Man hinner se mycket underligt på ett dygn - som att se robotar leka kull

FOTBOLL

PHILADELPHIA

"Man kan vara säker på att vinna om man tror och beror på folket".

Det där är Nordkoreas motto.

I kväll kan deras landslag slå ut Sverige ur VM, och vi kan tro och bero hur mycket vi vill.

Men säkra är vi inte.

På en inrökt sylta hängde en stenad, svart transa mellan borden. Hon hade blanka ögon, men inga underkläder (vilket framgick med en i alla bemärkelser stor tydlighet). Morgonen efter hade en miljon poliser spärrat av kvarteret kring hotellet för att de hittat ett "märkligt paket", medan jag gick för att titta på när representanter för det USA:s president kallat "ondskans axelmakt" tränade fotboll på amerikansk mark.

Man hinner se mycket underligt på 24 timmar.

I kväll ska vi se Sverige möta Nordkorea på Lincoln Field.

Sverige måste vinna.

Hur bra Nordkorea är vet vi inte.

I tre dagar har svenska journalister, den fria pressens riddare, jagat förtvivlat efter intervjuer med Nordkoreas spelare och ledare. Vi har bönat, vi har bett, vi har skickat våra frågor med telefon, kurir och brevduva. Inga svar.

Uttrycket "fri press" står inte lika högt i alla samhällen. Förbundskapten Ri Song Gun hälsar att laget är för upptaget för att besvara våra frågor.

De satt huller om buller

Så, vad är det då som är så hemligt? I går höll Sverige presskonferens på en soldränkt takterass ovanför Broad Street, men när vi kom dit var terassen full av nordkoreaner och nordkoreanskor. De satt där huller om buller, i olika kläder, och kramades, skrattade och solade. De såg ut som vilket lag som helst, med det undantaget att de alla tycktes ha besökt en och samma stylist, en med faiblesse för kortklippta frisyrer med polisong.

Sedan skulle de träna.

På en välklippt gräsmatta ägnade de tjugo minuter åt en uppvärmning där linjerna var så räta att Pythagoras skulle blivit kallsvettig av komplex. Disciplin, ordning, fem rödklädda tränare och en "forskare" såg till att allt gick rätt till. Bilden som gavs - och jag vet att ni sett det på tv hemma - var den av en maskin. Röda robotar. Känslolöst, kommunistiskt och glädjebefriat.

Och så plötsligt börjar de leka kull? Åt helvete med de räta linjerna, små tjejer sprang runt och kastade bollar på varandra och skrattade så de tjöt.

"Vi vill vinna alla matcher"

Under tiden satt jag och pratade nordkoreansk damfotboll med Su Myong Jang, chef för internationella relationer på Nordkoreas fotbollsförbund. Vi pratade länge.

- Intresset hemma är stort, fotboll är den största sporten. Herrfotboll får mer resurser, men damerna får mer och mer. De har lyckats bättre internationellt, sa Jang.

Spelarna samlades på läger i Pyongyang direkt efter asiatiska mästerskapen. Men de har jobb eller studier vid sidan om, de kan inte tjäna några pengar på sin fotboll.

- Det blir en svår match mot Sverige. De har ett bra lag. Men vår målsättning är att vinna alla matcher, och att vinna VM.

Förbundskaptenen och spelarna får vi inte prata med, precis som förut så är de "för upptagna". Men det finns tider då de inte är upptagna. Jag träffar den österrikiska dokumentärfilmaren Brigitte Weich, som har följt Nordkorea sedan de asiatiska mästerskapen. Hon har följt med i spelarbussen och på hotellet, under träningar och matcher.

- Jag upplever dem som väldigt öppna. Jag kan inget om fotboll, men jag kan tänka mig att det inte är så många lag som skulle tillåta att man följde dem så nära, säger hon.

Efter VM ska Brigitte besöka spelarna i Pyongyang för att göra intervjuer.

Då hinner de prata.

Nu är de "för upptagna" för att göra det.

Ri Song Guns röda armé har ett VM att vinna, och ett svenskt lag att slå ut på vägen.

Om de klarar det?

Strax efter midnatt kommer de åtminstone att ha besvarat den frågan.

Simon Bank