Nu kan inget stoppa dem från guldet

FOTBOLL

Efter 17 straffar var det Hannas tur. Inte Ljungbergs, utan Marklunds.

Stegen fram mot straffpunkten var snabba och små, och jag kunde läsa hennes tankar. Det är säkert, dom sa:

- Äh, vad fan, jag går fram och slår den. Missar jag är jag inte ensam om det.

Hon missade inte.

Detta är stort.

Umeå är i final eftersom de har världsspelare ( Hanna Ljungberg, Malin Moström). Men det avgörande är att världsspelarna har utrymme för att göra en halvrisig match och att UIK vinner ändå.

Hanna Marklunds straff tog inte bara laget till final. Jag tror den tog dem till Womens Cup-guld, för det största hotet är redan utslaget. Frankfurt. Det gör dessa finaler större än i fjol.

Semifnalen blev ganska händelsefattig i 89 minuter.

Sedan kvitterade tyskorna och rysaren avgjordes på straffar.

Jag studerar målvakten Sofia Lundgren då det är dags för straffarna.

Hon njuter av ögonblicket.

Detta är det roligaste hon vet. Hon är inte den som kliver undan. Tur är väl det. Hon är ju målvakt"

Jag gillar Sofias Lundgrens stil.

Hon är som ett barn, leker för det mesta och ser tävling i allt som går att tävla i. Hon kommer bli en målvakt av världsklass. Självkritiskt och målmedveten. Med glädje i det hon gör.

Vill slå alla straffar

Trots att hon räddade två straffar och la in en själv lovar jag att hon grämer sig över att hon stod för långt ut i straffområdet när tyskan sköt i ribban på övertid.

Skulle Sofia få välja skulle hon slå samtliga straffar för Umeå - till skillnad från matchavgöraren Hanna Marklund. Hon väntar blygsamt tills det är läge att avgöra.

Hanna är egentligen inte den som njuter av rampljuset, inte den som går sin egen väg. Men när hon slår sin straff, den 18:e, vet hon att oavsett om hon sätter den eller inte blir hon inte ensam.

Hon har allt att vinna och kliver fram och slår en iskall straff.

Nu har Soifa Lundgren och Hanna Marklund fört Umeå IK riktigt, riktigt nära svensk damfotbolls största klubbframgång någonsin.

Tina Nordlund