Visst ville vi se Christian vinna

SPORTBLADET

GÖTEBORG

- Ni var bara här för att se Staffan och mej förlora mot Christian - erkänn det..., sa Stefan Holm och ingen erkände men Stefan hade ju rätt.

Vi var där för att se Stefan och Staffan förlora mot Olsson.

Det hade ju på nåt sätt varit den inte särskilt logiska men ändå rätt underhållande avslutningen på det magiska svenska friidrottsåret 2002.

Staffan var illa ute.

Men han redde ut krisen. Tog 2.27 i sista hoppet i regnet och den som såg hans min och hans kraftutlösning just då förstod att visserligen har han förlorat en del i år men just det hoppet ville han inte riva för all prestige i världen. Han slapp. Han slapp nesan av att ha förlorat mot en sketen trestegshoppare från Gårdsten.

Staffan såg ruggigt laddad ut i sista hoppet på 2,27, sa Olsson efteråt. Tror jag det. Han ville slippa bli retad hela hösten och vintern. Han visste vad det handlade om.

Stefan Holm fick en fråga om han sett Patrik Sjöberg på arenan. Det hade han inte. Men han hade sett Patriks autograf på ett papper han själv skrivit på så han anade att nånstans fanns nog Patrik.

Han stod väl nånstans och väntade på att Christian skulle slå oss, muttrade Holm förtjust. Förtjust över att det inte blev så. Han började prata om en krönika jag skrev häromveckan om att Christian nog skulle kunna ta EM-guld med en smula specialträning. Det är andra gången på fyra dagar han pratar om den krönikan. Den sitter uppenbarligen som ett gammalt surt getingstick i hans ömhudade höjdhopparstolthet.

- Du är för ung för att vara bitter, sa jag.

Stefan skrattade. Han hade råd att skratta. Han visade vem som är bäst i Sverige. Förmodligen också vem som är bäst i världen. Boswell, Rybakov och de andra får ursäkta. Christian Olsson också. Holm är världsetta.

Olsson sa en intressant sak efter tävlingen:

Han har gett upp.

"För sent att bli bäst på höjdhopp"

Alla undrade om han inte funderar på att träna höjdhopp på allvar. I Sportspegeln förfäktades i helgen till och med teorin att riktigt stor är bara den som kan vinna i flera grenar. Olsson tänker inte göra det.

- Det är för sent, sa han.

Han är bara 22 år men det är för sent för honom att bli en riktigt bra höjdhoppare. En som tar 2,40. 2,35 räcker inte, tycker han. Och varför skulle han inte tycka det. 2,35 finns det andra som tar, i alla fall i Sverige.

En tröst är väl också att i tresteg är han ensam. I alla fall i Sverige.

Stefan Holms personrekord är 12,35. Fem meter efter Olsson. Drygt.

Staffan Strands är 15,23.

Så det så.

Nästa år i Slottsskogen kan de väl utmana herr Olsson där...?

Kirsten Belin avslutade sin magiska sommar med svenskt rekord - två gånger. 4,44 och 4,51.

Det kunde hon faktiskt tacka - Patrik Kristiansson för.

Han sa åt mej när jag stod där att sluta mesa nu och spring istället.

Kirsten sa att Patrik sällan stöttar henne men att det brukar gå bra när han gör det. De är som en enda stor familj i den här friidrottscirkusen. Jag brukar skriva att Klüft är bra för Patrik. Nu är Patrik tydligen bra för Belin. Hoppas Klüft står ut med det. Belin har en odiskutabel känsla för att göra män nervösa.

Kanske kvinnor också.

Holm, Strand, Belin, Olsson, Kristiansson, de får alla ursäkta men det man verkligen såg den här kvällen var det här:

jämfört med Kajsa Bergqvist var de alla småhandlare.

Synen inför tävlingen var mäktig: Kajsa laddade genom att springa runt och slå handflatan mot halva läktarens handflator.

Efter tävlingen var det magiskt: Kajsa stod upphöjd som en drottning med hundratals, kanske tusentals unga som ville ha autografer. Drottning Kajsa höll hov och det var bilden av hur Sverige har friidrottsfeber. Sporten har blivit stor igen, unga vallfärdar till friidrotten och störst av alla dess missionärer är världens bästa höjdhoppstjej Kajsa Bergqvist.

Hon stod kvar och skrev. Och skrev. Och skrev.

Det var en syn jag aldrig glömmer.

Inte Kajsa heller tror jag.