Carolina Klüft är från en annan planet - hon är den första från den ironiska generationen som tagit sig in i världseliten

SPORTBLADET

MÜNCHEN

Hon är från en annan planet.

Hon är Superkvinnan.

Hon är Klüft.

Bäst i Europa. Bäst i världen.

Eller Superkvinnan? Om man frågar henne själv så är hon ingen kvinna utan hon är ett barn. Ein kinder. Just a kid. Hon pratar på alla språk på presskonferenserna och hon betygar att hon bara är ett barn som är där för att ha kul.

Jag är bara en jänta från Växjö.

Men nu kommer du ju att ha FÖRVÄNTNINGAR på dej?

- Äh, jag kommer fortfarande att vara en flicka, play around och vara mej själv.

Kan man annat än älska en sån människa.

Ja, det kan man. Några är redan trötta på henne. Fattar ingenting. Förstår inte vad hon säger. Hon har så konstig ATTITYD. Inte som... andra, typ.

Jag har svaret. Alla ni som inget fattar av människan Carolina Klüft:

Varsågod och välkomna in i spelet och följ med och försök lär att här är den första representanten för Den Ironiska Generationen som tagit sig in i världseliten.

Hon säger saker.

Hon gör saker.

Hon finns genom att synas.

Och ni som aldrig träffar de här människorna, de här barnen som bor i ett främmande land; den här generationen har tv som huvudmedium. Tv är allt. Tv gör att du finns. Tv är mediet. Därför är den inget förvånande med att Carolina Klüft är som en naturlig utväxt från tv-kamerorna här i München. Hon är en tv-kamera. Hon är ZTV-generationen i sporten. Hon är först där också.

Och självklart bryr hon sig inte.

Det ingår. Erkänn aldrig att du bryr dig för egentligen gör du nog inte det.

Allt på hennes villkor

Hon är smart. Eller klüftig borde man kanske säga. Hon styr. Hon regerar. Allt är på hennes villkor. Hon säger nej nio gånger av tio till förslag jag hör folk komma med. Fotografer, reportrar, sponsorer, ledare. Integritet.

- Äh vadå, jag är barnslig, fjantig, flummig. En barnunge.

Svårt svar att reagera på.

Men sen spänner hon ögonen i reportern:

Men man ska vara barn så länge man kan. Barn har roligare.

Det är väl ironi antar jag men i ironin finns också alltid ett allvar. Som om ironikern innerst inne vet att han är en liten smart men ensam tönt som helst stirrar på sin tv.

Hon får frågan om vad hon kände när hon sprang ärevarv med de andra som hon just tävlat mot och slagit.

Hon svarar:

- Åh jag tänkte att vi sjukampare är för härliga. Vi springer ihop hela bunten.

Hon himlar med ögonen och ironin dryper. Men samtidigt är det ju en sanning. De var väldigt gulliga där de sprang. De gör inte så i andra grenar. Efteråt pratar sjukamparna och gullar. När de spytt färdigt efter 800 meter.

De verkar inte det minsta sura över att de kommit en 19-årig jänta från Växjö och förstört sporten för en lång framtid. De gråter inte över att de inser att lär sig Klüft bara stöta kula kommer hon att vara milsvida framför dem.

Sportsligt är analysen enkel:

Carolina Klüft är en kroppslig supertalang som till skillnad från anmärkningsvärt många talanger inte tröttnat eller gått in i den vägg av förväntningar som friidrotten ofta är. Precis som Christian Olsson har hon en del gratis men precis som i fallet Olsson är hon så smart att hon inser att talang inte räcker.

Hon längtade efter att tävla

En normal talang hade säkert lagt av efter den svåra knäskadan Klüft fick när hon var 17 år. Men hon var inte en av de där som haft lätt för sig och tröttnat så fort det inte var lätt längre utan gjorde ont. Hon var en sån som längtade tillbaka till den där rena, oförvanskade glädjen i att tävla och att vinna.

Det är ont om den typen av talanger i toppidrotten. Det är vanligare med de som fått slita - trots kroppar som är mera lika humlans än svalans. En Stefan Holm, en Staffan Strand, en Kajsa Bergqvist.

Det är det hela.

Och tänk efter själva - hur ofta har ni sett att de där som var bäst i fotboll i tolvårsåldern blivit de stora stjärnorna? Sällan. Alltför sällan. Motgångar är en bra skola.

Tuggmotstånd skapar vinnare.

Klüft håller med.

Motgångar kommer och då kommer ni att såga mej jättemycket... men det kommer jag bara att skaka av mej så här, säger hon och viftar bort lite snöflingor från höfterna. That´s it.

Det är ironi men säkert också sant.

Resultatet är mycket bra

Den andra delen av analysen är att hon gjorde ett sensationellt bra resultat. 6542 poäng är mycket. Det är bäst i världen och sanningen är ju den att i USA eller resten av världen finns just nu ingen som kan hota henne. Det är inte ens särkilt långt från mästerskapsrekordet som DDR:s Anke Behmer satte i Stuttgart 1986 - under idrottens värsta dopningsera. Det är bara en bra kulserie kvar dit.

Den största komiken i går var på den internationella presskonferensen där en fråga på ryska besvarades på engelska och så översattes Klüfts svar till ryska. Klüft tittade storögt på tolken och när hon var färdig sa Klüft:

- Just like that?

Alla vek sig dubbla av skratt. Det var komik a la John Cleese. Naturlig. Jag vet inte vad Klüfts framtid är. Om hon vill vara en Superkvinna resten av livet eller om hon bara vill vara rolig. Eller båda.

Efter presskonferensen applåderar världspressen. Tacksamt. Äntligen en människa som kan få oss att skratta i denna gravallvarliga värld av decimaler och brustna muskler.

Hon måste vara från en annan planet.

Namn: Richard Dahl.

Gren: Höjdhopp.

Mästerskap: EM 1958.

Ålder: 25.

Så gick det till: Den sista dagen av hemma-EM 1958 lyckades Richard Dahl klara 2,12 i det andra försöket.

Ribban dallrade, men stannar kvar på ställningen och svensken vann guldet.

Han tilldelades Bragdmedaljen samma år.

Namn: Owe Jonsson.

Gren: 200 m.

Mästerskap: EM.

Ålder: 21.

Så gick det till: Den unge svensken gjorde tre praktfulla lopp och vann finalen på 20,7, ett svenskt rekord som höll sig i över tio år. Hans fällning över mållinjen blev snabbt allmänt känt. Men bara 13 dagar efter EM-guldet omkom han i en bilolycka.

Namn: Anders Gärderud.

Gren: 3000 m hinder.

Mästerskap: OS 1976.

Ålder: 30.

Så gick det till: Bilderna är klassiska.

Östtysken föll på sista hindret och Anders Gärderud vann OS och satte ett nytt världsrekord 8.08,02.

Det är fortfarande en världstid och med den hade Anders vunnit EM-guld i år.

Namn: Ann-Louise Skoglund.

Gren: 400 m häck.

Mästerskap: EM 1982.

Ålder: 20.

Så gick det till: Ann-Louise tog det lugnt i försöket, hade bara sjätte bästa tid i semifinalen, med 55,96 och i finalen fick hon drömlottning. Bana 3. Utanför sig hade hon fransyskan Chantal Rega som öppnade mycket hårt och ledde till sjunde häcken. På åttonde var Ann-Louise förbi och resten var uppvisning. 54,58 var svenskt rekord och världsårsbästa. Hon vann det första svenska dam-guldet i EM.

Namn: Patrik Sjöberg.

Gren: Höjdhopp.

Mästerskap: VM 1987.

Ålder: 22.

Så gick det till: Han tog 2,25, 2,32, 2,35 och 2,38 i första försöket.

Det var han ensam om, trots att OS-ettan från 1984, EM-ettan 1986 och VM-ettan från 1983 var med i finalen. Patrik var dessutom den ende som var nära att klara 2,40.

Fyra timmar efter att höjdtävlingen inletts kunde Patrik motta VM:ets sista medalj.

Namn: Christian Olsson.

Gren: Tresteg.

Mästerskap: EM 2002.

Ålder: 22.

Så gick det till: Christian hoppade jämnt och fyra av tävlingens fem längsta hopp.

Samtliga fem hopp var över 17 meter, det sämsta mätte 17,16, det längsta 17,53. Det var 20 cm före tvåan.