Tack Ljungberg, Vickan, Sjöström - och USA

FOTBOLL

COLUMBUS

Det hade hunnit bli mörkt i Ohio när de svenska spelarna började skandera en ramsa.

- Nu har vi väntat länge nog, skanderade dom.

Hade inte dom så hade jag.

För usch, en sån lång dags färd mot kvart det blev.

Sverige är i kvartsfinal i VM.

Till slut fick vi sätta oss ner i lobbyn på Crowne Plaza i Columbus och skriva det. Tack vare Hanna Ljungberg, tack vare Victoria Svensson, tack vare Anna Sjöström och tack vare USA:s bredd och lagmoral.

Men inte ett jävla dugg tack vare Fifa.

Vi visste det förut, men det var först i går som Fifas arrogans gentemot damfotbollen blommade ut i cynisk konkretion. Av tv-hänsyn fick USA-Nordkorea spela efter Sverige-Nigeria, USA ställde över fyra ordinarie spelare och om det inte vore för att de är så fantastiskt bra så hade vi stått inför den största sportsliga VM-skandalen sedan Tyskland och Österrike fuskade bort Algeriet ur herr-VM för 21 år sedan.

Nu slapp vi det.

Nu kan vi koncentrera oss på en kvartsfinal mot Brasilien.

Mot Nigeria inledde Sverige med att känna sig för, och de kände att det var så enkelt och lätt att spela att de slutade arbeta. För första gången i VM kunde Sveriges ytterbackar rulla vårdade uppspel till mittfältarna, och anfallarna hade en så stor yta att springa på att de kunde startat jordgubbsodling på halva.

Ruggig räddning

Det är alltid farligt när det går så enkelt. Det blev gåfotboll i stället, orörligt och snabba chansbollar mot de där enorma ytorna. Sverige startade med passningsspelarna Kicki Bengtsson (superb vänsterfot) och Malin Andersson (superb högerfot) på kanterna. Om VM avgjorts genom snabbhetstester på yttermittfältare så hade Sverige checkat in på Stockholmsflyget i detta nu.

Dessutom fick målvakten med det underbara namnet, Dede Precious, hela läktaren att låta som Smeogul i Sagan om ringen ("Preeeecioooousss, Preeeeciooousss?") med en enhandsräddning som är bland det värsta jag någonsin sett.

Matchen kunde blivit en fälla, en fallgrop.

Men så kom Anna Sjöström in.

Det var inte lika mycket hennes insats som hennes utstrålning som fick fart på det svenska spelet. Här kom en spelare som tog löpningar, som krigade, som slogs och sköt och bidrog med fart, fart, fart.

Sverige hittade en aggressivitet som inte funnits, och till slut kom målet som kan föra Sverige hur långt som helst i detta VM.

Inte för att det gav 1-0.

Utan för att det var Hanna Ljungberg som gjorde det.

Hanna är så intelligent, hon har själv haft långa idrottspsykologiska utläggningar om vad det betyder för en anfallare att göra mål. En anfallare som gör mål tänker inte, och anfallare ska inte tänka. I första halvlek i går fick jag känslan av att Hanna Ljungberg precis hade börjat tänka. Det var något med hennes första touch, med hennes sätt att utmana backar utan hela hjärtat.

Men Victoria Svensson, en världsstjärna i full blomning, jobbade fram bollen och Hanna nickade in den. Sedan gjorde hon ett till, ett mål som var Therese Sjögrans och som klichémästarna skulle skriva ner på "hon var på rätt plats vid rätt tillfälle"-kontot.

Det där är dravel.

Med Hanna Ljungberg är det precis som med Victoria Svensson, och med dem bådaär det precis som Gary Lineker sa:

- Det viktiga är INTE att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det viktiga är att vara på rätt plats hela tiden.

Hård press krävs mot Brasilien

Vickan och Hanna är alltid på rätt plats. Det är bara det, att ibland kommer inte bollen dit. Sveriges stora problem är att hitta ett mittfältsspel som kombinerar kreativitet med aggressivitet och löpstyrka.

Mot Brasilien räcker det nog med aggressivitet.

Om ni såg Brasilien slå Norge så vet ni att de dribblar som gudar och skjuter som - brassar. Men Sverige är inte Norge, och Norge har ingen Malin Moström. Sveriges chans ligger i att stressa, pressa och störa sönder Brasiliens spel.

Vägen till VM-final ligger fin och öppen, det är 45 år sedan vi var där sist.

Nu har vi väntat länge nog.

Simon Bank