Hemligheten - alla har fått utvecklas i sin egen takt

SPORTBLADET

Det började förra söndagen med Susanna Kallurs fantastiska lopp på 60 meter häck.

Och det slutade i går med en lika fantastisk avslutning av Stefan Holm och Kajsa Berg-qvist i tyska Arnstadt.

Svensk friidrott har rivstartat säsongen med en rekordvecka.

När jag summerar veckan har vi två svenska världsettor.

Stefan Holm med sina 2,36 i höjd och Christian Olsson med 17,15 i tresteg. Kajsa är delad tvåa i höjd med sina 2,02.

Men det mest sensationella namnet är fortfarande Susanna Kallur på 60 meter häck.

Hon blev visserligen nedpetad till en andraplats av amerikanska superstjärnan Gail Devers i lördags.

Devers satte nytt amerikanskt rekord med 7,78 vid en tävling i New York, men den tiden visar också hur bra Susannas 7,90 står sig.

Det är bara tolv hundradelar som skiljer.

Men vad man undrade mest i går, var hur lilla Sverige kunnat producera sådana spänstfenomen i höjdhopp.

Vad är hemligheten?

Välutbildade stjärnor

Vi svenskar är ju kända för att vara lite tunga och stela i våra kroppar.

Jag pratade länge med Kajsas tränare Bengt Jönsson om det i går och ett av de svar han hade var tradition.

Sverige har alltid haft bra höjdhoppare, bra tränare, bra utbildning.

- Svenska höjdhoppare är bättre än alla andra. De får helheten att fungera.

Teknik, styrka och talang samverkar maximalt.

Resultatet är hoppare som Stefan Holm och Kajsa Bergqvist.

Det märks också på deras resultat. De är bra under en hel säsong, håller en väldigt hög nivå och har sällan några svackor.

De som sökt svaret på det totala svenska friidrottsundret har snabbt funnit att den enda gemensamma nämnaren är att det inte finns någon gemensam nämnare.

Våra toppnamn är spridda över hela Sverige.

Kajsa kommer från Stockholm, Christian Olsson från Göteborg, Carolina Klüft från Växjö, Stefan Holm från värmländska Kil, Susanna Kallur från Falun och Patrik Kristiansson bor och tränar i Karlskrona.

Staffan Strand är från Upplands Väsby utanför Stockholm, men bor och tränar sedan många år i USA.

Konkurshotet borta

Ingen har heller samma tränare.

Det tidigare konkurshotade friidrottsförbundet har heller inte haft någon central satsning på just de här idrottarna.

Det är kanske där hemligheten finns.

Att det inte varit någon centralstyrning, utan att alla fått utvecklas i sin takt.

Och självklart har samtliga mycket duktiga tränare.

Där kan man faktiskt ana en liten orsak till framgångarna.

Den att tränarna numera blivit mer öppna mot varandra, har en kontinuerlig kontakt och delar med sig av sina erfarenheter.

Tidigare fanns en tendens att tränarna mest höll sig för sig själva, att det rådde en sorts tävlan om vem som kunde få fram de största talangerna.

Nu drar alla åt samma håll och alla glädjs med varandra.

Och det finns så mycket att glädjas åt just nu att det räcker åt alla.

Mats Wennerholm