Det är dags att vi får ett älskat damlag nu

Simon Bank

En ny, skön dag - den sista - på spelarnas takterass ovanför Broad Street i Philadelphia. Sverige hade slagit Nordkorea och skulle resa till Columbus, Ohio, och även om alla hade ont så kunde man se att de mådde väldigt bra.

Det gör man själv också.

Trevliga tjejer

Som sportskrivare med vana av att behöva armbåga sig fram för att höra välavlönade herrproffs säga ingenting är det en lisa för själen att följa det här laget. Man kan prata med dem. De säger saker. I onsdags pratade Frida Östberg om fotboll och knäskador som existentialism, häromdagen pratade Vickan om sin tjocke svåger Fröa, och även om norrländskorna (som Hanna Ljungberg sa) "speak a bit slow" så är de väldigt trevliga att ha att göra med.

1,3 miljoner tv-tittare hade med dem att göra i söndags. Trekvarts miljon hade med dem att göra i torsdags natt.

Det är fantastiska siffror.

De kan mycket väl betyda att vi svenskar äntligen har lyckats hitta ett lag att följa, diskutera och älska även på tjejsidan.

Jag tror att vi har drömt om det länge.

Lita på Marklund...

Danmark har ju sina handbollstjejer, Norge också, lag som folket följer och har följt i många år; lag med spelare som vuxit ut och blivit profiler som alla känner igen och har en relation till. Sverige har inte haft det, och när våra egna handbollstjejer slog Kongo i förfjol så fick hela svenska folket feber, trots att det visade sig att "det leende landslaget" inte hade så mycket att le åt när de mötte lag som verkligen kunde spela.

Hanna Marklund säger att fotbollstjejerna kommer att slå igenom stort, att det bara handlar om när de gör det.

Hanna Marklund är en tjej att lita på.

I Umeå finns det smågrabbar som springer runt med tröjor med Hanna Ljungbergs namn på ryggen.

Snart kan det vara likadant i hela landet.

Lag bygger sin popularitet dels på tradition och framgång, dels på sina profiler. Ett älskat lag har profiler som vi som tittar på kan - och framför allt v i l l - identifiera oss med.

Landslaget vimlar av profiler

Fotbollslandslaget av i dag vimlar av sådana profiler.

De har en Hanna Marklund som pratar som en fjällbäck och tacklar som en herrback.

De har en Malin Andersson som är klok som en pudel, en Jane Törnqvist som snickrar möbler och älskar att glidtackla, de har en Malin Moström som är det närmaste vi har en svensk Paul Scholes. De har ett avväpnande rivjärn som Victoria Svensson och en i alla avseenden så beundransvärd ung kvinna som Hanna Ljungberg (hon blev bestulen på tre plus i betygsättningen från Nordkorea-matchen, jag behöver fjäska lite här).

Sverige har en fotbollskultur, den får tjejerna gratis. Salta med en förtrollad sommar, en stor framgång i VM här eller i OS nästa år - så är drömmen om ett älskat damlag ingen dröm längre.

Då är det bara brunost och Stig Töfting som vi kan vara avundsjuka på norrmän och danskar för.

Och det må ju vara hänt.