”Jag kan inte göra någonting på halvfart”

Hanna Ljungberg om vidskepelsen, det heta humöret – och ärr efter dobbar i ansiktet.

1 av 2 | Foto: Stefan Mattsson
Hanna på hemmaarenan Gammliavallen i Umeå.
FOTBOLL

35 000 åskådare på läktarna följde henne i VM-öppningen mot USA.

För Söndag berättar fotbolls-

proffset Hanna Ljungberg om vidskepelsen, det heta humöret – och ärr efter dobbar i ansiktet.

 På onsdag väntar Brasilien på Columbus Stadion. Det är, utan överdrift, stor chans att Hanna Ljungberg skiner starkast nere i gröngräset på plan.

En liten diamant – ”nästan 1,60” lång och med bara storlek 35 i skor men en av världens absolut bästa damfotbollsspelare.

– När man tittar tillbaka på fjolåret är det helt otroligt. Jag tänkte: Det måste ju ta slut någon gång, men blev lika förvånad varje match när det bara fortsatte. Men samtidigt blev det lite svårt den här säsongen. Jag ville gärna att det skulle gå likadant och det går inte.

Du ställer höga krav på dig själv?

– Mm, jag är väldigt prestationsinriktad i allt jag gör. Det är både positivt och negativt. När kraven blir för höga kan det bli lite prestationsångest och då kan det låsa sig ganska mycket. Men jag kan inte göra något på halvfart eller halvgjort. Det går inte.

– Jag är mycket tävlingsmänniska överhuvudtaget, jag är hemsk! När jag var liten sprang jag runt stugan hemma hos farmor och farfar, jag fick en sekund bättre tid varje gång och jag sprang och jag sprang.

Hanna började träna fotboll på allvar när hon var sju och ett halvt, i ett mixat lag med både killar och tjejer.

I 13-årsåldern gick hon upp i damlaget, och tvingades välja mellan och pingisen fotbollen.

– Jag valde fotbollen för att det är en lagidrott. Och sedan hade jag ju lite hett temperament för pingis, det måste jag erkänna. Det blev många slag med racket i bordet.

Det låter som om du är en humörmänniska?

– Jag har blivit bättre tycker jag. Som när jag spelar minigolf? ja, jag blir ju arg och det händer att jag slänger iväg klubban. Men det går att prata med mig efter ett tag. Det går över fort.

– På plan kan det svartna lite för ögonen om vi ligger under eller om det är någon orättvis bedömning. Då köttar jag lite.

Köttar?

– Ja, spelar tufft. Tjejfotboll är fortfarande sjystare än herrfotbollen. Men det blir tuffare och tuffare. Skulle du komma och se på vår träning någon dag skulle du undra vad vi höll på med för det kan smälla rejält. Vi är nästan tuffare inom laget än på matcherna.

När vi träffar Hanna har hon ett stort blåmärke på benet från senaste matchen mot MFF. Och över näsan syns ett gammalt ärr.

– Det var i Norge för två och ett halvt år sedan. Det var en tjej som stämplade mig med dubbarna. Men det har sett mycket värre ut, det blir faktiskt bättre och bättre.

Förra året köpte ett flicklag utanför Uppsala en hel uppsättning tröjor med Hannas namn och nummer 10 på. Själv var hon för blyg för att fråga efter autografer när hon var liten.

– Jag bad faktiskt om min första autograf på Idrottsgalan i år. Min släkt älskar Galenskaparna och de var ju där så jag tog chansen och gick fram och frågade. Jag har blivit lite bättre, har vant mig vid att umgås med folk som jag inte känner.

Får du någon negativ uppmärksamhet?

– Jo, visst är det så även om det bara är en procent av det positiva. Damfotboll har ju alltid varit ett ganska hett ämne. Det är många som tycker och tänker även om inte alla kanske kan så mycket om det, eller har sett så mycket damfotboll. På vår hemsida kan de komma med falska anklagelser om vad man har gjort på stan och så. Och så har jag fått några telefonsamtal med lite förtal. Men det är sånt som följer med när man hamnar i fokus. Så länge det bara drabbar en själv och inte folk runt omkring en så kan man ta det.

Friidrott är mycket show – nagellack, smink och tajta kläder. Men i fotboll är nästan killarna mer modemedvetna än tjejerna. Varför är det så?

– Det går inte att sminka sig för mycket för det sitter inte kvar. Mascara har jag alltid men rouge och annat är ingen idé. Men nu för tiden har vi lite mindre kläder. Det är både funktionellt och snyggare och det tycker jag är bra men det finns en gräns. Jag tycker inte att man ska behöva ha tajts för att det ska se kvinnligt och sexigt ut som i vissa sporter.

Folk säger att fotbollstjejer får fula ben, stämmer det?

– Fula? Man får ju muskler. Och sen om det är fult eller inte det beror väl på. Själv kan jag tycka att det är fult ibland, man kanske inte går i kortkort så ofta till exempel.

Säg tre egenskaper som utmärker privatpersonen Hanna Ljungberg.

– Jag är morgontrött, positiv och jämt hungrig.

Jag har hört att du är slarvig?

– Jag är ingen pedant, det kan jag säga. Speciellt när jag är ute och bor på hotellrum. Då får man göra en liten gång i mitten av alla träningskläder och grejor som ligger överallt. Men här hemma har jag faktiskt flyttat till en större lägenhet så nu finns det utrymme att hiva in grejor.

Och så är du skrockfull?

– Ja, speciellt när vi har hemmamatcher. Då kommer Therese Kapstad, som jag har spelat med ända sedan Mariehem (Hannas moderlag), hem till mig fem timmar innan och så går vi en liten runda till Gammliavallen där vi brukar spela våra matcher. När vi vänder tar vi en Red Bull var, med en speciell rörelse som vi måste göra. Sedan går vi tillbaks, alltid på samma sida, exakt likadant och sedan ska vi slänga de här burkarna i en soptunna.

– Det var katastrof för en månad sedan när den här soptunnan fick lock! Då stod vi bara och tittade på varandra. Det var lite omskakande men det gick bra. Sedan går vi hem till mig och lagar sprödbakad torsk och potatis. Blir torsken bränd då kommer det att gå bra. Sedan käkar vi och spelar ett visst spel och då måste jag förlora.

Vad händer om du vinner?

– Therese är väldigt bra på det här spelet så jag brukar inte behöva lägga mig. Men en gång gick vi inte rundan och då förlorade vi och en gång var TV-sporten med och då förlorade vi också. Så numera är det en stängd promenad.

Det är lite Carolina Klüft över Hanna. Precis som ”Carro” har sitt Växjö verkar ”Ljungan” fast rotad i hemstaden Umeå. Som proffs i Sverige tjänar hon ”ungefär som en normal månadslön”. Hon saknar inte anbud från andra länder. I år har hon tackat nej till erbjudanden från både USA och Italien, av praktiska skäl (VM) och fotbollsmässiga. Och huvudjägare från det spektakulära italienska herrlaget Perugia har varit och tittat på flera av hennes matcher.

– Jag fick ett väldigt bra erbjudande från Italien i somras men där är damligan så mycket sämre? Laget som vann gick inte ens vidare i Champions League. Jag spelar faktiskt i Europas bästa lag just nu.

Hannas tränare Richard Holmlund brukar säga: ”Det är bara din egen begravning som kan hindra dig från att komma till träningen.” Och mycket träning är det. Alla dagar utom fredagar, ofta två gånger om dagen, 50 veckor om året. Plus matcherna – i svenska cupen, allsvenskan, Champions League och nu VM.

– Jag tycker inte att jag försakar så himla mycket. Jag resonerar så att så länge fotbollen ger mycket mer än den tar så är det värt det, säger Hanna.

– Det jag kan sakna är att ta en sista-minuten eller åka upp till fjällen en vecka över påsk. Det finns inte. Men det är inte så många som får chansen att åka till VM och möta USA i öppningsmatchen inför 35 000 åskådare. Det är sånt som jag tror att jag kommer att titta tillbaka på och minnas. Det där andra kan jag göra sen.

Damfotboll ökar mer än herrfotboll

Värsta trenden – damfotboll

Anna Larsson (sondag@aftonbladet.se)