Dags för nya svenska VM-medaljer

I Edmonton laddar vi för ett nytt succé-mästerskap

SPORTBLADET

EDMONTON

Ett svenskt succé-VM är över.

Nu är det dags för nästa.

Lasse Frölander skickar stafettpinnen vidare från det guldskimrande bassängvattnet i japanska Fukuoka, till oljesanden som omger kanadensiska Edmonton och friidrotts-VM.

Här ska kompisen Kajsa Bergqvist ta nästa svenska VM-guld.

Det låter naturligtvis enklare än det är.

Guld kommer inte på beställning och Kajsa är ungefär i samma läge som Frölander var i Sydney-OS.

Hon har inte vunnit någon riktigt tung titel ännu, även om VM-guldet inomhus i Lissabon i våras kom i lika hård konkurrens som det kommer att vara i Edmonton.

Men inne-VM i friidrott är ungefär som kortbane-VM i simning.

Det är inte "The Real Thing" som VM-sponsorn Coca Cola skulle uttrycka det.

Själv sitter jag svettig på hotellrummet, efter att ha farit runt i VM-staden Edmonton.

Från VM-arenan Commonwealth Stadium med plats för 65 000 åskådare, till svensk-hotellet som av någon anledning ligger på andra sidan stan. Eller just därför.

Möttes av en tornado

Både de svenska VM-deltagarna och jag själv möttes av ett regnoväder då vi landade, med blixtar och hällregn och till och med en liten tornado.

Själv fick jag sitta kvar i planet i en halvtimme, då det var risk att träffas av blixten om man gick de få stegen från planet till dörren in till ankomsthallen.

1987 dog 27 människor då en väldig tornado drog fram över Edmonton.

Väder kan vara allvarliga saker i de här trakterna.

Och vädret är väl det arrangörerna bekymrar sig mest över.

Även om det inte regnade i går, så kan det komma väldiga regnoväder från väster, där Stilla Havet och Klippiga Bergen bildar en mäktig vädermaskin.

Den kan skapa regnmoln svarta som oljan som gjorde Edmonton rikt på 80-talet.

Då var det oljekris i världen och lönsamt att utvinna oljesanden runt stan. Miljonerna regnade över Edmonton och det är ingen tillfällighet att hockeylaget döptes till Oilers.

Och det är väl det de flesta av oss svenskar förknippar med Edmonton. Hockey, Wayne Gretzky och Stanley Cup-titlarna på 80-talet. Men friidrott - nä.

Edmonton rustar för fest

Nordamerika har aldrig haft ett friidrotts-VM tidigare och när det väl kom, så hamnade det nästan så långt ut det går att komma.

Men folk här är entusiastiska och hela stan har ställt upp. Det ska bli en fest och Edmonton ska visa världen att de kan fixa en friidrottsfest också, även om yardmarkeringarna fortfarande syns i gräset på Commonwealth Stadium, en påminnelse om att amerikansk fotboll är den andra stora sporten.

Det ska också bli Kanadas återupprättelse, efter år svärtade av Ben Johnsons dopningskandal, som lamslog landet i flera år efter OS i Söul 1988.

Biljettförsäljningen är ett mått på intresset och den har redan slagit spanska Sevilla, där VM gick förra gången. Men det beror lite på vilken tidning man läser. En del kallar redan VM för publikfiasko.

På väg mot stadion på 107:e avenyn, har Nike placerat en stor reklamskylt på Maurice Greene. Den står mitt i Edmontons Chinatown av någon anledning och berättar att Greene prickat av både pass, spikskor och byxor inför avresan till Edmonton, men lämnat tvivlet hemma.

Jag hoppas att Kajsa Bergqvist gjort det samma. Då kan det bli samma medaljfest som på sim-VM.

Och då får de gamla klasskompisarna äntligen mötas. I en strid om Bragdguldet.