”Vi är inget slödder”

När Frankrike mötte Costa Rica i en träningslandskamp i onsdags var hela nio av spelarna i startelvan invandrade till Frankrike i första eller andra generationen. De flesta, till exempel Lilian Thuram, Thierry Henry och Zinedine Zidane är uppvuxna i någon av storstädernas invandrarghetton. Les Cités. Förorter som i dag är belägrade av kravallpoliser, där det är utegångsförbud på nätterna och där ungdomarna ägnat de två senaste veckorna åt att göra revolt genom att sätta sin tillvaro i brand.

Frankrikes inrikesminister Nicolas Sarkozy har länge lovat krafttag mot våldet i förorterna. Nu får han chansen att genomföra sina planer. I ett brinnande tal lovade han det franska folket lugn. Förorterna ska tvättas med högtrycksspruta. Det är så man blir av med racallie, slödder.

- Jag har också bott i förorten. När Sarkozy säger att han ska tvätta förorterna med en högtrycksspruta vet han inte vad han pratar om. Vad är det han vill tvätta bort? Vad är det han vill få rent? Det är precis som när jag var ung. I skolan kallade de mig för slödder för att jag bodde i förorten, säger Lilian Thuram till tidningen L"Equipe.

- När Sarkozy säger slödder tar jag åt mig. Men jag var inte slödder. Jag ville jobba och lämna la cité. Han förstod inte en sak. När du lever i la cité finns det regler. Aggression besvaras med aggression.

Eget ord för våldtäkt

Livet i förorterna är hårt. Kriminaliteten är hög och missbruket ännu högre. Bråk mellan olika etniska grupper är vardag och normalt vågar sig polisen inte dit. I Paris-förorterna finns det till och med ett specialmyntat uttryck för gruppvåldtäkt: tournante. Kvinnan går runt mellan männen som en marijuanacigarett, en tournant. Det är lätt att kräva hårdare tag. Men samtidigt är det inte svårt att förstå invånarnas uppgivenhet. Arbetslösheten är skyhög och trots allehanda löften politikerna händer ingenting. Människor som bott i Frankrike i 30 år får inte medborgarskap och får därför inte rösta. Det finns ingen möjlighet att påverka. Det finns inget hopp.

- Det finns ett kollektivt missnöje. Till slut brast det. I åratal ser man gubbarna i tv som lovar att arbetslösheten ska sjunka, men den gör aldrig det. Jag säger inte att jag försvarar våldet. Men folk har inget jobb. Det är inte bara de unga, utan också deras föräldrar som kanske fått sparken och som inte kan få nya jobb. Alla förtjänar lite glädje, säger Èric Abidal, landslagsman som är uppväxt i förorten Saint-Geris Laval utanför Lyon.

Thuram tillägger:

- Det är tråkigt. Återigen gör de problem som rör oss alla till förortens problem. Det är snart val och jag undrar om de rätta frågorna ställs.

Trötta på våldet

Thurams analys är förmodligen den mest riktiga. Frankrike ska utse en ny president nästa år, och Nicolas Sarkozy har ett stort stöd. Hans nyliberala och populistiska lösningar på problemen får trots allt gehör i förorterna, där han fortfarande är ganska populär. Människorna är trötta på våldet, och köper utan vidare hans krav på hårdare tag. 1976 kom Antoine och Marylese Henry från Martinique till Frankrike. De placerades i en trång lägenhet i den hårda betongförorten Les Ulis utanför Paris. Ett år senare föddes deras Thierry, som spenderade hela barndomen i la cités misär. Ändå är han inte kritisk.

- Jag minns när jag var liten. När jag höll på att göra något dumt tänkte jag på mina föräldrar och blev rädd för hur de skulle reagera. Denna rädsla fick mig att handla rätt, jag respekterade mina föräldrar, förklarar han.

Nytt uppsving

Precis som under VM 98, när Les Bleues tog guld och enade det mångkulturella Frankrike åtminstone för en liten stund, hoppas många på dagens landslag. Kanske kan det bli ett nytt guld i Tyskland nästa år. Kanske får freden och toleransen ett nytt uppsving. Förbundskaptenen Raymond Domenech ser landslaget som ett föredöme.

- Jag är inte bara fotbollstränare, jag är också medborgare. Jag vet vad som händer i Frankrike, det jag vill säga är att våld aldrig löst någonting. Det finns många frågor vi måste lösa, och mycket vi måste jobba med, men men spelarna i landslaget är levande bevis på att man kan födas i tuffa områden, och ändå lyckas för att man respekterar sin medmänniskor.