Bolin: Hade knappast gått utan Melkemichel

FOTBOLL

Välkomna till etablissemanget eller inte:

AFC United spelar i allsvenskan 2017.

Det hade knappast gått utan Özcan Melkemichel.

Göran Bolin.
Göran Bolin.

Min uppfattning är glasklar: jag tycker generellt att (fotbolls-)tränare på elitnivå är kraftigt övervärderade av såväl supportrar som medier.

Det gjorde jag redan innan Lars Lagerbäck och (tror jag att det var) Hasse Backe gav sin syn på saken.

Lagerbäck sa ungefär såhär:

– En tränares betydelse för hur det går för ett lag? Tio procent, kanske. Inte mer.

Backe (om det nu var han… jo, det var han!) sa ungefär såhär:

– En tränares viktigaste uppgift i en toppklubb? Keep your starplayers happy.

”Håll dina stjärnspelare på gott humör.”

Så mycket för tränardemoner med taktiska snilleblixtar, alltså.

Det är annat med Özcan Melkemichel. Han har förvisso en liten sugardaddy i Alex Ryssholm i ryggen, en åtminstone skapligt utbildad spelartrupp till sitt förfogande och en sportchef (Azad Budak), som enligt egen utsago, inte varit ledig en enda dag på tre år.

Men ändå:

Det var inget dukat bord han kom till, Melkemichel.

Tro inte det.

Skyhög spelaromsättning

Titta här:

Spelaromsättningen i klubben de senaste åren har varit skyhög. Typ 15 ut och 15 in varje vinter-vår. Och spelarna som väl har anlänt har inte gjort det förrän ett par, tre veckor innan seriestart. Det innebär att Melkemichel med bara dagar till premiär inte har haft den blekaste om vilken startelva han ska mönstra.

Ändå har han alltså fått ihop det. Rekordsnabbt. Gång på gång. Med unga spelare hämtade från lägre divisioner eller i Bosmanträsket.

Hur han har burit sig åt?

Jag har grubblat mig grön över frågan eftersom tränare överlag alltid vädjar om tålamod och säger att det tar tid att spela ihop ett lag. För att få klarhet ringde jag i veckan upp unge lagkaptenen Filip Rogic, som förutom att han är ett rivjärn på mittfältet är utrustad med svada som en ärrad toppolitiker.

Rogic sade ungefär såhär:

– Det är svårt att sätta fingret på det, men han är en stark karaktär som har DET. Några har det, andra inte, men har han det definitivt, DET, alltså. Kolla, vi har 15 nationaliteter i laget, vi kommer från världens alla hörn, alla säger vad den tycker och tänker i alla lägen, men när han (Özcan) kommer in i omklädningsrummet tystnar alla, när han öppnar munnen lyssnar alla. Förstår du?

Jo.

”Verkligen grym”

Sen säger Rogic det inte rent ut, men mellan raderna kan man läsa att han kanske inte alltid sympatiserar med sin tränares taktiska upplägg, men spela roll när han vet att tränaren ifråga kan kräma ut precis allt ur varenda spelare.

– Ja, han är verkligen grym på att motivera, det är hans starkaste sida.

Jag känner inte Özcan Melkemichel särskilt väl, jag har intervjuat honom en gång, för Magasinet Fotbolls räkning, och ringt honom några gånger, men hans resultat talar för sig själva.

Han tog upp kvartersklubben Syrianska i allsvenskan.

Och nu gör han samma sak med hobbyprojektet AFC United.

Lite slarviga ordval här, kanske, men du fattar vad jag menar.

Min känsla är att hade han hetat till exempel Oscar Melkersson hade han vid det här laget varit tränare i en annan och mycket större klubb, men det kan vi lämna därhän nu. Nu kan vi bara lyfta på hatten inför hans bedrift, önska lycka till framöver och för AFC:s del hoppas att klubben lyckas behålla honom.

■ ■ ■

Det är klart att det är en skräll att AFC spelar i allsvenskan 2017. Men ändå inte en jätteskräll à la Enköping och Falkenberg. Jag såg AFC redan under försäsongen i en träningsmatch mot Dalkurd på Skytteholm. Om jag minns rätt slutade matchen 2-2, men AFC var spelmässigt överlägset och borde vunnit med ett par, tre mål.

På väg hem i februarikylan tänkte jag att jag skulle vara cool och tippa AFC topp-tre i tabellen, vilket ingen annan skulle göra, men jag fegade ur och la dem sexa.

Det jag såg då var ett taktiskt begränsat lag men en samling väldigt duktiga fotbollsspelare. Hade det varit tvärtom hade det inte gått att göra något, men nu var det som det var och med klok vägledning fick man snabbt allt på plats och det gick som det gjorde.

AFC nu är en helt annan femma; ett ramstarkt, svårslaget kollektiv men alltjämt med profiler som, om de blir klubben trogen, kommer att göra avtryck även i allsvenskan.

Keepern Josh Wicks är en (minst sagt) högljudd herre med yvigt bockskägg, som är ett monster ute i straffområdet. Innerbacken Daniel Jarl må vara två meter lång, men är både snabb, bolltrygg, och har bra kroppskontroll. Och Omar Eddahri är i sina bästa stunder seriens största artist med sin skarpa fotbollshjärna och silkeslena fötter.

■ ■ ■

AFC lämnar nu Solna för Eskilstuna och att i sammanhanget prata förlorad identitet och att förneka sitt ursprung tycker jag känns lite småsint. Klubben har ändå bara existerat i nio år och någon supporterskara att tala om finns inte. Sen… det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedriva elitfotbollsverksamhet i en så pass liten kommun som härbärgerar ett mäktigt AIK.

Såhär: om Eskilstuna friade till AFC och AFC sa ”ja”, så varför inte önska de tu en lång och lycklig samvaro.

Vi behöver inte gnälla på precis allt.