80 minuter – av lidande

hafsigt och slafsigt men också små korn av guld

FOTBOLL

Sverige är vidare.

När vi var framme vid det som engelsmännen kallar ”dagens slut” så var det så, efter hemskt mycket vilja och hemskt lite kunnande och hemskt knappa 1–0.

Vi är vidare.

Men inte var det något vidare.

För fjärde mästerskapet i rad har Marika Domanski-Lyfors och hennes tjejer klämt sig vidare till semifinal. Det var så fina scener på Ewood Park i Blackburn, med svenskor som hoppade och höll om varandra och log med lättade, lyckliga ansikten.

Svenskorna firade på den matimperialistiska högborgen efteråt. Välförtjänt. Resultat regerar, och är man i EM-semifinal har man förtjänat lite kalorier.

Happy mål

Men mitt i firandet finns frågor.

Är det inte nog med torftig kost nu? Vad var det egentligen som stod på menyn igår:

McSlarv?

Happy mål?

McFelpass & Co?

För tredje gruppspelsmatchen i rad misslyckades Sverige kapitalt med att hitta ett grundspel som byggde på annat än en defensivt skicklig centrallinje. Om man vill kan man se det som en styrka att ett lag som bara spelat bra i försvinnande små perioder i varje match ändå lyckas vinna gruppen. Mot Danmark i premiären gick det bra en kvart i början, mot Finland var sista halvtimman väldigt bra.

I går började allt som en dröm.

Sverige gick in och tvingade sig att spela till varandra, efter marken. Det var så att man kände igen det gamla, fina världsklass-Sverige igen. De hittade spelvägar där utrymme fanns, och lät Therese Sjögran och (framför allt) Anna Sjöström vara spelmotorer. Spel längs marken, tillbakaspel från forwards till mittfält, lovande djupledslöpningar av Seger och Moström. Och, tänk, efter två minuter gjorde de precis som den där Simon Bank skrev i tidningen i går:

”Ta vara på de fasta situationerna. England har problem där”.

Det blev en hörna. Sjögran slog en av många fina, skickliga Faye White styrde oskickligt bollen rakt i gapet på Sjöström, som vaket och snyggt skarvade in bollen med höger fots utsida.

1–0.

Nästa hållplats: EM-semi.

En snäll tolkning av det som händer sedan är att det handlar om psykologi. De jagande blev de jagade. Sverige gick in för att vinna en semifinalplats, plötsligt kunde de bara förlora den.

Psykologi

Kanske så. Men det där känns som en väldigt fragmentarisk förklaring. Även om det råder brist på starka psykologiska ledartyper (Malin Moström leder mer genom exempel) i laget så ska spelarna vara skickliga nog att klara en sådan situation också.

De klarade det inte.

Efter tio lysande minuter föll del efter del i det svenska spelet. Hanna Ljungberg och Victoria Svensson försvann igen, för tredje matchen i rad. Jag förstås om Josefine Öqvist surar över 90 nya bänkminuter. Ljungberg och Svensson fick så få bollar mot fötterna, och när de väl fick dem blev de överambitiösa och valde svåra alternativ.

I takt med att engelskorna bröt och kunde komma i anfall efter anfall sjönk det svenska mittfältet allt djupare – och till slut fanns det inte längre några enkla spelalternativ kvar för anfallarna. De får skylla sig själva.

Det blev en skräpmatch.

England vräkte på, med kraft och fart – och den självlysande Rachel Yankey – medan Sverige försökte ta den enkla vägen ut. Långa bollar, jävlar anamma, fajt. Problemet är att den enkla vägen inte är så enkel som den ser ut. Med den här uppställningen kommer bollen alltid att komma tillbaka snabbare ju längre och högre du slår den.

Det finns en sanning som säger att det skönaste som finns är att vinna när det går trögt. Det är inte bara en gammal sanning – det är en sann sanning också.

Kinderegg

Sverige–England 1–0 var en otroligt skön seger.

Mitt i det hafsiga, slafsiga, fanns också små korn av guld. Anna Sjöström tog stort ansvar i början, mittbackarna släppte till ett slumpavslut i ribban men inte mycket mer. Och så Hedvig Lindahl, då.

Jag gillar henne.

Hedvigs varumärke har sina skavanker. Hon har länge varit lite som ett kinderegg; just som man smackar som mest förnöjt har hon bjudit på en överraskning. En tappad boll, en missad utspark, något sånt.

I EM har hon (ett halvtappat inlägg mot Danmark och en rensning i Alukos huvud i går undantaget) struntat i överraskningar, och sett formidabelt stabil och begåvad ut.

Sverige har alltså en bra målvakt och ett tryggt mittlås – men vi har ännu inget konstruktivt, eget spel.

Det är den dåliga nyheten.

Den goda är att det fortfarande finns tid att hitta det där spelet.

På torsdag spelar Sverige semifinal i EM igen, mot ett lag som inte heter Tyskland.

Det är inte så illa, om man tänker efter.

Fyra måste-ändra-på inför semifinalen