk Elitfotboll, Sef, och dess nye ordförande Lars-Christer Olsson.

– Plötsligt har vi haft en skylt att sätta upp. Det är vi som är SFSU. Och vi har Lars-Christer att tacka för mycket, han har gett oss legitimitet, gjort det svårare att avfärda oss som huliganer eller kuppmakare.

Är det inte så att en anledning till att Olsson slagit broar in i supporter-Sverige är att han vill ta strid med SvFF?

– Det är en jäkligt intressant fråga. Men han har suttit så många år i Uefa, och har man gjort det så är man dels smart, dels driven i det politiska spelet. Jag tror också att det finns en uppriktig vilja. Han inser att vi inte kan byta ut publiken som man gjort i England – det finns ingen annan publik – vi har de vi har, då är det bättre att göra den till samtalspartner.

Ni har drivit fler stora frågor i år. Den andra är den mot reducering av antalet ståplatser på arenorna.

– Där har Sef ett möte den 12 november, innan det avgörs på representantskapsmötet den 29 november.

Men ni har redan vunnit den frågan…?

– Ja, det har jag fått höra att vi har. Där har vi bedrivit en ganska hård ­lobbyverksamhet.

Och frågan om tillåten pyroteknik på läktarna?

– Vi har fått till tester (i polisens ­regi). Den 22 november hålls ett möte med Rikspolisstyrelsen där man ska prata om det. Där vet jag inte hur det kommer att gå, men jag hoppas att man vågar testa.

– Tester i Österrike och Norge har visat att det sammanlagda pyrot inte ökar, att tillåtet brännande istället stjäl delar av det illegala pyrot. Och då är det väl bra?

Det är en pragmatisk hållning. Det finns argument för att legalisera prostitution och droghandel också, eftersom behandlingen blir säkrare då.

– Prostitution… jag kan inte ens ­bemöta det. Och pyro är intemin fråga. Jag är 47 år gammal. Men medlemmarna vill att vi driver det, och då gör vi det.

– Vi har också varit eldunderstöd i diskussionen kring polisnotor, som är Lars-Christer Olssons fråga.

Vad kommer ni att driva för frågor nästa år?

– Då är det framför allt flyttningen av matchtider allt för tätt inpå vi vill ­fokusera på.

Idol-Kevin?

– Det har ju dykt upp nu ja… Men, det ska finnas en bortre gräns, i Tyskland är det sex veckor, det kanske blir svårt i Sverige men… fyra kanske? Då man inte får flytta matcher längre. I år har det ju mest drabbat Bajen, som har ett stort bortafölje. Vill man vårda den kultur vi har är det en viktig fråga.

Tony Ernst har den otacksamma uppgiften att vara rationell och nykter representant för en rörelse som i grunden är irrationell och känslostyrd.

Han återkommer konstant och konsekvent till frågan om demokrati, och bristerna i den: Motparter som inte lyssnar, beslutsfattare som inte läst på.

– Jag var på hearingen om Björn ­Erikssons slutbetänkande (den så kallade ”huliganutredningen”) i regeringen. Hans text är på 472 sidor, en viktig sak det pratats mycket om och som varit igång sedan 2007. Och efter fem minuter inser jag att 70 procent av dom som var där inte ens hade läst den. Det var det ena. Det andra var att, fan, hälften av dom hade inte ens gått på fotboll. Det är ingen bra början.

När det gäller säkerheten är ett återkommande supporterargument att det är fler anmälda brott på Hultsfredsfestivalen än på en hel allsvensk säsong. Jag tycker det är en irrelevant liknelse. Jag känner ingen som är rädd för att bli misshandlad eller våldtagen på en match, däremot vet jag många som upplever sig utsatta för mentalt våld, som inte vill stå bredvid en påtänd grabb på 1,90 som skriker ­”hora” och ”fitta” i 90 minuter.

– Man vänjer sig så klart, men jag skickar hellre mina ungar på fotboll än till Hultsfred. Därmed inte sagt att… fotbollen har ju sina sidor, det kan vara jävligt obehagligt och stökigt och tufft, men finns det något mer lyckat integrationsprojekt i Sverige än AIK:s Norra stå? Och där har man inte plöjt ner en enda skattekrona. Fotbollen kan vara fostrande också.

– Men jag inser ju det också. När vi hade en idiot i MFF som sprang in på planen mot HIF, så var han inte ensam, utan del av en större bild, en kultur som gjorde det möjligt. Det måste vi jobba med.

– När den där killen sprang in i ­derbyt gav jag upp. Jag gick inte på tre matcher, ville inte vara med längre. Hela klimatet som gör att han till sist kan springa in, det hade vi varit med om att forma. Jag tröttnade, och det var på allvar.

En irrationell passion helt utan värderingar kan vara destruktiv. Farlig. Fascistisk, till och med.

Lite senare den här kvällen åker Tony Ernst iväg på en presskonferens för att presentera arbetsgruppen ”Supportrar mot homofobi”, tillsammans med Anton Hysén. I våras var han en av de som hårdast kritiserade Malmö FF för hur de skötte spelaren Miiko Albornoz uppmärksammade sexdom.

– Det är en moraliskt intressant fråga. Fotbollen står ofta handfallen då.

Som förbundet i fallet med Alexander Gerndt?

– Ja, jag läste din text om det. Det är lite det man eftersträvar, att de ska ­kunna handskas med det.

– Det Miiko gjort är moraliskt förkastligt. Som privatperson och MFF-supporter vill jag att han ska bort. Jag vill att han ska säljas till Holland, med förlust. Som en markering.

– Jag har inte tagit honom i hand, jag jublar inte när han gör mål. Jag utmäter personliga straff. Men trots att jag har en dotter är jag inte för livstids­avstängningar.

Från SFSU:s sida har man förut haft policyn att ta avstånd från handlingar, men inte från personer. I fallet med Hammarby–Gais (där huliganer stormade en läktare) var du tydlig med att de som gjorde det ska bort från fotbollen.

– Inte supportrarna i sig. Men om man håller på med sånt här är man inte välkommen. Blir de tagna får de räkna med att det finns ett pris att betala. Vi har den lagstiftning vi har. Därmed inte sagt att det är något fel på dem som människor.

– När man straffats och avtjänat sitt straff är man välkommen tillbaka.

Men…

– Ja, när jag överför det här på Miiko så funkar det inte längre, jag märker det.

I fallet med Gerndt så är skillnaden att landslaget är ett hedersuppdrag, inte ett arbete. Det låter på dig som att Malmö FF är samma sak. Ett hedersuppdrag.

– Ja. Det duger inte i Malmö FF.

Supportrar hamnar mest i fokus när det hänt något, oftast något negativt. Vi kan väl dra igenom ett par frågor som kommit upp under året?

– Visst.

­Förslaget om maskeringsförbud. Var står ni där?

– Vår enda renodlade ställning i den frågan är att det inte behövs någon särlagstiftning för fotbollsarenor. Det verkar konstigt. Det finns väl redan en lag om att man inte får lov att maskera sig på arenor? För mig är det en väldigt ­liten fråga. Ponera att man driver igenom ett förbud – kommer folk att sluta dra på sig masker när de bränner pyro då? Kommer polisen att gå in på läktarna? Vad ska hända? Ska vi lägga resurser på det?

Fallet med Djurgården, där ordföranden och tränaren valde att avgå efter hot?

– Det är en del av Björn Erikssons utredning också. Att folk i och runt fotbollsföreningar känner sig hotade i större grad än i andra arbeten. Det är en reell problematik, det vet jag. Det måste man jobba med. Men det är lite över mig, det krävs en bra grupp sociologer, professionella människor som kan bestämma vad vi ska göra. Men det vill ju ingen. Man vill fördöma och ­visa handlingskraft.

– Jag har suttit på ett möte med Beatrice Ask och Lena Adelsohn Liljeroth. Adelsohn Liljeroth kan ju fotboll, hon går på fotboll, så hon pratade om djurgårdsandan och så, medan Ask pratade om en längre sorts batonger med större räckvidd. Vad ska man svara på det? ”Du är sinnessjuk”?

Så…

– Det är ett problem, vi borde lösa det. Jag kan uppmana alla organiserade supportrar: ”hota inte era förtroendevalda, för det är väldigt, väldigt dumt”.

I AIK har man till slut varit väldigt tydliga med att man valt att ha en dialog även med sina risksupportrar. Vad säger du om den vägen?

– Jag beundrar Johan Segui. Jag tycker han är modig. Sen vet jag inte om han kommer att lyckas.

– Det är klart att det finns dårar, det gör det runt alla stora föreningar. Men jag föredrar AIK:s metod. Alternativet är konfrontation. Men det kräver ­något av en ordförande i en så infekterad fråga, särskilt med hans bakgrund med Hells Angels och det.

Att vara enande ordförande för supportrar, är inte det lite som att driva ett fackförbund för punkmusiker? En självmotsägelse?

– Jo, och det finns en del supportrar som tycker att ”SFSU… njaaaee”. Men det behöver inte finnas någon motsättning mellan att driva sina egna frågor i sina klubbar, och låta oss dra de stora, politiska frågorna.

Det är höst i Malmö, rått och räligt. När vi tar bilder på stadions läktare – på Tonys plats – har man rullat ut ett grässolarium över den söliga, brungröna mattan. Avrivna banderoller hänger kvar, regnet piskar in, Tony pratar om att han kanske borde skaffa sig ett lag att hålla på vintertid. Den här årstiden blir så tom annars.

Men det har varit ett bra år, eller?

– Vad tror du? 51-procenten är grunden. Och så fick jag stå på läktaren och se en ny Thern i MFF. Hur skulle det kunna vara ett dåligt år?

FAKTA

Tony Ernst

Ålder: 47.

Ordförande SFSU: 2012–.

Ordförande MFF Support: 2005–2009.

Favoritspelare: Yksel Osmanovski.

Årets ögonblick: Molins 1–0 borta mot Elfsborg i näst sista omgången.