Sverige har allt som framgångsrika lag brukar byggas av

FOTBOLL

Har man tillräckligt mycket tid, tålamod och nötter kan man få en papegoja att säga att den tror på framgång.

Det är svårare med svenska fotbollsspelare.

Men de finns.

I går presenterades VM-truppen, och där fanns spelare, ledare och en laguttagning som sa:

- Vi vill vinna hela skiten.

Om truppen först.

Jag säger absolut inte att det är rätt - men man kan i alla fall inte anklaga Marika Domanski Lyfors för att vara en fegis.

Först väljer hon supertalangen Josefine Öqvist före pålitliga vet-man-var-man-har-strikern Elin Flyborg. Sedan tar hon ut offensiva, speediga kantspelare för ett helt kompani, i stället för defensivt tryggare alternativet Linda Dahlqvist.

Domanski Lyfors satsar på jokrar.

Det kanske är för att hon vet att hon sitter med full hand.

I går ville alla prata med överstejokern Josefine Öqvist. Jag hade aldrig gjort det förut, men det var fantastiskt roligt att se hennes glädje.

- Jag är chockad, sa hon.

- Jag fick veta i morse och skrek till mamma att "jag kom med" och sen kastade jag mig i duschen och kom hit, sa hon.

- Jag är jätteglad bara över att få åka med, sa hon.

Josefine Öqvist är, med andra ord, allt som Sveriges landslag just nu inte är.

För Sveriges landslag åker inte till VM för att få en bit av kakan.

Sveriges landslag vill ha hela jävla bageriet.

Laget ska dundra in i VM

När jag frågade Marika Domanski Lyfors sa hon att det där är en känsla som smugit sig på:

- Förr kunde vi snacka om det, nu finns det bara där. Det går inte att smyga sig in i VM, vi måste dundra in.

Sverige har ett landslag som fått växa sig starkt sedan OS i Sydney, här finns allt som framgångsrika fotbollslag brukar byggas av. Kontinuitet, talang, kommunikation, trygghet, mod. Framför allt mod.

- Det här mästerskapet känns annorlunda, sa Jane Törnqvist. Jag är mer förväntansfull, det är mer pirr i magen.

Nyckeln finns i kantspelet

Truppen visar det. Den må ha sina frågetecken, men den är modig och fri från enkla lösningar. Startelvan känns ganska solklar, det viktiga är att hitta alternativa lösningar om spelet låser sig. Centrallinjen är ryggraden, det är där de stora kvalitéerna finns; Törnqvist/Westberg, Andersson/Moström, Svensson/ Ljungberg. Men om Sverige ska lyckas fullt ut i VM inbillar jag mig att nyckeln finns i kantspelet.

Linda Fagerström och Therese Sjögran, i första hand, måste kunna kombinera sin teknik med effektivitet. Om Sverige vill vinna VM måste någon av dem, helst båda, få ett stort internationellt genombrott.

USA väntar i premiären, det är äta eller ätas som gäller.

Därför är det så ofantligt skönt att känna av optimismen, den ärligt menade offensiva inställningen. Det häftiga är att den föddes mitt i en förlust. När Sverige spelade jämnt med Tyskland i EM-finalen den 7 juli 2001 förstod spelarna två saker:

1. De kan vinna lika gärna som alla andra.

2. De tänker aldrig förlora igen.

- När de gjorde sitt sudden-mål poppade det upp en tanke direkt: VM. Det var en av mina allra första tankar, säger Jane Törnqvist.

Nu är verkligheten ikapp tanken. En månad kvar till VM, spelarna är uttagna.

Och de är inte jätteglada bara över att få vara med.

Simon Bank