Bamse och Klüft starkast

SPORTBLADET

HELSINGFORS

Jag kom till Finland och hade ju hoppats på ett bubblande kalas där Olympiastadion kokade av friidrottsnerv.

Det gjorde den inte.

Det enda som kokade var en rätt motbjudande form av finsk varmkorv och den kokade sönder. På läktarna däremot var det så såsigt och sömnigt och lojt att man trodde det var Sverige mot Lichtenstein. Ingen brydde sig. Det var knappt halvfullt. Och de som var inne i arenan var också halvfulla eller om de var svenskar var de helfulla.

Finlands president var där. Alltid nåt. Hon som är så förbluffande lik Robin Williams ni vet...

Är finnkampen död i Finland? Kanske. Men snarare har den väl en svacka. Avsaknaden av finska fixstjärnor verkar ha gjort att publiken tröttnat.

När den dessutom måste sola i den bländande glansen från en hel drös svenska världsstjärnor blir det hela inte direkt roligare.

I går tog dessutom ytterligare en svensk ett litet steg mot världseliten. Patrik Kristiansson satte svenskt rekord i stav och det spelade kanske mindre roll, men nu är han uppe på den nivån att han kan hoppa tävlingshopp på sex meter. Det är en markering. Det är en start på vägen mot den absoluta världstoppen. Det är som när Kajsa faktiskt HOPPAR på 2.10. Det är för svårt än - men det är på allvar. Kristianssons serie var makalöst säker och stabil. Han har verkligen höjt sin nivå i år. Han ÄR vår nästa världsstjärna.

Snart är han lika känd för sitt hoppande som han är det som herr Klüft.

Det är säkert bra för honom och för dem.

-Hon är min andra halva, sa han i går och det lät faktiskt som en sanning. Jag tror de lyfter varandra och det kanske är deras hets av varandra som gjort att de plötsligt är på den här nivån.

Lady och Lufsen goes world class.

En ny och bättre Patrik Kristiansson

Kristiansson showar numera lika mycket som sin tjej. Viftningar in i kameran. Smil. Dans efter lyckade hopp. Besvikelse efter missar.

Vi som tidigare mest sett Patrik otröstliga utbrott efter floppar ser en ny skådespelare. En bättre.

-Han brukar väl inte vara rolig, sa en journalist i München.

-Åjo, det är bara det att ni inte sett det, sa Klüft.

Lady och Lufsen regerar.

Lady Klüft får massage efter alla sina grenar i går. Hon ser lite skamfilad ut. Lite luggsliten. Patrik Kristiansson ser oförskämt fräsch ut. Som om han varit på utställning. Hans flickvän ser tilltufsad ut som om hon varit inblandad i nåt hundslagsmål.

Hon fingrar lite på sin vänstra långtå.

Hon brukar kallas Pippi och Lady och allt som man kan kalla en ung tjej som verkar sakna begränsningar. Jag menar, i går satte hon personbästa på 100 meter och blev bästa svenska. Lite pinsamt kanske för specialister som Jenny Kallur. Klüft gjorde ett behändigt 100 meter häck innan hon gjorde en märkligt jämn längdtävling där hon vann på 6.46. Serien 6,46, 6,45, 6,26, 6,31, 6,45 och 6,43. Det är en jämnhet som man normalt bara brukar se hos Christian Olsson som också brukar ramla ner i exakt samma grop varje gång han hoppar.

Klüft satt efteråt och fingrade på sin onda tå och man undrade ju lite var hon får sin enorma styrka från. Varför det inte verkar finnas några begränsningar och varför det finns en sån enorm styrka. Från sina Disney-låtar, från sin extrema kropp, från sina föräldrar, från sina systrar, från nån obestämd Mållgan eller från Lufsen?

Fast det är då jag ser det. Det är enklare än så. På sin tå har hon ett vackert lite gulligt plåster. Hon pillar på det och förklaringen är så enkel.

Hon är 19 år. Ett barn av den svenska kultur som skapat frimodiga 19-åringar som trott på sig själva och nästan blivit obetvingligt övertygade om sina obegränsade krafter och styrka.

Bamseplåstret sitter bergfast kvar på tån. Snälla, tuffa, starka Bamse.

Plåstret höll i tre grenar i går. Två till i dag. Styrkan kommer inifrån. Bamse kunde ju allt, som ni minns. Lufsens Lady kunde betydligt mindre. På sin höjd tindra. Bamse kunde allt. Han var starkast. Klüft också.

Lasse Anrell