Inte bra – men svårt att hitta bättre alternativ

På sätt och vis känns det ju ganska tryggt, det här.

Simon Bank

När Christian Wilhelmsson flyttar från kom-och-kyss-mig-vackra Rom till slå-mig-i-huvet-med-nåt-hårt-grå Bolton, när Fredrik Ljungberg drar på sig en tröja med nya färger och Kim Källström funderar på om han ska till eller från Rhône – då sipprar uppgifterna ut från förbundet att åtminstone en sak verkar förbli som den varit sedan inlandsisen.

Två extra år med Lars Lagerbäck.

Tre år kvar.

Och i samma sekund som jag skriver det når försäljningen av losec och alvedon rekordnivåer på många håll i Sverige. Lasse Lagerbäck har inte så många passionerade fans, respekten för hans person är inte av det slaget. Inte hans utstrålning heller.

En ny tränare är inte blind

Och just den biten bryr jag mig inte om ett dugg. Jag kan störa mig till vansinnets gräns på hans trubbighet, men – samtidigt: I en tid när var och varannan människa glatt skulle äta upp en burk virussjuka maskar bara för att bli p o p u l ä r så finns det något befriande i Lagerbäcks strama, overallinpackade integritet.

Han kan inte fjäska, han är för tjurigt asocial för att klara det ens om han skulle vilja. Trubbigheten, kylan som också gör honom till en svag psykolog emellanåt, är mitt ena tunga argument mot Lars Lagerbäck. Det andra är?…?de där tio åren som ska bli tolv.

Det spelar ingen roll hur bra en tränare är, efter tio år – en evighet! – finns det ett egenvärde i för­nyelse. En ny tränare ser nya saker, testar nya saker, har nya favoritspelare och kommer att hitta saker som Lagerbäck blivit blind för.

Mot de argumenten finns två andra argument, och det är de som får Lagrell et concortes att leta efter pennor och kontraktspapper. Det första, enkla argumentet, är resultaten. Under Lagerbäck har svensk landslagsfotboll upplevt en guldålder. Den som inte ser det har förlorat perspektivet. Bara två

europeiska lag har tagit sig till slut­spelet i tre raka mästerskap. Inte Frankrike, inte Italien, inte Spanien och Tyskland. England och Sverige.

Strömberg & Thern – smörja

Lars Lagerbäck har lett Sverige genom fyra och ett halvt lyckat kval. Av de senaste tre mästerskapen har två varit resultatmässigt lysande, ett helt acceptabelt. Alltihop har byggt på en spelmodell som är så tryggt och noggrant inarbetad att vi börjat ta den för given. Det är den inte.

Det andra argumentet för en fortsättning med Lagerbäck är – att det är förtvivlat svårt att hitta några bättre, realistiska alternativ.

Många tränarnamn skulle kunna ge oss massor av det som Lagerbäck saknar. Mer charm, mer flexibilitet, ett mer offensivt anslag. Men de kan lika gärna blotta bristerna i ett i grunden ganska tunt landslag.

De flesta förslag som förts fram sedan VM är populistisk smörja. Glenn Strömberg eller Jonas Thern? På vilka meriter då? Leo Beenhakker? Okej, kan ni i detalj berätta om vilka spelidéer han använt de senaste fem åren så tar jag er på allvar. Roland Nilsson? Kanske, men förmodligen inte riktigt än. Trond Sollied? Han är mer klubblagstränare än förbundskapten.

Men visst, det är klart att det finns undantag. Åge Hareide hade varit väldigt spännande att få hit, han är dessutom ledig 2008. Och jag hade väldigt gärna sett Hasse Backe som ny kapten.

Backe och Sven-Göran Eriksson är de två svenskar som står på samma värdegrund som Lagerbäck, men som kompletterar den med erfarenhet av hur man hanterar både superstjärnor och medier.

Men Backe och Eriksson är inte lediga. Det är dom däremot 2010, när Lagerbäcks tänkta förlängning går ut. Ett hyfsat alternativ, det också.