Inget myspys - det blir en barnförbjuden kamp

Simon Bank: Det kan bli rugby i kväll

FOTBOLL

PRESTON

Marika Domanski-Lyfors var på väg till bussen när sista frågan kom:

- Två matcher kvar då?

Marika:

- Ja, två matcher.

Som hon ljög.

Det blir ingen match mot Norge ikväll.

Det blir en barnförbjuden, otäck rysare hela långa vägen hem.

Mitt i Warrington, i ett våtväder som bara en glidtacklingsfetischist som Jane Törnqvist kan älska, ligger en stor, modern, könlös betongklump som heter Halliwell Jones Stadium. I vanliga fall är det Super League-laget Warrington Wolves som spelar här.

Ett rugbygäng, det passar bra.

Det kan bli rugby i kväll också.

Hundra år efter att vi skar loss Norge från unionen, tio år efter att vi slog dem i en riktig match, det kommer att smälla så det känns ända hem till du tysta, du glädjerika sköna.

Det kan bli rugby, det kan bli en riktig grismatch mellan ett lag (Sverige) som vill spela genom mittfältet men inte klarar det och ett lag (Norge) som tror att ett "mittfält" är ett sånt där med bomber som exploderar om man råkar trampa på dem.

- De spelar långt och rakt. Förutsägbart. Det är både deras styrka och svaghet, säger Pia Sundhage.

Norge spelar vikingafotboll

Pia har spionerat, och eftersom hon kommer från Ulricehamn kan hon säga saker som att vi får se upp för Solveig Gulbrandsen som gillar att "ligga på sniken".

Kommer man från Kinna så förstår man precis vad hon menar. Gulbrandsen jobbar inte hem, hon ligger och fiskar efter kontringslägen istället. På sniken.

Bjarne Berntsens jenter spelar vikingafotboll. Tung fotboll. Tre av fem mål mot Italien kom på samma sätt som kvitteringen mot Sverige i Algarve i våras: efter fasta situationer. Den här gången sköts de av lagets glänsande EM-stjärna Ingvild Stensland.

Ingvild.

Stensland.

När man hör ett sånt namn undrar man vad Sverige ska med spioner till. Det hörs väl på namnet hur Norge spelar fotboll.

Sverige har ingen Ingvild, vi får satsa på annat.

Domanski-Lyfors - i hennes sista eller näst sista landskamp efter nio kaptensår - och Dennerby satsar på samma lag som slog England. Förstås.

Defensivt finns det inget att klaga på, det är andra bitar som måste förbättras.

Nyckeln ligger på innermittfältet.

Malin Moström och Caroline Seger måste klara av att ha koll på Gulbrandsen, samtidigt som de trycker upp högt och ger Svensson/Ljungberg understöd med både andrabollskamp och bolleveranser.

Det blir inte roligt

Om Sverige för första gången den här turneringen kan få med en rättvänd innermittfältare i anfallen så blir det EM-final. Norges backlinje gör 0-100 på en kvart, med bollen vid fötterna kommer Victoria Svensson och Hanna Ljungberg att ha roligt.

Men jag tror inte det blir roligt.

Det blir förstås kul att se lilla Isabell Herlovsen; Mönchengladbach-proffset Kai Eriks dotter, 16-åringen som är på gång till Arsenal. Men matchen blir inte rolig, inte en match för avslappnade leenden och myspys.

Det kan bli precis hur darrande, svettande, skrikande nervöst som helst.

Sverige har vunnit en av de femton senaste matcherna mot Norge, en betydelselös upppvärmningsmatch före OS i Sydney. Norskorna har skiftat generationer och bytt förbundskapten, och är inte vad de varit - men de kan fortfarande kämpa ner vilket lag som helst.

Och det kommer att bli kamp i kväll.

Det kommer att bli tätt, hårt, tufft, stress och press.

Norges vapen: Fasta situationer.

Sveriges vapen: Instick bakom tröga backar.

Norges försvar: Sätt press på Sveriges mittfält, så inga bollar kommer till anfallarnas fötter.

Sveriges försvar: Hedvig Lindahl, Hanna Marklund, Jane Törnqvist.

Hur lång tid tar det innan något lag viker sig? 90 minuter? 120? Straffar? Sten, sax eller påse?

Jag tror fortfarande att Sverige är ett bättre lag i grunden, att det finns blågula kvalitéer som väntar på att lösa ut.

Lös ut dem nu, var lite smarta och elaka.

Det var faktiskt inte vi som började. Det var dom som bröt unionen.

Simon Bank