Ett Rånnaväghugg - tack för det, Vickan

FOTBOLL

PHILADELPHIA

Just som jag skriver det här slår ikonen Mia Hamm in en märkvärdig frispark från 35 meter.

Victoria Svensson är ingen ikon.

Victoria Svensson är från Rånnaväg.

- Then I only kicked it in the goal, sa hon nyss.

Man gör inte saker så märkvärdigt i Rånnaväg.

Första gången jag träffade Victoria Svensson spelade hon fotboll i Nittorp, en by som fostrar fantastiska hockeyspelare men som är mindre än en normalsvensk handflata.

Jag har varit i Rånnaväg också.

Det är mindre än Nittorp.

Men det är från såna där ställen som de största svenska hjältarna och hjältinnorna kommer, och sent, sent i natt kvalade Vickan (jag vet inte varför prästen sa "Victoria" för ingen kallar henne det) in i den skaran.

"En amerikansk inställning"

När de svenska nerverna låg samlade i en gordisk knut, sammanpressade av vetskapen att detta VM - det som skulle bli så fantastiskt - låg i respirator och kippade, så tog hon fram en höger bredsida och klippte till. Ett Rånnaväghugg.

- Vi hade sagt att i dag var det vi som skulle gå in med en amerikansk inställning, och det gjorde vi, sa Marika Domanski Lyfors.

Jag tycker förstås att det hade varit en bra idé att gå in med en amerikansk inställning även mot Amerika, men i brist på det så var det en fantastisk tröst att se det svenska laget i första halvlek.

Östberg fick sitt genombrott

Mest skönt var det att se Frida Östberg.

Efter två minuter gick hon in i ryggen på Un Gyong Ri och smällde på så det stod härliga till, så att alla förstod att här låg ett mittfält som skulle vinnas. Un Gyong är ingen Gyong, men vattenbärar-Frida bar sitt vatten i 90 minuter, och smällde på Gyong efter Gyong.

Det var ett genombrott.

Jane Törnqvist behöver inte bryta igenom, men i natt var hon tillbaka i rollen som världsback igen. När hon är som bäst - och det var hon i går - är hon en fullkomligt lysande kombination av estetik och terriertik.

Mot USA saknade Sverige mittfält, mot Nordkorea täppte de till så totalt att det knappt fanns något mittfält i första halvlek. Svenskorna var tillräckligt taktiskt slipade för att upptäcka det, och hade rakare linjer i sitt spel, fler långa uppspel mot anfallarna. Nordkorea fortsatte att söka spelvägar genom ett mittfält som inte fanns, och blottade sig konstant.

Det är dumt att blotta sig mot Sverige.

Det är dumt att blotta sig mot Hanna Ljungberg, som alla vet, men det är precis lika dumt att blotta sig mot Vickan från Rånnaväg.

Vickan ä r starkare nu

Nu har hon gjort mål mot tre världsnationer på tre matcher. Kina, USA, Nordkorea. Det är ingen slump.

- Jag känner mig starkare nu, det har jag gjort hela året, säger Vickan.

Hon ä r starkare. Framför allt är hon bredare. Vickan är en stentuff targetspelare, en lysande passningsspelare, en grovjobbare och en tjej som only kicks it in the goal.

- Alla som lagt allt fokus på Hanna Ljungberg har fått något att tänka på, sa Marika Domanski Lyfors.

Vägen till kvartsfinal är inte rak

Det har alla vi andra också, efter en vacker natt i Philadelphia där en stor svensk seger skymde morgondagen så är det dags att se framåt och fundera lite.

Sverige är inte vidare i VM, det krävs förmodligen något slags matematik för att ta oss vidare. Nordkorea och Sverige har samma poäng, Nordkorea har bättre målskillnad och i VM rankas lagen efter gammaldags tabelltaktik; poäng, målskillnad, flest gjorda mål.

Från en mentor och min mejlbox hör jag att "Nu kan USA välja vilket lag de vill ta med sig".

Men nä.

Jag är inte expert på genetik, men jag är övertygad om att amerikaner saknar det slags gen som säger att man kan lägga sig i en match mot Nordkorea.

De tänker inte så, kan inte tänka så.

Vägen till kvartsfinal är inte rak, men vi har i alla fall en väg.

Tack för det, Vickan från Rånnaväg.

Simon Bank