Pax för att vara Hanna Ljungberg!

17 år sen senaste EM-guldet - stjärnorna är idoler och Umeå har blivit det nya Öxabäck

1 av 2
FOTBOLL

ULM

Gräsplanen i Luton hade regnat bort, när Pia Sundhage sköt straffen i mål och Sverige blev Europa-mästare.

För 17 år sedan.

I morgon spelar Sverige EM-final igen, mot Tyskland. Ingen tror att de vinner - och alla vet att de har vunnit.

Det märks varje gång som en liten tjej på tio år tar plats på fotbollsplanen på tiorasten, när hon räcker upp handen och säger:

- Pax för att vara Hanna Ljungberg!

I dag är det dagen före, i går var det dagen efter. Ett svenskt damlandslag (med väldigt få damer, de flesta är unga tjejer) badade bort mjölksyra i en pool och pratade om matcher.

Om den mot Danmark, semifinalen.

Om den mot Tyskland, finalen.

Marika Domanski-Lyfors, den morgontrötta förbundskaptenen, vaknade tidigt. Hon brukar aldrig vakna tidigt, och såg det som ett gott tecken.

Det finns många sådana nu.

- Vi har ju chansen att nå vårt mål, att ta guldet från Tyskland till Sverige, sa Marika med sin tyst bestämda röst.

Medan kamerorna smällde av ruta efter ruta.

Svensk damfotboll har funnits på papper sedan 1970, när de första licenserna introducerades.

Sverige var pionjärer.

På Hagavalllen trängdes mygg med granskog och tuffa tjejer som spelade allsvensk fotboll inför hundratals åskådare. Det var där, i västgötska idyllen Öxabäck, som kvinnor fick skrika "offside", skälla på domaren och vinna SM-guld precis som de andra, som herrarna.

I Öxabäck fanns en ICA-affär, en kyrka och några fotbollslag.

Herrarna kämpade i lingonserierna.

Damerna skrev svensk idrottshistoria.

Och lokalpressens fotografer smällde av ruta efter ruta.

1984 slog Sverige Island och kvalade in till EM-slutspelet.

Förbundskaptenen Ulf Lyfors ställde sig upp på Ronneby brunn, med en näsduk på huvudet och sjöng så falskt att trumhinnor sprack.

I salongen satt ett gäng svenska damfotbollspionjärer som kände att de var på väg mot något stort.

De var på väg.

Mot EM-guld.

Den 28 maj 1984 sprang Pia Sundhage, Elisabeth Leidinge, Anette Börjesson och de andra in på en leråker till fotbollsplan i Luton, England.

De skulle spela historiens första EM-final, men vädret ville inte vara med.

Sverige hade en 1-0-ledning att försvara från den första matchen, men regnet öste ner och tog allt gräs med sig. England gjorde 1-0, straffar skulle avgöra.

Pia Sundhage slog den sista.

Små shorts, geggig plan, lång ansats, hårt skott.

Mål.

EM-guld.

Och kamerorna smällde av ruta efter ruta.

Anette Börjesson, som var svensk mästare i badminton med Göteborgs BK och som också varit nära EM-guld, fick äntligen sitt guld.

- Det var stort, jag minns att det var mycket folk och media som mötte oss på flygplatsen, säger hon.

Damfotbollen växte sig stark på små orter.

Det fanns förebilder, som Pia Sundhage, och det fanns framgångar.

- Jitex och Öxabäck dominerade, på derbyna kom dem 1500 personer till Kvarnbyvallen. Göteborgstidningarna skrev sida upp och sida ner, jag har massor av urklipp som jag inte orkat ta hand om, säger Anette Börjesson.

Det var en speciell tid.

Med speciella profiler.

Lena Videkull, Sundhage, Leidinge. Tuffa tjejer som vågade ta plats. Pojkflickor. De som klarat av att slå sig fram, trots motstånd från alla som (bildligen) kastade Barbie-dockor på småtjejer.

Sverige förlorade EM-finalen 1987, kom trea -89.

Samtidigt gick Hanna Ljungberg i mellanstadiet i Umeå, och hennes idoler hette varken Sundhage eller Videkull.

Hon gillade Maradona.

När damfotbollsvärlden började växa i raketfart växte Sverige långsammare.

Damallsvenskan hade ingen publik, intresset var minimalt, spelarna hade sämre förutsättningar än till exempel norskorna. Enda undantaget var de stora mästerskapen.

Då var pressen där.

1995 satt Anna Pohjanen och några landslagskollegor i soffan i Solsta Café. Det var VM på hemmaplan, och solen sken.

Publiken kom.

Kamerorna smattrade.

Och Sverige åkte ur på straffar i kvartsfinalen, mot Kina - en av de nya supermakterna.

Där någonstans började satsningen på svensk damfotboll.

- Marika (Domanski-Lyfors) tog över, och såg till att landslagsspelarna började träna mer, att de fick möjlighet till det. Det började där, och den satsningen ser vi frukterna av nu, säger Cecilia Sandell.

Hon är en av de bästa backar Sverige haft, kanske den bästa.

Men hon fick aldrig vinna något.

OS i Sydney var en stor chans, på alla plan. Mediaintresset var uppskruvat och Sverige skulle möta blåbärsgänget Australien inför storpublik.

Mitt i matchen tittade Cecilia Sandell och den andra mittbacken, Karolina Westberg, på varandra.

- Vi hade ju absolut inget att göra, det var nästan löjligt, säger Cecilia.

Sedan gjorde Australien ett nickmål, matchen slutade 1-1 och Sveriges OS stämplades som fiasko.

Marika Domanski Lyfors höll tyst, men kokade inombords.

Spelarna var förtvivlade.

- Det var fruktansvärt jobbigt, vi kunde inte förlåta oss själva, säger Cecilia Sandell.

Den 5 november slutade hon med fotboll för gott.

En vecka senare, den 13 november, klev Tina Nordlund upp på en scen på Cirkus i Stockholm.

Tina spelar fotboll i Umeå, och skulle ta emot Diamantbollen, priset till Sveriges bästa damfotbollsspelare.

- Kul att få vara med i tv", sa hon och grinade ironiskt.

Tacktalet var en uppgörelse med de förutsättningar som tjejer får att spela fotboll, och framför allt med medias bevakning.

- Kul att få vara med i tv", sa Tina, och i tidningarna dagen efter fick hon rätt.

Diamantbollen var inte värd mer än en notis i rikspressen.

I går, i Ulm, i en hotellobby:

Sverige håller presskonferens, dagen efter EM-semifinalen mot Danmark. Det blev seger med 1-0, Tina Nordlund gjorde målet. Sverige är i EM-final för första gången på sex år.

Och kamerorna smattrar.

Tysk tv är där, svensk tv är där, norsk tv är där. Alla stora svenska tidningar utom en är där.

Linda Fagerström och Tina Nordlund ger intervjuer på engelska, Hanna Ljungberg ler på massor av språk.

- Vi måste prestera resultat för att förtjäna all den här uppmärksamheten, säger hon.

Det är dagen efter svensk damfotbolls största seger på sex år, det är dagen före lottningen av kvinnornas första Champions League genom tiderna.

Umeå representerar Sverige.

Det är där, inte i Öxabäck, som hjärtat klappar nu.

- Det som de tjejerna får vara med om nu är det som Jitex och Öxabäck var med om för 15 år sedan. Det är där allt händer samtidigt, i det småskaliga. Det är en underbar tid, den bästa tiden i deras liv, säger Anette Börjesson.

Under tiden säger Tina Nordlund "svensk damfotboll" för tionde gången den här morgonen.

Seriematcherna inför 2 000 personer i Umeå har gett henne självförtroende nog att prata sig hes för sin sport.

Och det finns andra som pratar och syns.

Jane Törnqvist, Hanna Ljungberg.

- Idoler. Det betyder så mycket. Tina - och även Hanna - är så duktig på att profilera sporten. De gillar att synas, och folk känner igen dem, säger Cecilia Sandell.

Superbacken har blivit presskontakt i landslaget, hennes mobiltelefon ringer oavbrutet. Alla vill ha intervjuer med Hanna Ljungberg och Malin Andersson, alla vill ordna chat med Tina Nordlund och Malin Moström.

Cecilia Sandell svarar i telefon.

Och njuter.

- Vi har en otroligt rolig tid framför oss. Får vi behålla de här tjejerna och om de fortsätter utvecklas så kan vi vara med i toppen. Vi kan till och med ta guld ibland, säger Cecilia Sandell.

Den som skrev en artikel om svensk damfotboll för fem, tio, femton eller tjugo år sedan ringde upp Pia Sundhage.

Så stor var hon, så mycket betydde hon.

Och det fanns inga nya, starka ansikten.

Nu gör det det.

- Och de är inte som Pia Sundhage. Pia var underbar, men det var bara hennes ansikte i tio år. Nu finns det nya profiler, i Umeå är fotbollstjejerna stjärnor, säger Cecilia Sandell.

”Inte som Pia Sundhage”?

80-talets tuffa tjejer framställdes som pojkflickor, 2000-talets tuffa tjejer är ett tvärsnitt av alla svenska tjejer.

I Öxabäck finns ICA-affären fortfarande kvar (knappt), kyrkan också, liksom ett herrlag som kämpar i lingonserierna.

Men damfotbollen har vuxit ur Öxabäck.

I en hotellobby i Tyskland ger Hanna Ljungberg, Tina Nordlund, Malin Moström, Malin Andersson, Kicki Bengtsson och alla de andra intervjuer tills ingen vill intervjua mer.

Hemma i Sverige sitter tioåriga tjejer och tittar på.

Många av dem bestämmer sig för att börja spela fotboll på riktigt, de drömmer om att bli proffs i USA, att få dra på sig landslagströjan och sjunga "Du gamla, du fria", att få spela en EM-final direktsändpå tv.

Precis som Hanna Ljungberg.

Ett guld på tre finaler - här är Blågults alla stora slutspel

Simon Bank