Sluta att slåss

Smion Bank: …då blir det fler poäng

FOTBOLL

Aggressivt, tufft, hårt, fysiskt och med en sjuhelsikes vilja.

Jo, vi har sett det förr i premiärer - och visst kan Sverige vinna EM på det här sättet också.

Men då får man byta trupp först.

Till Blackpool åker man för att åka bergochdalbana och gå längs strandpromenaden. Eller så åker man till Bloomfield Road, Sir Stanley Matthews gamla hemmaarena, och spelar EM-premiär.

Jag hade hoppats på lite Sir Stanley-spel också, men det blev inte så mycket av det. Inga dribblingar, inget skönspel. Om vi hade en högerytter - och det hade vi - så märktes det knappt.

Det blev en premiärkamp igen.

Premiärkramp igen.

Men det såg fint ut i början, danskorna har respekt för Sverige efter en vinst på tio år och första kvarten stod de mest vid sidan. Även om de svenska uppspelen inte höll mästerskapsklass så var passningsspelet både snabbt och artikulerat.

Det var kanske bara en första kvart i ett långt EM, men den kvarten var en synvilla som sa väldigt mycket om Marika Domanski Lyfors nya landslag.

Victoria Svensson var lysande som andreforward; gick djupt, hämtade boll, fördelade, hittade stickspel i djupet. Hanna Ljungberg var lika hyperaktiv längst fram, hade två avslut i matchöppningen som skvallrade om klang, jubel och dansk hakkebøf.

Man satt alltså och tänkte att, jo, det här kan nog bli något stort och gyllene så småningom.

Allt försvann plötsligt

Problemet med Sveriges anfall är att de inte fungerar utan bra uppspel. Inte alls. Tuffare, större anfallare kan skapa saker ur ingenting - skicka upp en långboll så kan de låsa fast den och skapa något ur inget.

Sveriges anfall kan inte det.

Men Sverige spelade ändå så igår, precis som man gjort det i mästerskapspremiärer förut.

Hanna Ljungberg tjuvade in 1-0, men sedan försvann nästan allt.

Sara Larsson gjorde juniormisstaget att chansa och täckspela Johanna Rasmussen in (!) i straffområdet, och så var det 1-1. Istället för ett lovande anfallsspel fick vi en kamp, en kramp och en match vi inte alls ville ha.

Cathrine Paaske Sørensen, danskornas kloka mittfältsdynamo, var plötsligt den enda som hittade tid och utrymme nog att hitta ett effektivt passningsspel på mitten.

Den blågula backlinjen stressade iväg varenda uppspel, höjdbollar mot ett anfallspar som knappt är tre äpplen högt. Och mittfältet började tugga taggtråd istället för att andas.

Malin Moström hamnade i det där tillståndet hon gör ibland, då hennes split vision krymper och hon bara krigar. Frida Östberg har aldrig varit en passningskonstnär, och på kanterna sprang två talanger som knappt såg bollen på avstånd.

Caroline Seger är en underbar typ, men i går insåg tjejen som vill erövra världen (och gärna säger det) att det ibland är svårt nog att erövra bollen i en EM-match.

Danmark spelade presspel och var ofta tre mot två på innermittfältet. Sverige spelade knappt alls.

Sverige gick in i en ren kamp, det var som att se George Scott försöka vinna boxningsmatcher på att slugga.

Mycket kreativitet

Sverige fick 1-1 till slut, det känns som en bra och skön start trots allt.

Med lite tur (och en straff) hade vi vunnit.

Å andra sidan:

Med lite otur (och en straff) hade Danmark vunnit.

Nu blev det premiärpoäng, för första gången på sex försök, och Marika Domanski Lyfors lag har alla möjligheter att finnas med hela vägen i EM.

Om de slutar slåss.

Det finns så mycket kreativitet, fart och teknisk skicklighet i den här truppen att de måste ställa andra krav på varandra; tvinga varandra att våga spela ett vårdat passningsspel.

I går kväll såg jag England slå Finland, och den matchen var dubbelt så tuff som Sverige-Danmark.

Handlar det bara om kvalité vinner Sverige både mot engelskor och finskor. Om de ger sig in i kamp är det inte lika säkert. Domanski Lyfors uppgift de närmaste dagarna är att se till att hennes lag börjar kämpa lite mindre - och spela lite mer.

I går tror jag att hon var rätt nöjd, trots allt.

Premiären är avklarad, blågult vek inte ner sig utan klarade oavgjort den här gången.

Det fanns en poäng i det också.

Gårdagens roligaste: Hedvig Lindahl var precis hur trygg som helst i målet. Bra grundteknik, bra spelförståelse - det var tur att det valet föll väl ut.

Gårdagens allra roligaste: Efter VM-finalen 2003 intervjuade en annan kvällstidnings utsände Hedvig Lindahl. Problemet var att han trodde att han pratade med Sara Larsson.

I år har samma tidning satsat på en annan kille, som bergsäkert gick fram till Sara Larsson för att ställa några frågor.

Problemet? Han trodde att han pratade med Hedvig Lindahl.

Simon Bank