Ingen såg igenom masken

Under tretton år har Teresa Enke levt tillsammans med sin man Robert och hans fotboll. Under mer än sex av dem har de haft sällskap i den relationen.

Av hans depressioner och prestationsångest.

Det som till slut drev honom till att ta sitt liv, att han mådde så dåligt att han inte såg någon annan utväg an att ställa sig framför ett tåg.

Detta trots att han ansågs vara en mycket framgångsrik man, en lycklig familjefader och den som skulle vakta Tysklands mål under sommarens VM.

Men skenet bedrog.

Samtidigt som han hyllades på fotbollsplanen planerade han för sitt eget avsked. Han parkerade sin svarta Mercedes intill järnvägen bara några kilometer hemifrån, lämnade plånboken på passagerarsätet och bilen olåst. Sedan sa han adjö och klev upp på järnvägsspåren i Eilvese strax efter klockan 18.15 i tisdagskväll.

Lokföraren såg att det stod en person på spåret och drog i nödbromsen.

Men det var försent.

– Trots att han behandlades av läkare och trots att hans anhöriga kämpade för honom så lyckades vi inte hindra honom i från att ta sitt liv, säger doktor Valentin Markser som behandlat Robert Enke sedan 2003.

– I sitt avskedsbrev till familjen och de som behandlat honom bad han om ursäkt för att han lurat dem genom att dölja hur han egentligen mådde de senaste dagarna. Men det var nödvändigt för att han skulle kunna genomföra sitt planerade självmord.

Robert Enke var enormt populär, inte bara i Hannover där han bodde och spelade, utan i hela Tyskland. Han inledde sin Bundesligakarriär i Borussia Mönchengladbach 1996 och fick sitt genombrott som 21-åring 1998/99 och även om laget ramlade ur så hade han spelat så bra att portugisiska Benfica värvade honom. Där stannade han i fyra säsonger, 1999-2002, och utvecklades han till en mycket omtyckt lagkapten innan han lämnade klubben för FC Barcelona.

Sökte hjälp första gången 2003

Men tiden i Spanien blev inte vad han hade tänkt sig. Under den nuvarande Bayerntränaren Louis van Gaal och dennes efterträdare Radomir Antic spelade han bara fyra matcher (en i ligan, en i cupen och två i Champions league) och han lånades ut till Fenerbahce sommaren 2003. Tränaren Christoph Daum lät honom bara spela en enda ligamatch och redan innan 0–3 förlusten mot Istanbulspor hade han fått hård kritik. Men när fansen kastade in saker på honom efter den matchen så bad han om att få sitt kontrakt upplöst och den 14 augusti lämnade han klubben.

Och det var under den här perioden som han för första gången sökte professionell hjälp.

– Jag har behandlat Robert Enke sedan 2003 då kom han eftersom han led av svåra depressioner och prestationsångest efter tiden i Barcelona och Istanbul. Jag behandlade honom dagligen under flera månader, säger läkaren Valentin Markser.

Adopterade

– Efter ett par månader stabiliserade sig läget, jag tror att det var på våren 2004 som han spelade i Spanien igen och sedan kom han till Hannover där vi alla vet hur framgångsrik han var på planen och där han kunde leva ett bra liv.

Där föddes också han och Teresas dotter Lara, under 2004. Men den lilla flickan led av ett svårt hjärtfel och hon dog under en operation den 17 september 2006. Sorgen bearbetade Robert Enke genom att spela fotboll och bara sex dagar efter Laras död stod han i Hannovers mål igen.

Några månader senare ansökte makarna Enke om adoption och i maj

2009 kom den då två månader gamla flickan Leila till familjens bondgård i den lilla byn Empede by utanför Hannover. Där, tillsammans med en häst och ett antal hundar som paret hjälpt från gatorna i Portugal och Spanien, levde Robert Enke ett lyckligt liv.

– Vi är enormt glada och tacksamma för den här lilla människan som har kommit in i våra liv, sa han själv strax efter det att adoptionen blivit offentlig.

Utåt sett levde familjen ett bra liv,

Robert Enke engagerade sig för djurens rättigheter och han syntes ute i byn tillsammans med sin dotter.

På planen var han starkare än någonsin, han gav sina medspelare ett lugn och en trygghet med sin närvaro. Han var respekterad i och omtyckt även i landslaget och han ansågs vara den målvakt som skulle försvara Tysklands färger under VM 2010.

Men så kom nästa bakslag.

I somras drabbades han av en tarmsjukdom och den höll honom borta från fotbollen i nästan tre månader.

Personlig kris sen i somras

– För ungefär sex veckor sedan, i början av oktober träffade jag Robert Enke igen, säger läkaren Valentin Markse.

– Han ringde eftersom han sedan i somras, då han fick problem med en mystisk infektion, har lidit av en personlig kris. Han var deprimerad och hade problem med sina känslor. Vi hade en väldigt förtrolig kontakt, han samarbetade bra och han behandlades i Köln flera dagar. Han mådde så mycket bättre att han kunde träna igen, vilket han ville, och han kunde spela två bundesligamatcher.

Den senaste matchen spelade han i söndags, mot Marcus Bergs Hamburg.

– Fotbollen var hans liv, laget gav honom trygghet och kraft när han verkade må bättre och i den fasen var det så skönt för honom att vara en del av laget igen. Så var det även i Barcelona när han också var sjuk. Han sa då att det var så härligt att få ha kul med killarna igen. Träningen var hans trygghet och att få åka dit varje dag var det viktigaste för honom när han mådde så som han gjorde, säger änkan Teresa Enke.

Men samtidigt var det ett spel från Robert Enkes sida. Han mådde inte alls så bra som han låtsades och han vägrade att låta sig behandlas på sjukhus.

Avböjde behandling

– De förslagen avböjde han konstant och han avböjde även andra behandlingar. Under den dagen som han dog ringde han till chefsläkaren på det sjukhus som han haft kontakt med och meddelade att han mådde bättre och därför inte behövde fler behandlingar, säger läkaren Valentin Markser.

– Som jag såg det så fanns det aldrig någon grund oss för att tvinga in honom på sjukhus. Han tog avstånd i från tankar på självmord på ett trovärdigt sätt, han var motiverad och han kom på de avtalade mötena.

Samtidigt lyckades han lura både sin familj och sina läkare.

Robert Enke hade redan bestämt sig, han var trött på att spela en roll.

Och en hel värld är chockad över hans tragiska beslut.Anna Andersson