Törnqvists uppträdande höll rena Hysén-klassen

FOTBOLL

Erfurt 2001 som Pun Yu 1991, som Helsingborg 1995, som Miami 1996, som San José 1999 och som Melbourne 2000.

VM-stryk, VM-stryk, OS-stryk, VM-stryk, OS-stryk och nu alltså EM-stryk"

Bara Karlstad 1997 bryter våra fotbollsdamers diskutabla ovana att gå på en nit direkt i de stora mästerskapen.

Ändå måste man, efter alla dessa eländiga VM- och OS-premiärer, se lördagens 1-3 mot Tyskland som "ett fall framåt".

Jag hörde aldrig Staffan Lindeborg använda uttrycket under direktsändningen i tv.

Märkligt eftersom samme Lindeborg sa så både om Sveriges 2-0-vinst mot Slovakien och, apropå målproduktionen, om 6-0-segern mot Moldavien.

Alltså felaktigt använt vid båda VM-kvalmatcherna.

Som den lingvistiskt (språkvetenskapligt) insatte Niklas Cedergren påpekar i ett mejl är "ett fall framåt" en positiv beskrivning av en negation.

Det fordras till att börja med "ett fall" för att det ska kunna bli framåt, och på det viset skiljer sig alltså midsommardagens EM-premiär markant från herrlandslagets båda segermatcher i början på månaden.

Täta till försvaret, Marika

En 1-3-förlust i en trevlig match mot det lag som inte bara är regerande Europamästare utan som också tog brons i Sydney-OS förra året och som i egenskap av hemmanation är detta Europamästerskaps favoriter nummer ett är naturligtvis ingen katastrof.

Det var inte den här matchen Sverige skulle vinna för att gå vidare - i stället matcherna mot England i Jena på onsdag och mot Ryssland i Erfurt på lördag.

I ett slutspel finns inga lätta matcher, men jämfört med tyska fotbollsdamer väger ändå både engelskor och ryskor - just det, lätt"

" Mot England har Sverige av tolv landskamper bara förlorat en enda - 0-1 i Luton 1984 i den EM-finalhalva som Sverige ändå till slut vann på straffar. Numera finns det visserligen ett proffslag (Fulham) i England men minns att Norge slaktade detta landslag i kvalet, 8-0.

" Mot Ryssland har Sverige bara spelat två gånger, båda gångerna 1997: 2-0 i vänskap och 2-1 i EM-premiären efter mål av Hanna Ljungberg och Anna Pohjanen, båda på den tiden verksamma i Sunnanå.

Dock måste förbundskapten Marika Domanski Lyfors se till att täta sitt försvar, även om varken England eller Ryssland har såna kantraketer som tyskorna Birgit Prinz och Pia Wunderlich.

Hanna Marklund till höger och Sara Larsson till vänster i backlinjen var stundtals helt bortkollrade, koncentrerade på bollen istället för att hålla reda på sina spelare.

Ändå fanns det alltså gott om positiva tecken att rapportera om - framförallt tre:

Jane Törnqvist uppträdde som en Glenn Hysén på Wembley med sina långa-benet-brytningar med den skillnaden att där Glenn stod för noll baklängesmål så var Jane dessvärre ändå inblandad i två;

Hanna Ljungberg, inte bara för målet, utan för sin respektlösa företagsamhet och visst var det straff, när Hanna sparkades ned en kvart in på andra halvlek;

Malin Moströms offensiva mittfältsspel där hon med sin löpstyrka fyller på och blir en tredje forward intill Hanna Ljungberg och Elin Flyborg.

- Och så passade hon ju till målet också, hör jag någon säga.

Nordlund misslyckad

Jodå, men Malin Moströms första passning i den situationen var faktiskt helt misslyckad.

Apropå misslyckad hörde jag häromdagen hur Tina Nordlund berättade att svenskorna knappat in på världseliten.

Måhända så - men av premiären att döma gällde detta knappast fröken Nordlund själv.

Tina Nordlund var häpnadsväckande inaktiv, men som tur är vet vi att hon kan bättre.

Förslagsvis på onsdag mot England.