”Det här är stort. Det är showtime för svensk friidrott”

SPORTBLADET

MÜNCHEN

Det måste vara en av de största svenska idrottskvällarna nånsin.

Och en av de skönaste svenska idrottsbilderna.

Guld-silver-brons.

Tre stora bragder.

Och största av dem alla var ju Christian. Alla var där. Alla de stora var där men Christian slog dem alla och bevisade att nu är han den störste. Jonathan Edwards var där men han är inte kung längre.

Nu är Christian kung.

Jag har skrivit förr om den leende trestegshopparen. I går fick jag se den skrattande, jublande, studsande, vrålande och galne trestegshopparen.

Kung Christian.

Det var en så stor kväll.

Jag vet ju att många tror att Sverige alltid brukar vinna en massa medaljer i såna här mästerskap. Man det är inte så.

Senast tog vi en medalj. En enda. Malin Ewerlöfs ensamma silver.

Senast vi tog guld var 1982. Det är en evighet sen.

Triumf för förbundet utan pengar

I går rasslade det till med tre medaljer. Och att säga att det var stort att se Holm och Strand rusa fram efter att Christians guld var klart är en ohygglig underdrift.

Det var en revansch för en idrott med stora problem.

Det var en revansch för de två höjdhopparna som fick så mycket skit efter Edmonton för att åtminstone en av dem vågat vara en smula kaxig och säga att han tänkte vinna.

Det var en triumf för ett förbund som slarvat bort alla pengar på en tävling 1995 i Göteborg men ändå lever trots all den saknar ledare, pengar, tränare och visioner. Det är Bengt Westerbergs humla som försöker flyga fast den vet att den inte borde vara så korkad att ens försöka.

Men den lyckas.

Och lyckas bättre än nånsin.

Lika stort som Gunder och Arne

Det här är en dag som ställer sig bredvid den gamla svenska friidrottseran på 40-talet – när alla andra unga män hade dött i andra världskriget. 1946 tog vi nio guld. Man förstår varför.

Det här är stort. Det här är lika stort som Gunder, Arne och Dan Waern. Det här är inledningen på en ny svensk storhetsperiod och sanningen är ju den att vi har chans på två fina medaljer till här i EM med Kajsa Bergqvist och Carolina Klüft.

Det är showtime för svensk friidrott. Det är det verkligen.

Jag vet inte hur besvikna Strand och Holm var innerst inne.

De var nära och det kanske var just i går de hade sina stora chanser.

Precis som jag förutspådde var Strand betydligt bättre än han tidigare visat. Hans tredje hopp på 2,31 var ju sensationellt. Rev med rumpan ytterst lite.

Nån millimeter bara...

Hoppet är historia

Och hade Stefan Holm gjort sitt andra hopp på 2,27 senare i tävlingen hade han vunnit guld. Frågan är om han inte var nästan tio centimeter över. Det var ett makalöst hopp.

Men det är historia.

Det betyder ingenting.

Strand och Holm gjorde en bra tävling. Det är lätt att klarlägga. Svårare är möjligen att slå fast om Holms nya frisyr gjorde att han var mest lik John Malkovich eller Toker.

Men det kanske är en smakfråga.

För Holms flickvän.

Skönt var det också att se Strand leda handklappningarna hos publiken infört Holms sista hopp. Skilsmässan för Piff och Puff är över. Höjdhoppningens egen kärnfamilj består.

Jag vet att det finns de som säger att brons inte räknas och att andraplatsen bara uppfanns som ett sätt att trösta förlorarna men det betyder ingenting. Det är sånt de kan säga som aldrig varit tvåa. En andraplats är en enorm merit.

En andraplats är en bedrift, en bragd, nåt att bygga på. Kajsa Bergqvist har samlat på medaljer och för varje gång hon tagit en mästerskapsmedalj har hon i säkerhet och attityd kommit allt närmare guldet.

Så den som fnyser åt silver och brons vet inte vad de pratar om.

Och Holms och Strand besvikelse var över ganska fort. I dag kanske de bara kan njuta så som de inte kunde i går.

Christian klarade 2,28 i höjd

För de visste lika väl som vi andra att kvällen var Christian Olssons.

Den unge göteborgaren som hoppade 2,28 i höjdhopp (!) häromåret. Kanske kunde han ha tagit medalj även i den sporten här i går kväll. Men det hade väl varit en smula för absurt.

Christian fick sitt stora genombrott med silvret i VM förra året. Edwards vann den gången.

I går kom revanschen och Christian njöt.

– Nu kan han vinna vilka Golden leaugue-tävlingar han vill för jag vann här...

Edwards sista hopp var enormt men 15 millimeters övertramp förstörde den festen.

Phillips Idowu var den lallande påfågel som en del trodde att han skulle vara. Han var inte där mentalt i går.

Hade de fyra bästa hoppen

Christian hade tävlingens fyra bästa hopp. Raden på 17,16 – 17‚44 – 17,42 – 17,43 – 1753 är ju sensationell i sin jämnhet och som en uppvisning i koncentration.

– Jag tror jag har många bra mästerskap framför mej, sa Edwards.

Det ska alla vara tacksamma för. Tresteg håller på att bli en popgren tack vare Edwards-Olsson och den galne Idowu.

Christian Olsson är en naturtalang, säger alla.

Kanske.

Men han är också en träningsprodukt och han har mycket av sin framgång att tacka först Viljo Nousiainen för och efter hans död Jannick Tregaro. Under Tregaro har han hittat timingen i hoppningen och förmågan att föra vidare hoppet igenom alla tre steg.

En blick som liknar galenskap

Men framförallt är triumfen Christians egen.

Han har sakta utvecklat sin förmåga att ladda och blivit en tävlingsmänniska av högsta dignitet.

Den där enorma laddningen man kan se i hans ögon är skönt osvensk.

Det är en sån blick som gränsar till galenskap men lika gärna gränsar till mästerskap.

Men det är tävlingarnas Olsson vi ser i mästerskapen.

Däremellan är han bara den leende trestegshopparen med kardborreband på gympaskorna. Göteborgaren från Angered och av alla sköna saker han kunde säga i går utan att någon tyckte att han var det minsta kaxig gillade jag den här bäst:

– Den roligaste tanken jag tänkte där ute på banan när det var klart var nog att nu kommer jag till EM i Göteborg 2006 som titelförsvarare.

Ni kan redan börja köa för biljetter.

Senaste svenska EM-guldet kom 1982 – här är alla 19 guldmedaljörer genom tiderna

Lasse Anrell