Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

– Fotbollsplanen var killarnas -som alltid

STRAX därpå flyttade familjen Sundhage från Marbäck in till Ulricehamn och Pia fick byta skola mitt i terminen. Den första skoldagen gick hon och lillebror Joakim tillsammans till Bogesundsskolan, men Pia släpade fötterna efter sig.

"Jag visste att brorsan skulle få kompisar direkt men jag visste också att så skulle det inte vara för mig".

På rasterna lekte flickorna för sig, pojkarna för sig. I ett hörn av skolgården stod varje rast en ensam tjej och tittade bort mot killarna som spelade fotboll på skolplanen.

"Tjejerna hade sitt jävla hopprep som de höll på med. Men det vara bara för tråkigt, det vägrade jag. Och fotbollsplanen var killarnas, som den alltid är".

Pia började ta med en tennisboll och stod för sig själv och trixade med den på rasterna. Så stod hon också när Peter Johansson i klass 4A en dag lämnade planen och kom fram till henne. Han tittade närmast förundrat på Pia och hennes tennisboll när han frågade:

"Spelar du fotboll?"

"Ja".

"Men du är ju tjej?".

"Ja".

"Vill du vara med och spela?".

"Ja".

Äntligen vågade Pia titta upp på Peter, han var redan på väg tillbaka mot planen, "kom då så kör vi, du är med i mitt lag", hon sprang efter, det fortaste hon kunde.

???

Klockan i väntrummet tickar evighetssakta, tystnaden är tryckande, luften torr. I ett hörn sitter en ung tjej med långa ben och kort hår, hon tar upp en två dagar gammal Borås Tidning från tidningsstället, bläddrar i sportsidorna, men kan inte koncentrera sig. Hon tittar på sin mamma som följt med till sjukhuset, "tror du inte att det är min tur snart?".

Innan hennes mamma hinner svara öppnas dörren, en sköterska kommer ut, tittar på lappen i sin hand, säger:

"Pia Sundhage".

Äntligen! Pia är uppe ur sin stol direkt, mamman följer med henne till undersökningsrummet.

Sköterskan nickar mot britsen:

"Om du sätter dig där och väntar så länge så kommer doktorn alldeles strax".

Efter tjugo minuter kommer så läkaren till sist, jäktad och trött. Han undersöker Pia, hon får dra av sig byxorna, han känner på hennes krånglande knän som kräver operation.

"Hur gammal är du?"

"16"

"Och du har haft de här problemen med knäna länge sade du?"

"Ja, till och från".

"Gör du något särskilt, hur kan det ha blivit såhär?".

"Jag spelar fotboll".

Läkaren släpper Pias knä, tittar på henne.

"Men vet du, då är det det som är problemet. Du är ju flicka och jag tror att det är för tufft för dig. Det är ingen sport för flickor".

Han reser sig, går bort till sitt bord.

"Jag tycker att det är onödigt med en operation. Det bästa är att du slutar spela fotboll helt enkelt".

Pia tittar på läkaren, på sin mamma, ner i golvet, upp i taket. Än i dag, nästan 30 år senare, kan hon känna 16-åringens uppgivenhet och maktlöshet över läkarens ord.

"Fotbollen var hela mitt liv. När han sa att jag skulle sluta spela var det min dödsdom. Han kunde lika gärna sagt att jag skulle lägga mig ner och dö".

???

"Vem tar den sista straffen om det blir straffar?".

I korridoren på spelarhotellet, kvällen före matchen, hade Anna Svenjeby frågat vem som skulle våga lägga sista straffen.

"Det gör jag", sade Pia glatt, hon var säker på att Sverige skulle vinna och trodde aldrig att det skulle komma till straffläggning.

Pia placerade alltid sina straffar, nära stolpen. Det hade hon tänkt göra nu också, men när hon var på väg mot straffpunkten högg "Lappen" Leidinge tag i henne, sade så att bara Pia kunde höra:

"Det är geggigt som fan i målgården, du såg hur bollen fastnade på straffarna som jag räddade. Stå inte där och måtta utan dra till allt du kan".

Pia lydde och drog på ett hårt vristskott: 4-3 och Sverige hade vunnit EM.

???

Inför Lazios första hemmamatch var Pia lika laddad som spänd och ville fort ut och värma upp. Hon hade sina rutiner som hon höll hårt på, hon ville jogga, stretcha, känna på bollen. När det bara var tjugo minuter kvar till match frågade Pia danskan Lone Nielsen:

"Ska vi inte värma upp?".

"Ah, det är inte så noga här".

Pia blev ännu mer uppstressad.

"Jag var övertygad om att jag inte skulle kunna göra en bra match om jag inte fick värma upp så som jag var van vid".

Pia sprang runt för sig själv innan hon gick in igen för att höra på tränaren Sergio Guenzas taktiksnack. Han var nervös, pratade i 180 knyck och rökte oavbrutet på en cigarett. Danskan Lone hann inte översätta för Pia som istället började må illa av röken som fyllde omklädningsrummet.

"Jag trodde inte att det var sant! Tränaren som stod där och rökte bland spelarna precis före match".

Då kom presidenten in för att lyckönska laget. Han ställde sig just intill Pia och tände sedan, det första han gjorde, med stort välbehag en präktig, fet cigarr.

???

Nu vill hon göra Örebro till ett topplag säsongen 2005, men inombords gnager ändå ännu misslyckandet i Kolbotn. Pia är inte van vid att inte lyckas inom fotbollen och hon har fortfarande inte helt smält nederlaget.

"Tiden där var läropengar, jag har skrivit ner allt och bearbetar det som hände. Men jag kunde inte stanna. Fotbollslivet är så kort".

Så kort och så smärtsamt skönt. Och ändå, trots allt, såpass långt att till och med mamma Sundhage hunnit bli belåten. Inte över dotterns alla SM-, EM- och VM-framgångar, alla magnifika mål och magiska matcher. Nej, det var när det svenska damlandslaget inför EM 1987 gick in i en studio i Stockholm och spelade in låten "Vi är tjejer, vi är bäst" som Karin Sundhage till sist fick se dottern som artist. Pia höll i gitarren och ledde sången:

"Vi är tjejer, vi är bäst, så se upp i öst och väst. Flaggan vajar i topp, det finns tro, det finns hopp, vi är tjejer, vi är bäst".

Grötrim och banalt tyckte kritikerna, och må så vara, men för alla fotbollsspelande kvinnor och flickor blev låten speciell, deras egen. Damernas första officiella mästerskapslåt spelades i många flickrum och på många läktare inför dammatcher.

Pia Sundhage, hon som en gång tvingats heta Pelle för att få hålla på med det hon älskade mest, fick gåshud när hon såg små flickor i fotbollströjor och med dansande flätor och tofsar värma upp till "Vi är tjejer, vi är bäst".

"Då kände jag att jag åstadkommit något, betytt något. Och så blev ju morsan äntligen nöjd till sist".

Utdrag ur ”Damelvan - pionjärerna, dramatiken, och guldåren. Ett porträtt av svensk damfotboll” som ges ut av Forum förlag.

SENASTE NYTT

Sportbladet

Visa fler
SPORTBLOGGAR
Brennings blogg

Patrik Brenning

Om Aftonbladet