Den som säger nej till proffsspel går miste om ovärderlig erfarenhet

FOTBOLL

Det är oerhört spännande, men samtidigt lite läskigt. Och en stor utmaning.

Vad är det egentligen som väntar? Att lämna landet för spel utomlands har mycket att ge.

Som damspelare är det fortfarande långt ifrån lika vanligt som för en herrspelare. Och inte lika flashigt och penningstinnt. Men minst ­lika ­lärorikt och nyttigt.

Och jag kan lova att den som ­säger nej till chansen, missar en hel del. Såväl på planen som utanför.

Sportbladets krönikör Elin Ekblom Bak.
Sportbladets krönikör Elin Ekblom Bak.

Jag kommer själv ihåg det som i går. Fastän jag redan var 20 år fyllda och utåt ­ansedd som en med skinn på näsan, kunde jag inte undgå att packa ner något tryggt hemifrån. En gammal nalle. Skittöntigt tyckte jag själv. Inte säga eller visa för ­någon. Bara för min egen trygghet.

Och visst var det ett slags stöd där man stod med sin one-way ticket to ride. ­Barcelona, Spain. ¡Aqui vengo yo! Men det visste jag ju inte då att det hette så. För jag kunde inte ett ord spanska. Jo ­förresten, hej, hola.

Men eftersom kontakten med klubben Espanyol skett på mycket god engelska, var jag ganska trygg med det.

Tills jag mötte sportchefen Paco på flygplatsen. Som hade låtit en vän översätta all vår konversation till och från engelska. Han själv hade samma gedigna engelskakunskaper som jag hade spanska. Hej, hello. Fantastiskt.

Utvecklades enormt

Men det var precis vad mitt år nere i spanien blev. Fantastiskt. Ska ­inte ljuga, för det var skittufft att försöka slå sig in i laget. När motgångarna kom var man ruggigt ensam. Precis som så många andra beskrivit det. Men jag fick ett helt annat perspektiv på fotbollen. Och på livet. Jag utvecklades enormt. Vilket bidrog till att jag gick från en hyfsad division 2-spelare till en allsvensk startspelare i Hammarby året efter jag kom hem.

Tyvärr är det många som har förut­fattade meningar. Om att det bara i det bästa, bästa man blir en bättre spelare. Det är till USA man ska. Eller Tyskland. Stanna annars hemma. Så trött jag blir på det resonemanget.

Fors fick mycket skit

Ta landslagsmittfältaren Louise Fors. Hon lämnade AIK och Sverige efter förra säsongen för 6 månaders spel i Spanien, i Espanyol. Ett alldeles utmärkt val. Hon bytte stenhårda, isiga planer och en mångt och mycket boll-lös försäsong med halvdassiga matcher (som det alltid är), mot möjligheten att fortsätta fotbollsträna och spela ligamatcher. Å som hon fick skit för det. Av experter och förstå-sig-påare. Som i detta fall egentligen inte har någon aning. Det var ju inte till proffs­livet i USA hon åkte.

”Lollo” har nu kommit hem igen, för spel i Linköping. Och hennes utlands­sejour gav henne precis samma upplevelse som jag fick. På planen och utanför. Så jag är övertygad, kära Perlskog, Erlandsson och allt vad ni nu heter, att det är en ännu bättre Lollo vi kommer att få möta i allsvenskan nu.

Vad vill jag egentligen med allt detta? Jo, uppmuntra alla tjejer som får chansen att prova på utlandsspel att köra! Det kanske inte alltid är så flashigt eller för med sig några större slantar. Men det kommer ge så mycket mer som är ovärderligt.

Och när det är tufft, finns det säkert också någon gammal nalle i garderoben som kan ge stöd.

FAKTA

VECKANS TRE HETASTE

1. Elaine, Tyresö. Världsspelare som är minst lika skicklig mittfältare som ytterback. Sverigebekant från sin tid i Umeå IK.

2. Louise Fors, Linköpings FC. Den bästa och känsligaste vänsterfoten sedan Kicki Bengtssons glansdagar.

3. Madeleine Edlund, Tyresö. Pålitlig målgörare som gärna avgör matcher. sån spelare man vill ha i sitt lag och inte hos motståndarna.