De utslagna hjältinnorna

Simon Bank: Sverige spelade vackert, Sverige såg ut som vinnare- men allt slutade i tårar och tomhet

FOTBOLL

WARRINGTON

Efter ett EM som stakat sig fram kom spelet till slut. Ett skönt, säkert, skickligt svenskt spel som ändå inte räckte längre än tårarna.

Vilket märkligt EM.

Sverige vann som grå arbetare.

Men de förlorade som hjältinnor.

Victoria Svensson stod där med sina kryckor, Jane Törnqvist sjönk ihop i en liten hög, Josefine Öqvist ryckte upp strå efter strå ur en gräsmatta.

En förlängning till. En förlust till. Ett gäng förlorare igen.

Det har blivit många sådana bilder av det här laget de senaste åren, och den starkaste av alla syntes inte på tv. Den såg vi i ett kvavt litet rum med en otäckt blå heltäckningsmatta, inuti en arena i en engelsk stad som heter Warrington. Efter nio år som förbundskapten och 13 år med landslaget höll Marika Domanski Lyfors ihop händerna och sa, medan ögonen sakta fylldes med vått:

- Jag sa till dom att jag var stolt över dom. Att jag var stolt över att vara deras tränare. Dom kommer att ta guld någon gång. Det kommer inte jag, men jag tror att jag kommer att finnas runt dom då.

Det var ett fint, starkt slut.

Ett av många.

Tyskland i EM-finalen 2001, Tyskland i VM-finalen 2003, den här gången var det Norge. Och den här gången var det bittert.

Sverige spelade ju bra. För första gången lyckades de hitta ett spel som inte bara hängde i fingerspetsarna efter ett starkt försvar.

Ett vackert Sverige

En tydlig bild: Under hela EM har jag svurit över att varje svensk frispark från mittplan slagits in mot mål, mot anfallare som inte vunnit den sortens nickdueller på den här sidan puberteten. Efter 38 minuter av matchen mot Norge slog Kicki Bengtsson en sådan frispark - längs med vänsterkanten, till en mötande Victoria Svensson. Det ledde inte till så mycket, men det visade att här fanns ett lag som ville etablera ett spel med fler passningar än en.

Två minuter senare hände det igen, då gjorde Hanna Ljungberg EM:s vackraste mål på EM:s vackraste anfall.

Vi hade verkligen ett vackert Sverige i Warrington.

Där fanns ett lugn i spelet, anfallare som äntligen fick visa sina (stora) kvalitéer, två centrala mittfältare som ville få och vinna boll - och vann och fick boll.

Den ena plockade Domanski Lyfors och Thomas Dennerby bort i paus.

EM-semifinalen förlorades på några få individuella misstag, och jag räknar det som ett av dem. Caroline Seger, 20, var allra oftast underbar i första halvlek. Hon höll i bollen, fördelade, slog flera befriande och adresserade, offensiva passningar över 30 meter. Vad hon inte gjorde var att spela en tränares match defensivt, och därför plockades hon bort.

Jag förstår att en tränare blir nervös när en spelare ger Solveig Gulbrandsen för mycket spelrum, eller när en spelare gör idiotiska helikopterfinter mitt i plan mot ett kontringslag som Norge.

De få misstagen fällde oss

Men jag förstår inte varför man inte kan lösa det med instruktioner i stället för byten. Frida Östberg spelade för tränaren (och gjorde det bra), men Seger hade ett annat spel i sig.

Bytet var ett av få misstag, en kväll då de få misstagen fällde Sverige.

Kicki Bengtsson missade att hålla offsidelinjen, Hedvig Lindahl var för passiv - det gav 0-1.

Sara Larsson kunde inte hålla undan Isabell Herlovsen - det gav 1-2.

Larsson missade en liten bit i markeringen på Gulbrandsen - det gav 2-3.

I de stora matcherna avgör de små sakerna, om något lag fått lära sig det på ett överjävligt grymt sätt de senaste fyra åren så är det Marika Domanski Lyfors landslag.

När Herlovsen nickade in 2-1 skulle Norge precis byta ut henne. När Victoria Svensson äntligen hittade sin älsklingsyta framför backlinjen i en match så blev hon skadad.

Små, stora saker.

Marika Domanski Lyfors fick aldrig bli en vinnare, inte fullt ut. Men det lag hon lämnar ifrån sig har spelat den bästa fotboll ett svenskt landslag någonsin presterat. Mot Norge, i går, såg de ut som vinnare. Det blev precis den barnförbjudna, otäcka rysare som man väntat på - men jag trodde hela tiden att svenskorna skulle vinna den till slut.

Såg ni Jane Törnqvist i förlängningen?

När andra ragglade runt med tandkött i höjd med benskydden tog hon emot bollar i pressade lägen, och fördelade med exakta passningar i stället för att rensa. Så spelar inte ett lag som är på väg att förlora.

Och Malin Moström sprang, och Hanna Ljungberg gjorde mål, och Lotta Schelin vann i en-mot-en, och Kicki Bengtsson var så lugn, och Hedvid Lindahl var fläckfri, och Hanna Marklund kom fram i nicklägen, och"

Norge gjorde Målet.

Eftersom otur inte finns i fotboll så är det allt som räknas och kommer att räknas, i dag och i morgon och i hundra år när allting kommer kring.

Ane Stangeland tog steget upp i planen och slog en lysande passning i djupet på Dagny Mellgren, som fick ytan där en trött Kicki Bengtsson inte fanns. Inlägget var perfekt, Solveig Gulbrandsen missar inte sånt.

3-4-3 och en kanonchans (Marklund) räckte inte.

Det blev ett brons.

Marika Domanski Lyfors försvinner, med sin lågmälda röst och sitt högljudda hjärta. Nu får Sverige bygga nytt, med Thomas Dennerby som ledare. Det kan bli bra. De unga (Öqvist, Seger, Schelin, Paulson) har sett och lärt och har egenskaper som kan bära långt, och de flesta nyckelspelare blir kvar ett tag till.

Det kommer en dag, en tröst framöver, någon annanstans än i Warrington - för i Warrington fanns bara tårar och tomhet.

Och ett brons som ingen ville ha.

Simon Bank