”Himla skönt att få komma hem”

Carolina Klüft i tårar när hon hyllades av fansen i Växjö

1 av 4 | Foto: Thomas Johansson
Carolina Klüft var rörd och förvånad över alla hyllningar hon fick. "Det är sjukt att lite friidrott kan utlösa en så stor reaktion hos folk, att så många bryr sig om det lilla jag gjort", säger hon.
SPORTBLADET

VÄXJÖ

En blond jänta från den djupa smålandsskogen klev av tåget.

Granarna neg, tallarna stod i givakt.

Och tusentals ville hylla vid hemkomsten.

Carolina Klüft blev så rörd att hon grät.

Beskrivningen om den "vanliga jäntan från smålandskogen" är Carolina Klüfts egen. Det är så hon ser på sig själv och hon lovar att fortsätta sälja Bingolotter på torget i Växjö - trots EM-guldet i München.

- Det där var ju bara en medalj, säger hon.

- Det finns så mycket annat i livet som är viktigare...

Som familj, vänner och vanligt hyggligt folk - och när Carolina Klüft klev av Kalmar-tåget hemma i Växjö så mötte hon dem allihop.

Minuterna före ankomsten satt hon lugnt tillbakalutad på sin plats i förstaklass-vagnen.

På perrongen väntade en mamma (Inga-Lill) som lite nervöst ryckte sig i kjolen, en pappa (Jonny) som skakade ett hundratal gratulerande händer - och en man från kommunen (Åke Eriksson, ordförande i kommunstyrelsen) som småsnackade lite rastlöst med en annan kostym:

- Vad gör vi när hon kommer hem efter VM. Då får det nog fan bli torget och balkongen på residenset, sa han lätt uppjagad och fylld av förväntan - precis som alla andra.

Glädjetårar på kinderna

Runt Pressbyrån var det tjockt med folk och inne på pizzerian på andra sidan gatan var många näsor trycka mot fönstren.

En öppen kortege senare, med trottoarer fyllda av lyckönskningar och gratulationer, klev Carolina Klüft upp på scenen i lummiga Linnéparken. Och hyllades med musik och gåvor.

I publiken talades det om en stämning som nästan påminde om när Mats (Wilander) kom hem med bucklan från Paris, 1982.

Carolina Klüft hade glädjetårar på kinderna, hon var så rörd att det smittade av sig på stora delar av publiken. När EM-hjälten dansat och sjungit till Carolas "Fångad av en stormvind" neg hon och sa från hjärtat:

- Jag vill avsluta med några ledord till alla er där ute... eller i alla fall till er barn, för jag har nog mer gemensamt med barn än vuxna.

- Jag har hämtat det från Lejonkungen 2, som är en bra film, och där säger dom "Vi kan, inget berg är för brant, bara du tror det är sant, du kan".

Jubel och applåder, förstås.

- Jag är säkert töntig när jag säger det, men det skiter jag i!

Efter ett hundratal autografer klev hon sedan in genom dörren till föräldrahemmet på Kungsvägen. Där väntade tårta och hemlagad mat.

Skrev autografer

Och ett sent prat med Sportbladet, om känslorna en kväll då hemstaden Växjö öppet visade sin kärlek till den enkla jäntan med den oförstörda leklusten.

- När jag blundar och ser tillbaka på allt det här så ser jag alla vänner och min familj framför mig. Det var så underbart att alla var med.

Det var många tårar. Du var rörd, förstås?

- Klart att det var mycket känslor. Jag tyckte för det första att det var så himla skönt att komma hem, jag har ju bara varit hemma nån enstaka dag senaste fem veckorna...

- Men sen blev jag rörd över att folk tagit allt det här till sig, det är så underbart konstigt att folk vet vad som hänt och följt tävlingarna. Jag tycker det är otroligt!

Du hade ett bra genrep för två veckor sen, när du hyllades efter JVM-guldet på Jamaica?

- Jo. Men det här kändes ju större, förstås. Hyllningar ska man aldrig vänja sig vid.

Det blev många autografer. Har du också någon gång hängt i stora klasar med barn och jagat

autografer?

- Oh, ja. Jag försökte alltid ta autografer när det var Grand Prix-tävlingar här i Växjö. Jag har massa autografer av friidrottare som jag i dag har lärt känna som mina vänner.

- Men jag var blyg.

Har du ett eget autografblock?

- Ja...jag har lite av varje. Många signerade kepsar, bland annat.

Nu har du ätit tårta och hemlagad mat. Mår du bra och har varvat ner?

- Ja, nu har jag ätit spaghetti och köttbullar och smakat på EM-tårtan. Det var en massa gojs på tårtan och jättegott!

Tiger Woods älskar att dyka med fiskar eftersom dom inte pratar golf eller vill ha autografer. Kändes det likadant när du hälsade på dina undulater ikväll, att dom var mest som vanligt och att det egentligen var ganska skönt?

(Skratt)

- Ja, kanske lite.

- Det är mina två undulater men dom är egentligen bara hemma på semester.

Normalt bor dom hemma hos Patrik.

Jag hörde på lokalradion här att en av dina gamla mat-tanter ringde in och var så rörd för att du hade tagit dig tid att skriva vykort till henne från München. Det tycker jag var stort gjort!

- Ja...men jag skickar alltid vykort.

- Birgit har alltid varit en stark människa som gjorde ett stort intryck på mig, hon bjöd alltid på lite glädje under mina första skolår och jag har fortsatt ha kontakt med henne.

Monaco får tummen ned

När du flyttar du hemifrån?

- Jag ska väl leta efter en lägenhet efter säsongen, jag har ju inte haft tid att tänka på sånt än.

Blir det Monte Carlo, nu när pengarna börjar trilla in på banken?

- Nähe du! Det blir Växjö, för här trivs jag bäst. Monaco och sånt där är inget för mig.

Nej, för då skulle du ju inte kunna vara barnvakt åt Agne (tränaren)!

- Precis. Jag älskar ju hans ungar och hjälper till som barnvakt ibland. Nu kallade han in mig nästa torsdag, för då skulle dom ut och ha lite roligt.

- Jag sitter gärna barnvakt, när jag har tid!

Vad gör du närmaste dagarna?

- Bara umgås med min familj och framför allt kompisarna. Jag vet inte vad vi ska göra men det blir nog mest att ta det lugnt och bara känna att man är hemma, det ska bli sååå skööönt.

Har det blivit för mycket uppståndelse?

- Nja...jag har ju inget att jämföra med.

Men undrar du för dig själv hur det egentligen har kunnat gå så fort eller varför det blir sånt uppståndelse?

Här funderar Carolina och avslutar samtalet allvarligt:

- Det har slagit mig vad litet det här egentligen är. Det som hände i München är en sån liten del i det stora hela.

Mycket annat som är viktigare

Hur menar du?

- Den här lilla medaljen är ju inget jag kommer att tänka på min dödsbädd, precis. Det finns så mycket annat i livet som är viktigare, som familjer och vänner och det man gör i verkliga livet.

- Jag blev rörd av vårat besök i koncentrationslägret utanför München och tycker inte att den här medaljen är så jävla stor, faktiskt. Det är sjukt att lite friidrott kan utlösa en sån stor reaktion hos folk, att så många bryr sig om det lilla jag gjort.

Men du har ju spridit glädje i många människors vardag!

- Jo, och det är ju kul. Fast det är många som sprider glädje men aldrig får komma upp på en scen och ta emot blommor. Det är synd.

Allvarliga men kloka ord.

- Det är som det är.

Sa jäntan från den djupa smålandsskogen.

”Jag tittar inte på andra killar - jag har ju min Patrik”

Thomas Tynander