”Jag förlorade 20 miljoner”

Jag träffar Rami vid Hammarbys träningsanläggning i Årsta strax utanför Stockholms södra tull.

– Där är ju ett av L:en, säger han med sitt varma leende och sträcker fram näven.

”L:en” syftar på ett uttalande från presskonferensen i februari då Rami presenterades som Hammarby-spelare. Med tanke på alla skriverier som varit undrade han:

– Men var är de tre L:en – Laul, Lühr (Expressen) och Lundh (TV4)? Senaste veckorna har jag pratat mer med dem än med min flickvän.

Ingen av de tre journalister som skrivit mest om övergången fanns på plats; själv var jag influensasjuk, vad konkurrenterna skyllde på vet jag inte. I stället sätter jag mig ner med Rami några veckor senare för att i lugn och ro att reda på om det finns något mer att säga om affären.

Det finns det.

Låt oss strax återkomma till vad, men eftersom Rami precis blivit pappa för andra gången börjar vi där. Hans andra son, Noah, är blott fyra dagar vid tillfället för intervjun, i början av mars.

– Kejsarsnitt, det var lite annorlunda. Men allt har gått bra, säger Rami.

Män gör män, som Zlatan sa.

– (skratt) Ja, det får stå för honom. Jag är lite mer diplomatisk och säger tillfälligheter.

Du har haft mycket att stå i den här våren.

– Det har varit väldigt hektiskt. Eftersom det blev så mycket snack kring förhandlingarna, folk säger ju att jag är den största värvningen, medför det en hel del åtaganden. Bara för att det är klart kan jag inte ligga och pilla mig i naveln. Självklart har jag lite dåligt samvete, jag har inte lika mycket tid som jag hade med Gabriel (Ramis första son, 6 år).

– Sedan ska vi hitta nånstans att bo också, just nu bor vi på hotell. Med tanke på EM kan det bli ett tufft år. Men jag försöker tänka långsiktigt, jag ska vara här i fem år.

Rami Shaabans övergång från Fred- rikstad till Hammarby var en medieföljetong från första kontakten till presentationen i början av februari. Det mesta är redan skrivet, men nu berättar Rami om sin egen roll under förhandlingarna.

”Styrelsen inte riktigt hängt med”

Den historien börjar i augusti 2007 då Fredrikstads riskkapitalbolag la in ett veto mot att sälja Rami till turkiska Trabzonspor för 6,6 miljoner kronor – trots att Rami hade en muntlig överenskommelse med klubbledningen om att få gå för just den prislappen.

– När jag kom till Fredrikstad (2005) fanns inga investerare. Efter något år var det plötsligt en miljardär som ägde halva mig, berättar Rami.

– Jag hade ett möte med en person från Fredrikstads sportgrupp och en från styrelsen där jag ifrågasatte varför de inte hade sålt mig. De sa att investeraren hade sagt nej. Vad är då syftet med att ha en sportgrupp och en styrelse om de ändå inte bestämmer något? De höll med om att det blivit fel, berättar Rami.

– Fredrikstad har växt oerhört snabbt och styrelsen har inte riktigt hängt med. Jag hade det här mötet för att andra spelare inte skulle råka ut för samma sak, men jag fick ta skiten. Jag förlorade 20 miljoner på det, säger Rami och syftar på vad ett flerårskontrakt i turkiska högstaligan hade gett.

Var på väg att hända igen

När förhandlingarna med Hammarby intensifierades några månader senare höll samma sak på att hända igen.

– Då fick jag ringa ett samtal till klubben. Det blev en ganska komplicerad situation och det var därför det blev en ganska komplicerad affär. Men det löste sig så att alla blev nöjda.

En enskild investerare har bidragit till att övergången till Hammarby blev av ...

– Jo, men den här gången visste jag förutsättningarna när jag skrev på. Jag tycker inte att det är fel att en klubb har investerare, men man kan fundera på hur mycket de ska ha att säga till om.

Vet du vem som har betalat för dig?

– Ingen aning. Det kan jag lova dig.

Vi har skrivit att du får 1,5 miljon per år i sign on-bonus. Stannar du i fem år blir det 7,5 miljoner. Stämmer det?

– (Skratt) Jag förstår inte varför sådant är så intressant? Jag skiter totalt i om någon VD på Vattenfall tjänar 20 miljoner eller inte.

Vet du varför det är intressant? Ta NHL, där är lönerna offentliga, där är det total öppenhet kring alla pengar. Här hemlighålls allt sådant och då skapas en nyfikenhet.

– Det har du nog rätt i. Men du får se vad jag skattar för sedan när det blir offentligt. Vet du varför jag säger så? Jo, en gång när jag spelade i Djurgården så kom det ut att jag tjänade bäst i laget. Men då jobbade jag för Vattenfall samtidigt, jag hade två löner. Men det stod inget om det i artikeln.

– Så ni får se vad jag taxerar...(skratt).

Hur igenkänd blir du på stan?

– Ofta går jag och tittar ner i marken. Där kommer min lilla blyghet fram. Det är så jag funkar som människa. Jag har svårt att vara ”här är jag!”. Jag går där med min grabb med huvudet ner och märker inte så mycket om folk tittar.

Kan du bli arg?

– (Skratt) Ja, men jag var nog det oftare förut. Jag kan bli förbannad och hojta till på domaren och motståndarna eller mina medspelare. Samtidigt får man kolla på vilka matcher jag gjort i landslaget, jag har aldrig förlorat en tävlingsmatch, så det har inte behövts. Den enda match jag blivit förbannad är träningslandskampen mot Tyskland (0–3). Då var jag jävligt förbannad eftersom försvarsspelet inte fungerade som det skulle.

I privatlivet då?

– Jag kan bli arg på min son när han gör något oförskämt. Men det handlar mer om uppfostran.

Vad lägger du i ordet oförskämt?

– Om han är spydig mot sin mormor eller farmor, det gillar jag inte. Han måste respektera folk som är äldre och även sina kompisar. Självklart ska han ta för sig, men han ska veta när han ska ta för sig och när han ska lyssna och iaktta. Sådant är viktigt.

Uppfostrar du dina söner till att bli troende muslimer?

– Gabriel äter inte fläsk ... och det är ju inte aktuellt med alkohol ännu (skratt). Jag säger inte till honom att han ska be, men samtidigt är han med i bland när min syster ber. Det tycker jag är positivt, så att han får in vad det handlar om. Men allt det där få komma senare.

Blir det ett eget val för dem?

– Det kommer det säkert att bli. Och det var det för mig också. För mig har det fungerat jättebra. Jag kommer inte att pressa dem, varken med idrott eller religion... däremot hur de ska vara som människor, det är det viktiga. Vad det blir för religion får tiden utvisa.

Får du några skott på dig på träningarna? Hammarby har inte så många anfallare...

– Jo, jag får så det räcker. Det ser bra ut. Nu har det blivit himla mycket flackande. Det har inte blivit någon kontinuitet i min försäsong. Men det ser bra ut. Jag tror på gruppen.

Vad är Hammarbys styrka?

– Det har blivit mycket uppståndelse kring mig, det är lite tråkigt. Jag tror inte det är vår styrka, jag tror det handlar om hur vi är som grupp. Vi har ett ungt, hungrigt lag. Man ska ge cred åt det i stället. I slutänden är nyckeln om vi klarar att förvalta att vi är unga. Ett yngre lag har ofta svårt att vända negativa trender, och sådana kommer alltid under en säsong. Stora lag har korta formsvackor. Där ligger nyckeln i år.

Vad vill du inför säsongen säga till den lilla klick supportrar som såg till att ett antal matcher blev avbrutna på Söderstadion i fjol?

– Det bästa är om alla vänder sig emot det, Bajen Fans och allihopa. Det har också med politik att göra. Jag tycker att straffen ska vara hårdare för dem som missköter sig, som det är i England. Men det viktiga är att hela gruppen tar sitt ansvar, även den stora majoritet som sköter sig.

Ska man som spelare tacka majoriteten av publiken när en liten klick har misskött sig? Eller ska man markera genom att inte tacka någon?

Robert Laul

– Jag tror att man får ta det som det kommer. Jag har ingen lust att göra något som känns fel. Så funkar jag. Jag tackade Bajenfansen efter vår match eftersom de skötte sig, trots att det var motståndarfans.

I norsk fotboll finns inte dessa problem. Varför är det sådan skillnad?

– Jag vet faktiskt inte. Det är ju precis lika mycket folk på matcherna och lika stora fans. Sedan är det inte riktigt samma läktarkultur. Men det hände någon gång i fjol, då blev det ett jävla ramaskri. Sedan hände inget mer.