Fyra guld i VM - det är så stort att vi inte riktigt förstår

SPORTBLADET

BIRMINGHAM

Det var på det hela taget en strålande dag i Birmingham.

Solen sken, det var vår och rätt som vi stod mitt i ett guldregn kom det en skur.

Christian Olssons och Kajsa Berg-qvists två guld var slutet på vad som måste vara den kanske största svenska idrottshelgen nånsin.

Statistik ljuger sällan.

Statistiken säger:

Sverige trea i medaljligan.

Efter USA och Ryssland kommer lilla Suedoise. Fyra guld. Våra nordiska bröder är inte riktigt med i matchen. Danmark har ett silver. Norge...? Tomt. Finland...? Tomt. Ett land som i resultatlistan heter "Saint Kitts and Nevis" ligger före med ett silver.

Jag förstod att svensk tv sjabblade sig i går igen och att ni inte fick se allt det vackra men vi som var här trodde inte riktigt våra ögon ändå - trots att vi var på plats.

Om vi tyckte att Stefan Holm och Carolina Klüft tog enkla, strävsamma guld i den mening att de var rätt odramatiska var ju Kajsas och Christians desto mer dramatiska.

Kajsas därför att hon skrämde upp alla genom att genomföra en usel kvaltävling i lördags.

Christians genom att han låg på en andra plats inför sista hoppet. Med en hysteriskt laddad Edwards som skulle hoppa efter svensken.

Men det löste sig. Alla knutar löste sig för båda svenskarna och de löste sig på de mest estetiska sätt man kan tänka sig:

Bara godkända hopp

Kajsa genomförde en tävling med en rad av enbart godkända hopp. Runda vackra ringar för godkänt i protokollet för 1,88, 1,92, 1,96, 1,99 och 2,01. Enda hoppet i början med darr var på 1,88. På 2,01 hade hon rätt mycket darr men det som fascinerade mig mest var att hon genomförde hoppet trots folk som var inne på ansatsbanan precis före och störde. Det var inte lika estetiskt.

Höjdhopp är ju egentligen en lätt deprimerande sport eftersom den i normalt alltid slutar med ett misslyckande; man river ut sig. Kajsa valde bort det och la av efter 2,01 och jag vet inte om ni fungerar så att ni kan titta på protokoll och uppleva skönheten i sånt men om ni kan det så är raden av ringar utan kryss för rivningar ofattbart vacker.

Kajsa hade en sån rad.

Kajsa vann och det onda benet verkade inte finnas och relationstrubblen som antytts i svenska tidningar visade sig vara trams. Kajsa hoppade som den världsetta hon är.

Ingen annan hoppare kunde matcha Kajsas jämnhet och skönhet i hoppningen. Hon hade ett psykologiskt övertag och sånt kan jag ibland tycka är mumbo jumbo men i går kunde man nästan se det fysiskt. Till och med de ryska tjejerna som hoppat så bra i vinter med den unga Chicherova som den som mest verkade kunna hota hade inte tillräckligt med energi och pondus i sin hoppning för att kunna hota Kajsa på allvar.

Kajsa har nu sju raka medaljer på stora mästerskap. Fyra av dem är guld.

Det är så stort att vi nog inte riktigt anar hur stort det är.

Om Kajsas guld var dramatiskt var Christian Olssons vad som på Björn Hellberg-svenska rimligtvis måste kunna kallas gastkramande.

Olsson i stort trubbel

Christian var enormt illa ute.

Jag vet inte om det var den rörande scenen i mitten av tävlingen som gav energi men då kunde vi se Christian vinka till Kajsa uppe på podiet när hon fick sin guldmedalj och hon vinkade tillbaka.

Jag vet inte om det var den halva miljonen i prispengar eller om det var mera normal olssonsk vinnarinstinkt - men inför sista hoppet när Christian halkat ner på andra plats och hoppet verkade vara ute samlade han sig med en ohygglig koncentration och han fick ett flyt i ansatsen och så plötsligt satt alla tre steg perfekt där nedslagen blir ett avstamp för ett nytt steg och energin från ett hopp ökas i det nästa.

Ni såg det säkert.

Det var också en skönhetsupplevelse.

17.70. Bara 13 centimeter från Aliecer Urrutias världsrekord från 1 mars 1997. Bara 13 centimeter från en halv miljon kronor till att ta med i en kappsäck till Monaco förutom guldmedaljen.

Christian hade ny frisyr och ny hårfärg. Ett slags violettouchad råttfärg och det kanske var snyggt. Frisyrer är inte min bästa gren. Knappt ens hårfärger men engelsk press visade ett visst intresse för frågan och Christian kontrade med att Jonathan Edwards gråa inte är så dumt det heller. Det kanske är sant. Jag tyckte mest det såg ut som frisyren på en sångare i Barbados som kom sist i schlager-SM.

Hyllade Edwards efteråt

Edwards kom inte sist. Bara fyra på sin egen hemmaplan och det gjorde honom nog rätt bitter. Christian hyllade honom inför engelsk media och det var kanske det allra mest eleganta den här dagen. Ödmjukhet är en dygd och den som är ödmjuk vinner oftast mest i längden.

Christian har ändrat ansatsen i vinter och ännu vet vi väl inte om det fungerar till hundra procent. Däremot fungerade hans tydliga markerande mot några funktionärer som fumlade. Christian gick och pekade med hela handen och ögonen var svarta som kol. Jag vet inte om han fick sin vilja igenom men funktionärerna tittade livrädda efter den guldvioletta mannen från Angered.

-Min största seger, sa Christian efter guldet till världspressen.

Jag trodde kanske att segern i EM i München var större men jag förstår honom ändå lite: Edwards hemma där han spelar rollen som Edwards är stor att slå.

Svensk friidrott är hetast i världen.

Jag omsvärmades av utländska journalister, främst tyska, som ville veta hur vi gör.

- Bara tur, sa jag. Bara tur och Olsson, Bergqvist, Holm och Klüft.

De tittade fånigt på mig.

I augusti är det ute-VM i Paris.

Nästa år är det OS i Aten.

Jag kan knappt bärga mig, sa jag till tyskarna.

Det var på det hela taget en strålande dag i Birmingham.

Trea i medaljligan