TIDERNAS BLUNDER

Även en människa som inte bryr sig om fotboll känner igen känslan av att bli lurad, bedragen och bortfuskad.

Utspridda över världen finns ungefär 80 miljoner irländare. Jag garanterar att de alla mår mer eller mindre dåligt idag. Sämst av dem alla mår väl en grupp tappra fotbollsspelare, men jag hoppas innerligt att det finns tre svenskar som mår ännu sämre.

De heter Martin Hansson, Stefan Wittberg och Fredrik Nilsson.

De har precis begått det värsta misstag ett svenskt domarteam gjort på nästan 20 år.

I förlängningens 13:e minut lyrades en frispark in i det irländska straffområdet.

Redan där borde situationen blåsts av för offside, men det var en liten marginalmiss jämfört med vad som hände i nästa läge.

Bollen var på väg att rinna ut över kortlinjen, så Thierry Henry höll den i spel genom att svepa den med sig med handen.

Inte en gång. Två gånger.

Inte oavsiktligt. Fullt medvetet.

Henry spelade in bollen, William Gallas stötte in den.

Just där och precis då försvann Irlands VM-plats, en biljett de gjort sig förtjänta av.

Dominerade matchen

De hade dominerat matchen, och även om de får skylla sig själva för flera missade frilägen var de på väg mot ett straffavgörande där de hade världens bästa reflexmålvakt på sin sida.

Utan en enda droppe irländskt blod i kroppen kommer jag nu på mig själv med att känna mig olustig, nästan lite illamående. Orättvisan är så total, så oerhört påtaglig.

Alla kommer såklart att göra kopplingen till Maradona och den tunisiske domare som blundade för ”Guds Hand”, men själv tycker jag att det finns en annan parallell som är ännu tydligare.

VM 1990. Sovjet–Argentina. Diego Maradona boxar avsiktligt bort bollen på egen mållinje, och det sista sovjetiska mästerskapslaget åker hem. Domaren som friade var Erik Fredriksson från Tidaholm.

Tragikomiskt nog hade hans domarteam dömt bort samma lag i VM 1986 – i samband med en dimmig offsidebedömning mot Belgien – och nu var den sovjetiska delegationen så rasande att de lämnade in en formell Fifa-protest.

Sammantaget är det de senaste svenska domarmisstag vars konsekvenser ens kan jämföras med detta. Egentligen vill jag nu bara skrika rakt ut, plocka fram högaffeln och mobilisera lynchmobben – men innerst inne vet jag ju ändå bättre.

Ska inte få döma i VM

För några veckor sedan såg jag ”Les Arbitres”, som typiskt nog är en fransk dokumentär om domarsituationen under EM 2008.

Kamerorna tog mig bland annat med Team Howard Webb under och efter några felaktiga domslut i matchen mellan Österrike och Polen. De visade hur hotfulla polska fans ringde på hemma hos Webbs familj, hur alla hans släktingar därefter bara önskade att hans matcher skulle ta slut innan något kontroversiellt hände – men framförallt gav de en insikt i de enorma våndor en domare dras med då han vet att han gjort en stor felbedömning.

De gör ju inte misstagen med flit, domarna. Inte ens om de är svenska.

Jag tillhör själv skaran som tycker att svenska rättsskipare ofta blir överambitiösa i internationella sammanhang – att de anstränger sig för mycket för att följa några diffusa direktiv – men debaclet i Paris var ingen sådan strukturell konsekvens.

Martin Hansson hade rätt och slätt en dålig position, som gjorde att han inte kunde se bollen tydligt när Henry drog den med sig.

Det var ett misstag – som delades av linjemannen med förhållandevis fri sikt, och som på sitt övertrumfades av Thierry Henrys cyniska fusk – men det var inget illvilligt, övernitiskt eller rampljustörstande misstag.

Ändå är det nu som det är, och därför får det också bli som det blir.

Det blir inget VM för Irland, och jag utgår ifrån att även Team Hansson har förverkat sin rätt att fortsätta döma internationella stormatcher.

Allt annat vore en ytterligare förolämpning mot den irländska nationen.