Järnviljan gjorde henne till stjärna

Kajsa var ingen supertalang - men hon hatade att förlora...

1 av 4 | Foto: privat
Kajsa Bergqvist vande sig tidigt hur det kändes att stå överst på prispallen.
SPORTBLADET

MÜNCHEN

Ända sedan hon började med idrott som sexåring, har Kajsa Bergqvist drivits av en envishet världen sällan skådat.

Hon har aldrig varit samma unika råtalang som Christian Olsson eller Carolina Klüft.

Hon har mer fått slita sig mot toppen.

Men nu står hon där med sin tredje guldmedalj runt halsen.

Som liten tålde hon inte ens att förlora i Monopol.

Hamnade hon på rutan ”Norrmalmstorg” med två hotell, vägrade hon betala och tjatade ner summan till ett reapris, helt emot spelreglerna.

Till slut lät kusinerna henne vinna.

Det var lugnast så.

- Ja, jag var nog inte rolig att möta, säger Kajsa.

- Och förlorade jag ville jag spela igen. Och igen.

Alla känner igen en envis unge, men Kajsa var envisare än de flesta.

Det är hon fortfarande.

Hon och landslagskompisen Malin Ewerlöf brukade alltid spela tennis då de var tillsammans på olika träningsläger och de tennismatcherna är klassiska.

Matcherna var i klass med Wimbledonfinaler.

- Det kunde se ut som hon skulle svimma ibland, men hon kom alltid tillbaka, berättar Ewerlöf.

- Hon ger sig aldrig.

Som barn var hon likadan, speciellt då det handlade om idrott och vilda lekar.

När hon tränade simning som väldigt ung, sju-, åttaåring, stannade hon i vattnet tills hon höll på att sjunka.

- Jag var så liten och tunn att jag var alldeles blå varje gång jag kom upp ur vattnet, säger hon.

När hon tränade konståkning blev hon blå av helt andra skäl, då hon hade ständiga och alltid lika smärtfyllda möten med den hårda isen. Skridskoåkningen var inte den bästa, men vurporna desto bättre.

Kärleken till vatten är något som sitter i även i vuxen ålder.

Kajsa har dykcertifikat, hon har hoppat ner i hajburar utanför Sydafrikas kust och stått öga mot öga med en väldig vithaj och hon har surfat i några av världens farligaste vatten.

Surfskadan hämmade henne -98

Det var det som förstörde hela säsongen 1998, senast det var EM i Budapest. Under vinterträningen i Sydafrika kastades Kajsa av sin surfingbräda och slog i ryggen. Den skadan besvärade henne hela säsongen.

Hon var lika orädd som barn.

Den där typen som ville prova på allt och friidrotten kom in väldigt sent i livet.

I början var det simning, konståkning och sedan fotboll.

Den som såg Kajsa på fotbollsplanen beskriver någonting som liknar Klas Ingesson.

En lintott som fanns överallt på plan, som sprang som en galning fram och tillbaka över planen.

- Hade hon fortsatt med fotbollen är jag övertygad om att hon spelat i landslaget i dag, säger pappa Gunnar.

Men hon trivdes aldrig riktigt på fotbollsplanen.

Hon var outtröttlig och alltid på jakt efter att vinna, medan många av lagkompisarna inte tog det på riktigt samma allvar. Det är inte många som gör i den åldern, då idrotten ska vara en lek.

Men Kajsa passade inte riktigt in i den bilden, hon kunde aldrig ta en förlust med en axelryckning. Hon led alla helvetes kval. Och hon hatade att förlora så mycket att hon slutade med fotbollen.

- Ja, jag kunde inte riktigt ta det där, att vissa tog så lätt på det. Jag ville vinna och då tyckte jag att alla andra skulle tycka så också. Så en individuell gren passar mig bättre. Det upptäckte jag ganska snart.

Men det var fotbollen och det extrema springandet, som pekade ut nästa väg: Terränglöpning.

Det var så Kajsa kom in i friidrotten första gången.

Det fanns ju en friidrottstradition i familjen, där pappa Gunnar tävlat på 110 häck och gjort femton blankt som bäst. Det låter inte märkvärdigt om man jämför med häcklöpare som Robert Kronberg och hans svenska rekord på 13.35, men det är en anständig tid.

Gunnar och Kajsas mamma Elsa är också en del i framgången, två kloka föräldrar som aldrig pushat på dottern, utan låtit henne växa i egen takt.

- Men att det blev friidrott var en slump, säger Kajsa.

- Det var allt springande under fotbollsmatcherna som gjorde att jag började med terränglöpning. Men jag kom ingenstans tyckte jag, så då började jag med mångkamp i stället.

I mångkamp är höjdhopp ett av delmomenten och det var så Kajsa kom att hoppa höjd första gången.

- Då var jag tolv, tretton år, berättar hon.

- Men samtidigt fick jag väldig växtvärk i den åldern. Jag hade ständigt ont i knäna och kunde bara kasta spjut och stöta kula under ett par år.

Sedan kom en ny sådan där slumpmässig vändning.

Samma tränare som 1992

Just när Kajsas ben och knän började växa ikapp övriga kroppen, kom tränaren Bengt Jönsson till Kajsas klubb Tureberg. Det var 1992 och Kajsa var femton år.

Det blev ett sånt där lyckligt möte mellan lärare och elev.

Han såg talangen och hon tog till sig träningen. Personkemin stämde direkt.

Det gör den fortfarande, så här tio år senare.

Bengt Jönsson är fortfarande kvar som Kajsas tränare och han har har vuxit som tränarnamn i samma takt som Kajsa.

- Han har betytt mycket för mig, säger Kajsa.

- Inte bara som tränare, utan som kompis.

Men när Bengt kom till klubben var Kajsa ingen extrem talang.

Hon hoppade 1,61 som femtonåring. Det är absolut inget märkvärdigt resultat. Många av tjejer hoppar över 1,80 i den åldern.

Sexton centimeter på ett år

Men redan ett år senare hade Kajsa höjt sig till 1,77 - med sexton centimeter på ett år.

Det var också då hon insåg att hon skulle kunna bli bäst i höjdhopp.

Bäst i världen.

Det gav ytterligare en kick och hon tränade extremt mycket.

- Ibland stannade hon för att träna med killarna, trots att de hoppade på 1,90 och Kajsa bara klarade 1,80, berättar Bengt Jönsson.

- Hon ville prova hur det kändes.

I dag är Bengt och Kajsa ett oskiljaktigt team, det är Bengts sambo som sköter Kajsas hemsida och de tillbringar månader tillsammans varje år.

Det är lite som Patrik Sjöberg och Viljo Nousiainen, fast utan de ständiga bråken.

Bengt och Kajsa var ifrån varandra under de fyra år som Kajsa pluggade på Southern Methodist University i Dallas i Texas, USA.

Kajsa stack i väg som artonåring, ensam till ett nytt land och ett nytt språk.

Hon stannade i fyra år och skaffade sig en reklamutbildning och självförtroendet att kunna ta hand som sig själv.

- Men åren i USA var väldigt positiva. Jag trivdes otroligt bra och det var helt rätt beslut att åka dit direkt efter gymnasiet.

Hon trivs bra i dag också.

Höjdhoppet är hennes yrke och hon är i en klass där årsinkomsten är sjusiffrig.

- Men även om jag inte tjänat några pengar, hade jag inte ångrat valet av idrott. Jag undrar ibland hur mitt liv sett ut om jag inte börjat att idrotta. I dag är det nästan en overklig tanke för mig.

- Det jag gett friidrotten har jag fått tusenfalt tillbaka. Jag har fått en utbildning och jag har fått resa jorden runt.

Det lär nog bli några varv till innan karriären är över.

Mats Wennerholm