Alfelt: Självmordet påskyndas allt mer

Stefan Alfelt

I alla stora fotbollsländer köper de rikare klubbarna spelare från de mindre rika, om de så bara är pyttelite mindre rika. Marknadskrafter som fungerar så att de rikaste klubbarna snudd på monopoliserar möjligheten att nå framgång.

Man kan tycka vad man vill om det. Men det har i många år fungerat för att hålla det ekonomiska hjulet rullande hela vägen nedför backen till botten av fotbollens talangskapande näringskedja.

I Sverige snurrar hjulet allt långsammare. Här köper man helst inte från klubbar i samma serie nuförtiden. Jag kan förstå varför och ska komma till det, men allvarligare är att allsvenska klubbar inte längre har tålamod att leta upp småklubbarnas talanger. Det är bekvämare att syssla med en internationell ekonomi. Sälja lite dyrare och chansköpa lite billigare.

Att köpa från sina värsta konkurrenter är provocerande och jag har förståelse för klubbledare som väger in eventuella negativa reaktioner och närmast omsätter dem till ekonomiska minusposter. Sponsorer som gärna solar sig i glansen av ett framgångsrikt fotbollslag vill också väldigt gärna slippa minsta lilla konflikt som kan sänka stämningen i VIP-loungen.

Det är till och med så att om man inte visste bättre skulle ha kunnat misstänka en kartellbildning. När ekonomin blivit snudd på bra för de flesta avstannar köp- och säljverksamheten inom serierna, men kartellbildning handlar det såklart inte om.

Den smärtsamma sanningen är att det knappt finns några spelare värda att både lägga upp miljoner och ta negativa reaktioner från fans och media för.

Bättre personliga villkor

Under de senaste veckorna när jag befann mig på en båt på andra sidan jorden blev jag uppringd av två danska konkurrerande journalister som intervjuade mig inför vinterns rödvita köporgie.

Vi pratar inte FC Köpenhamn som köper precis vem de vill ha i Norden. Utan om de mindre klubbarna som i kraft av forskarordningens skattepositiva kraft enkelt konkurrerar ut vilken svensk klubb som helst när det kommer till spelarens avgörande personliga villkor.

De danska journalisterna ville veta vad som var intressant på den svenska marknaden. Jag hade väldigt svårt att komma med namnförslag.

Dusan Djuric var självklart det första namn som poppade upp i tanken. Han har visserligen en rätt medioker säsong bakom sig, men Djuric har visat i bland annat Uefa-cupspel att det finns en internationell kapacitet.

Joakim Sjöhage, Ola Toivonen och kanske George Mourad var väl namnen jag kunde ”rekommendera” innan jag insåg att jag egentligen tänkte helt fel.

Ska danskarna köpa, ska de ju inte köpa svenskt utan de utlänningar som getts chansen och lyckats här hos oss. Keene, Ari, Luton, Jonatan Johansson och Junior-parkompisen, Med flera, med flera...

Sveriges toppklubbar har sänkt svensk fotbolls attraktionskraft till en nivå som snart allvarligt kommer att hota vårt landslag. Det är det som stiltjen på den vansinniga säsongen handlar om.