Här kommer alla känslorna på en och samma gång

FOTBOLL

WASHINGTON

En utmanare med ett hjärta av guld mot en oslagbar mästare, inför fanatisk publik i mästarens egen lejonkula.

VM-premiär i morgon: USA-Sverige.

Det är som Rocky.

Fast tvärtom.

Det var en fantastisk natt i Washington. Tina Nordlund skickade ett sms om att det var utegångsförbud och jag fick det när jag var både ute och på gång. Huvudstadens gator låg öde som döden, allt var stängt och inga bilar utan blåljus var ute.

Jag åt grillad tonfisk, carpaccio och tiramisu på en italiensk restaurang som glömt att stänga.

Sedan kom regnet.

Orkanen Isabels regn var varmt som en kram.

Det var surrealistiskt och märkligt och ett minne.

Lovande attityd

Det finns mycket som är surrealistiskt och märkligt i det här landet just nu. Det svenska fotbollslandslaget, till exempel. Eftersom jag vistas i en fotbollsvärld där herrarna har 90 procent av makten och härligheten så är det alltid fascinerande att följa tjejerna.

De är annorlunda.

När de tränar är tonläget mildare, utrymmet för leenden lika mycket större som ledarnas benägenhet att ropa "bra tänkt där!" när någon missar ett inlägg med hundra meter. Dessutom har de en inställning, en attityd som förmodligen är den mest lovande jag någonsin sett i ett svenskt landslag.

För bara några år sedan gick Sverige ut med sänkt blick när de mötte Kina, Norge eller USA. Svenskorna väntade snällt på att världsspelarna skulle leka klart, innan de frågade om de fick låna bollen ett tag.

Så känns det inte nu. Så är det inte nu.

Om man ska hitta någon parallell så är det med läget i herrlandslaget inför VM 1994. Då hade man ett lyckat EM i ryggen, som gett mersmak utan att släcka törsten. Precis som tjejerna nu.

Längtar efter VM

Karolina Westberg sa till mig:

- Den väsentliga skillnaden mot 1999 är att nu känner jag att jag kan gå in och vinna min egen match i matchen mot USA:s spelare.

Hanna Ljungberg sa:

- Jag längtar efter VM, för jag vet att vi kan vinna.

Problemet är att man aldrig kan lita på vad idrottsmän säger före tävling.

Det positiva är att man alltid kan lita på Hanna Ljungberg.

Sverige är trygga i vetskapen att de kan gå in i helvetet (den enda möjliga metaforen för att möta USA på bortaplan i en VM-premiär) och komma ut med både livet och poängen i behåll. Sverige vet också att om de kommer fel in i den där matchen kommer de att få det fruktansvärt svårt.

Här kommer alltså alla känslorna på en och samma gång.

Om det här ska bli ett historiskt svenskt VM krävs det ett mirakel - men

Ljungberg, Westberg och de andra förväntar sig inget mindre än det.

De har väl sett Rocky de också, antar jag.

Simon Bank