Silvret är början på något stort

Fruktansvärt grymt - men ni visade att framtiden tillhör er

FOTBOLL

ULM

Inte var det orättvist - men det var fruktansvärt grymt.

Precis som meningen är med fotbollens Golden Goal, det allt avgörande målet i en förlängning.

Då ska det dansas och firas på ena kanten.

På den andra samlas tårarna och de tomma blickarna, och livet saknar framtid för Caroline Jönsson och hennes kompisar.

Men där har du totalt fel, Carro!

Ni visade just, att framtiden tillhör er.

GULDGLÄDJE - OCH SILVERSORG Finalen är avgjord. Medan tyskorna firar sjunker Sveriges anfallare Hanna Ljungberg, och många svenskor med henne, ner i gräset och deppar.
Foto: calle törnström
GULDGLÄDJE - OCH SILVERSORG Finalen är avgjord. Medan tyskorna firar sjunker Sveriges anfallare Hanna Ljungberg, och många svenskor med henne, ner i gräset och deppar.

Detta kan möjligen vara svårt att acceptera sekunderna efter att Claudia Müller tunnlat bollen mellan Carolines ben in i mål och man just förlorat en EM-final och sett ett fullsatt Donaustadion förvandlas till ett böljande hav av röd, gul och svart glädje, när Tyskland tar sitt tredje raka EM-guld.

Caroline Jönsson blev aldrig någon Fröken Goldfinger, och nu ligger hon utslagen helt vågrätt; liksom även Kristin Bengtsson och Victoria Svensson.

Halvt utslagna, bara sittande, begrundar Hanna Ljungberg, Hanna Marklund, Sara Larsson, Malin Moström och Linda Fagerström sitt grymma öde.

Resten har stelnat i stående i detta ögonblickets fasa, och klockorna har stannat på 97,20.

Så fryser vi bilden i två, nästan tre minuter, och jag är helt fascinerad av denna bild med blågul förstening, samtidigt som högtalarn spelar "The Winner takes it all".

Inte kan dom där nere på gräset, till skillnad mot mej på läktarn, i detta ögonblick acceptera att detta är ett fall framåt.

- Ett lag för framtiden, säger förbundskapten Marika Domanski-Lyfors, sen hon först noga påpekat att "nu får man sörja, det måste man få!".

Ett mer erfaret Tyskland vann ändå rättvist

Det är bara att hålla med. I båda fallen. Några jämförande finalsiffror:

Tyskland använde tolv spelare med en snittålder på 26,2 år och med i snitt 78 landskamper.

Sverige använde 13 spelare med en snittålder på 24,5 år och med i snitt 50 landskamper.

Men medan bara fyra tyskor var under 25 år ställde Sverige upp med 31-åriga Kristin Bengtsson, 28-åriga Malin Andersson, 25-åriga Malin Moström och hela tio tjejer under 25. Dessutom är skadade Jane Törnqvist nyss 26 fyllda.

Skillnad det! Om man tittar på en framtid där endast Kicki Bengtsson är tveksamt startande.

Däremot var lördagens tyska vinst helt i sin ordning.

För även om Sverige höll spelet väl uppe och länge lyckades täta utrymmet runt tyskornas tre nyckelspelare i mitten - Wiegmann, Lingor och Meinert - så att inte kantspringarna Prinz och Wunderlich fick så många löpbollar, så var det ändå Tyskland som till slut skapade chanserna: Pia Wunderlichs tre frilägen, Claudia Möllers närnick och Renate Lingors stolpskott.

Genom åren har jag sett ett antal mästerskapsfinaler som slutat 0-0. Det här var den klart roligaste, och säkert beror detta på att de andra varit herrfinaler.

Nu gillar de här tjejerna inte att bli jämförda med grabbar, men här ska dom få något att fundera över även från mej.

Riktningsförändring nämligen.

Det handlar om det flygande anfall i början på andra halvlek som borde ha lett till Sveriges bästa målchans.

"Riktningsförändring" - ett ord Victoria glömde

Malin Moström snodde bollen från tyskorna vid höger sidlinje och passade till Victoria Svensson, som satte full fart snett över plan. Samtidigt skar Hanna Ljungberg in mot höger bakom backarna - men någon boll kom aldrig i den luckan utan Victoria försökte istället spela ut till vänster.

Så när som på avslutningen var anfallet en kopia av det som i oktober 1999 ledde till Sveriges 1-0-mål i EM-kvalet mot Polen. Den gången med Fredrik Ljungberg i Victoria-rollen och Kennet Andersson i Hanna-rollen.

Det var den oväntade riktningsförändringen på anfallet som skapade chansen - att Ljungberg vrickade bollen till höger till den frie Kennet samtidigt som han själv och alla polacker drog i väg åt andra hållet.

"Riktningsförändring" var ordet Victoria Svensson glömde denna dag av silvertårar.

Till sist: hörnorna vann vi i alla fall. 8-4 efter 90 minuter, 8-7 till slut.

Men sånt vågar man numera knappast berätta om i damfotboll.