Ett taktiskt självmord att spela så fegt mot Finland

FOTBOLL

Någon centimeter på ett inkast, någon centimeter på ett inlägg"

Små marginaler, tjejer.

Nu har ni inga kvar.

In med dem som vill spela nu, innan det är för sent.

Var vi inte uppmärksamma nog i söndags? Kände de att de var tvungna att spela samma match en gång till?

Sverige-Finland var som Sverige-Danmark, med mycket små skillnader.

Bloomfield Road igen, Blackpool igen, oavgjort igen.

Och samma sorts svenska feghet, om igen.

Efter 29 möten och 96-13 i mål gick svenskorna in mot Finland och spelade på säkerhet. Långa uppspel utan adress, kamp om andrabollar, hårt arbete, hela den där modellen.

Malin tillförde lite

I en EM-semifinal mot Tyskland är det naturligt att man spelar så, i en gruppmatch mot Finland är det taktiskt självmord.

I söndags såg jag lilla engelskan Kelly Smith äta upp det finska innermittfältet med sin fart, i första halvlek går hackade ett svenskt mittfält tomt mot samma motstånd.

Vad säger det?

Att svenskorna är sämre än vi tror?

Ja, när de inte utnyttjar vad de kan så är de det. Satsningen på Malin Andersson centralt kändes logisk, med tanke på hur svagt passningsspelet var senast. Men Malin klarade - i sin 150:e landskamp - inte att sätta sin prägel på spelet, och när hon inte klarar det tillför hon väldigt lite. Vad gör en passningsspelare när hon inte har bollen?

Inför det här mästerskapet har många i landslaget beslutat sig för att inte läsa svenska tidningar.

Det märks, för jag skrev i gårdagens tidning: Låt det inte bli en finnkamp.

Herregud, vilken finnkamp det blev.

Vi ska inte hamna under press

Efter ett par fina inledande anfall, då Lotta Schelin kom med i spelet och Victoria Svensson så när hittade Malin Moström i djupled, så gav svenskorna upp tanken på att kontrollera matchen.

Mittfältet blev trångt med fem finskor på rad, och då ville ingen längre ha bollen.

Sara Larsson lyfte 90 procent av sina uppspel i höjden, Schelin försvann in i skuggorna igen, Malin Andersson hängde inte med Jessica Julin i svängarna och anfallarna isolerades som små, gula prickar i fjärran där framme.

Jo, precis som mot Danmark.

Att det ser ut så där i korta sekvenser av matcher är inte underligt. Ibland hamnar man under press och måste slå ifrån sig. Men Sverige ska inte behöva göra det i 60 minuter, inte mot Finland.

Om lagledarbänken, med Dennerby och Domanski-Lyfors, inte var tydliga nog med sina krav på spelvård är det illa.

Om det fanns spelare som inte klarade kraven är lösningen enklare:

Byt ut dem.

Bättre med "Jossan"

In med spelare som vågar slå bollen till mötande mittfältare, istället för att rädda sitt eget ansikte med långa, meningslösa bollar.

Det blev bättre efter paus.

Det blev, framför allt, bättre med Josefine Öqvist.

"Jossan" är ingen universallösning, men hennes sätt att tänka - eller, kanske, hennes sätt att inte tänka för mycket - var så oerhört befriande.

Där andra ser faror ser hon möjligheter, där andra ser motstånd ser hon mål. Det blev ett bortdömt mål och en touch i stolpen på ett fenomenalt Kicki Bengtsson-inlägg, men framför allt hittade Sverige modet igen när både Therese Sjögran/Anna Sjöström och Öqvist fanns på mittfältet samtidigt.

Då höll man bollen.

Då styrde man matchrytmen.

Då lyfte man upp backlinjen.

Då var Jane Thörnqvist och Kicki Bengtsson enorma.

Då såg man, faktiskt, ut som ett lag som är i EM för att vinna något.

Det kanske man är också. Om några veckor kan vi mycket väl sitta och se tillbaka på matcherna i Blackpool som ett svettigt, ångestladdat preludium till den stora hyllningskören.

Kvalitén finns ju, så lätt lurar ni oss inte.

Däremot finns det inget utrymme kvar för ångest på planen.

På lördag, i Blackburn, måste blågult vinna mot ett hemmadopat England inför 20000 fans.

Ryggen mot väggen.

Det har blivit dags att lyfta nu, Sverige.

Simon Bank