RESMÅLET: CLUJ

Lekparkerna i Cluj går helt i tre färger: blått, gult och rött.

Det är en kvarleva från tiden då den halvgalne Gheorghe Funar var borgmästare här.

Parkbänkar, trottoarer, soptunnor – Funar målade hela Cluj i Rumäniens färger.

Transsylvanien har växlat mellan ungerska och rumänska händer under hundratals år.

Nu har Cluj varit rumänskt sedan 1918, men de etniska spänningarna finns kvar och än i dag uppger nästan en fjärdedel av invånarna i regionshuvudstaden att de är ungrare.

Gheorghe Funar tycktes se det som sin absolut viktigaste uppgift att göra livet svårt för dem.

När Rumänien och Ungern undertecknade ett vänavtal 1996 så arrangerade han begravningsprocessioner genom gatorna i Cluj.

Året efter lät han hänga upp en banderoll utanför stadens ungerska konsulat:

”Det här är sätet för ungerska spioner i Rumänien”.

För sex år sedan sökte den lokale affärsmagnaten Arpad Paszkany upp ledningen för Clujs största fotbollsklubb, Universitatea.

Han förklarade att han ville investera extremt stora pengar i klubben – en fjärdedel av hela sin förmögenhet – som en del av en långsiktig process för att sätta staden på världskartan.

Svaret blev ett blankt nej.

– Vi tar inte emot ungerska pengar.

Den etniske ungraren Arpad Paszkany fick lov att ta sina sedlar till andra sidan stan.

Där spelade tredjedivionslaget CFR Cluj, en liten kvartersklubb som bara varit i högstaligan en enda gång under sin nästan 100-åriga historia.

Där tog de emot så kallade ”ungerska pengar”.

Tre år senare gick de upp i Divizia A – sex år senare utmanar de om ligatiteln.

Den absolut mäktigaste mannen i rumänsk fotboll heter Gigi Becali.

Den absolut mest kontroversielle politikern i Rumänien heter också Gigi Becali.

Med ett hopkok av nationalism, religion och populism hoppas han kunna bli president, och som absolut största propagandaverktyg använder han sitt Steaua Bukarest.

Ska ekvationen gå ihop måste Steaua vinna – absolut inte förlora mot några lag med ungerska kopplingar.

Därför var det en upprörd Gigi Becali som pratade med pressen efter en match i oktober.

CFR Cluj hade vunnit ännu en match och tidigt ryckt åt sig en klar serieledning. Segermålet hade kommit ur en misstänkt offside.

Det var tydligt att Arpad Paszkanys pengar räckt till att värva ihop en riktigt stark främlingslegion av spelare. Hade de dessutom räckt till att muta landets domare?

Gigi Becali var helt säker på sin sak:

– Under ett och ett halvt års tid har CFR Cluj ägnat sig åt professionell stöld. Men okej, om de nu är smarta nog att göra det så är det väl bra för dem. Nu kommer vi också att börja betala domarna. Vi får se vem som har mest pengar.

Några månader senare gick Becali ut offentligt för att berätta att han erbjudit spelarna i Gloria Buzau pengar för att ta poäng av Cluj.

– Jag ska göra mitt bästa för att hindra CFR Cluj att vinna titeln. De är ett ungerskt lag, och det vore en skam för det rumänska folket om de fick representera oss utomlands. Om Gloria Buzau spelar oavgjort mot Cluj så ger jag spelarna 5 000 euro var. Om de vinner får de 10 000. Det handlar om heder och ära, inte om pengar.

Mitt i allt detta – i alla fall mitt i ett splitternytt köpcentrum som Arpad Paszkany låtit bygga i de norra delarna av Cluj – sitter en svensk EM-back och funderar.

En halv säsong har gått sedan Mikael Dorsin flyttade till Transsylvanien.

En halv säsong i en helt annan värld.

– När de först kontaktade mig och min agent så trodde jag nästan att det var ett skämt. Det var lite så. Jag hade ju aldrig hört talas om Cluj, hade ingen aning om det fanns en sådan klubb. Rumänien klingade ganska konstigt, men det är ju mycket okunskap också. Vad visste jag om landet? Ingenting. Jag hade sett någon dokumentär på tv om barnhemmen, och hört talas om Dracula.

Så varför flyttade du?

– Det var ju pengarna som lockade hit mig från första början. Det fattar ju alla, och det tänker jag inte sticka under stolen med. Sen är det ju chansen att vinna en titel och spela Champions League en bonus – och det gör ju att man tar steget.

Hur stora är pengarna?

– Jag får nog mer här än jag skulle få i Premier League. Jag skulle ju inte få kontrakt med någon av de fyra största klubbarna i England, och då tror jag pengarna är större här. Det är ju långt mer än dubbelt så mycket som jag tjänade i Rosenborg.

När Dorsin ska sammanfatta sina första månader i Rumänien är intrycken blandade. Vissa saker har varit lättare än han trott, andra svårare.

– Jag trodde att den jobbiga biten skulle vara det sociala, maten, affärer – den typen av saker – men det har funkat bra. Det som har varit svårast att anpassa sig till har varit det sportsliga. Man tror ju att fotboll är fotboll, men det är väldigt annorlunda. Du ska tycka så lite som möjligt och tänka så lite som möjligt. Som skandinav är man ju van vid att samtala och diskutera, men det är ingen idé här. Det är så de vill ha det, och det är ovant för oss. Att försöka prata är ingen idé. Hierarkin är väldigt stark. Du har ägaren, du har presidenten och du har tränaren – det är de som bestämmer. Resten har inte så mycket att säga till om.

Hur märks det?

– Om du är på hotellet och frågar någon när vi ska äta eller när det är möte – då är det ingen som vågar säga något, eftersom tränaren inte har lämnat klart besked. Du måste alltid sitta och vänta tills han har berättat för någon annan.

Vissa svenska spelare som flyttar till Italien brukar tycka det är jobbigt att lagen sover på hotell före hemmamatcherna.

De killarna har aldrig spelat i Cluj. Här ligger laget på hotell två nätter före varje match.

– Det tycker jag är riktigt jobbigt. Jag personligen laddar ju bättre hemma – det är där jag hämtar energi – men nu när vi har två matcher i veckan hinner jag ju knappt vara hemma alls.

Vad är grejen egentligen?

– De vill ha koll så att du är koncentrerad och inte gör något dumt. De litar väl inte på sina spelare, jag vet inte. Det är väl lite mer militäriskt, på så sätt.

Dorsin skrattar till:

– Alltså, allt är ju väldigt, väldigt annorlunda här. Man har många storys att dra när man blir gammal…

Dra en.

– Okej, jag ville ha större shorts, så jag gick och frågade materialaren om jag inte kunde få XL. Och han: ”Det finns inga XL. Det är tre spelare som har fått dem, och nu är det slut”: Okej. Men sen är det så att man brukar betala lite pengar till materialaren. Det är bara naturligt, de har det ju inte lika bra som oss. Så jag bara gav honom lite sedlar: ”Bra jobbat. Här har du”. Och inför matchen efter kollade jag sedan på min plats. Där låg ett par shorts – XL. Ett litet exempel på att pengarna styr väldigt mycket här.

Samtalet slår in på ett nytt spår.

Först tvekar Dorsin litegrann kring vad han ska säga och inte säga, men bestämmer sig sedan ganska snabbt.

– Ja, det pratas ju mycket korruption och pengar runt hela ligan. Så fort man förlorar en match handlar diskussionen om ifall domaren var köpt eller inte – det handlar inte så mycket om ifall man själv har varit dålig. Och det kanske stämmer. Pengarna styr väldigt mycket här, det är ju så.

Får du någon känsla för om snacket stämmer eller inte?

– Min personliga känsla är väl att det stämmer, det kan jag säga på en gång.

Dorsin drar igenom några exempel.

– Man får ju höra såna storys. När Steaua mötte Dacia så startade Dacia helt plötsligt med fem spelare som inte gjort en enda minut tidigare i ligan. Man bara… jaha. Det låter ju lite suspekt.

Ni själva i Cluj då?

– Äh, jag har ingen som helst aning. Men det är ju helt absurt hur de rumänska killarna i laget pratar. De har ju varit med ett tag, och köper liksom allt det här om korruptionen. När de tittar på spelschemat går de igenom matcherna: ”Den matchen är inga som helst problem – de kan vi muta”. ”Njae, den matchen kan bli svår. Det laget kanske går att muta, kanske inte”.

Själv tycker Dorsin att hans egen insats i Rumänien varit ”upp-och-ner”.

Inledningsvis spelade han varje match, men under de senaste månaderna har han stått utanför laget.

Ryggproblem är en förklaring till det. Dorsin själv tror att det finns fler.

– Man hör ju om tränare som tar pengar av agenter för att vissa spelare ska få spela, och… Alltså, det är en lite annan sak, men det var ju bland annat rumänska agenter som hjälpte mig till det här kontraktet. Den agentfirman drivs av Becalis två kusiner. Och släkten Becali och klubbledningen i Cluj kommer ju inte direkt jättebra överens.

Det finns en några år gammal historia från den rumänska ligaföreningens årsmöte.

Som vanligt var Cluj- och Steaua-fraktionerna oense om något, och agentbröderna Victor och Ioan Becali sökte upp Arpad Paszkany:

– De sa att de skulle sänka oss, att han var en jävla ungrare, att de skulle knäcka våra näsor och spotta på oss, berättar Clujs president Iuliu Muresan.

Mikael Dorsin rycker på axlarna.

– Vad ska man säga? Allt det här ser ju jag ur min synvinkel, och jag har ingen rätt att komma här och döma dem. Rumänerna tycker säkert att vi skandinaver är konstiga.

Några veckor efter att jag lämnat Rumänien besegrar CFR Cluj lokalrivalen Universitatea, och säkrar därmed sin första ligatitel någonsin.

Samtidigt som guldet firas uppe på Constantin Radulescu-stadion gör det rumänska anti-korruptionsdepartementet (DNA) ett tillslag på en restaurang i en annan del av Cluj.

Där sitter fyra höjdare från Steaua Bukarest och en spelare från Universitatea-truppen. Mellan dem finns en väska med 1,7 miljoner euro i kontanter.

En muta från Steaua-ledningen? Inte enligt Gigi Becali.

– Pengarna är mina, och jag gör vad jag vill med dem. Men för att fälla mig måste DNA bevisa att pengarna var ämnade för Universitatea. Jag skickade mina medhjälpare för att köpa choklad och godis.

Omedelbart efteråt erbjöd Becali sig att betala ut bonusar på upp till 5,5 miljoner euro till Rumäniens EM-lag.

Erik Niva

– Som ett bevis för att jag ger pengar till lag för att de ska göra sitt bästa, och inte för att muta dem.

Det rumänska fotbollsförbundet valde att distansera sig från erbjudandet, men i samma veva så vittnade förbundskaptenen Victor Piturca till Becalis fördel.

Han hade bevittnat en transaktion som visade att de där 1,7 euromiljonerna i Cluj inte alls var någon muta.

De var avsatta för att köpa ett stycke land i staden.